Svårt med det sociala
Har själv just nu gått igenom en sjukt djup deprission(självmordstankar/försök, skärde upp mina ben för att dämpa värsta smärtan inom mig och allt det) men har nu lyckats komma ur det lite men något jag verkar ha byggt upp nu är en grymt stor social fobi. Jag vill träffa folk men känner att jag inte klarar av det längre för känner mig på något sätt utanför(även fasten man är med en person och har en konversation), känner mig illa mående, nervös och känner mig nästan paranoid.
Tänker om det är flera som går igenom eller som gått igenom det som vet kanske några lösningar på hur ni tog er ur detta.
Det enda som gjort att jag har lyckats fått det att bli bättre är att pressa mig till dom där måstena(typ handla och likande) men skulle nu vilja träffa mera folk än just dom 2 personer som jag umgås med och träffar kanske 3 ggr per månad.
Jag har svårt att öppna mig för folk, kanske för att de som kommit mig nära har alltid sårat mig.
Håller mig helst för mig själv när jag inte är med min pojkvän. Men jag vill jobba bort min rädsla för att snacka eller vad det nu är. Jag har hur lätt som helst att snacka med folk som jag känner mig riktigt säker med, men som folk i skolan t.ex. finns det bara några få som jag känner att jag kan föra konversationer med utan att det känns awkward/tråkigt/stelt.
Min pojkvän är väldigt social av sig så jag vände mig till honom och försöker ta del av hans tips, men det är typ det vanliga "ta för dig".
Vissa har normalt sett svårt med det sociala samspelet, för mig har det utvecklat av att jag haft skithögar runtomkring mig under gymnasietiden som har sabbat mycket. Jag tänker för mycket också på hur andra ska reagera när jag snackar, de enda tillfällena då jag kan koppla bort spärrarna helt är antingen när jag fått lite alkohol i mig eller när jag är skitsur en dag för då kan jag komma in i ett rum och säga vad jag vill. Då skiter jag i hur andra uppfattar mig, och det är då som folk lägger märke till mig och ger mig uppmärksamhet haha...ha.
Hoppas det löser sig för dig! Be om tips från de som står dig nära och ta problemet steg för steg.
Jag har upplevt liknande svårigheter att socialisera mig efter längre perioder av sittandes inne.
Min rekommendation är att du lämnar hemmet och håller dig borta från det minst 5 timmar varje dag.
Gå långa promenader och sätt dig och läs en bok eller något och gå sedan mer.
Detta hjälper dig att bli av med den överhängande oron för att lämna hemmet och det tar ju bort en del av det jobbiga med att socialisera sig.
vet exakt vad du menar.. Hade det å där förut och det var det som fick mig att gå in till självmord och självskadebeteende. Har efter senaste nu tvingat mig att öppna mig iaf om hur jag mår och känner mig och det har hjälpt en hel del iaf vilket är tur
Dom säger typ samma sak och göra så som jag gör, dvs försöka tvinga mig att träffa folk och åka där det är mycket folk samt säga hur jag mår men tror det behövs något mera för att det ska gå framåt.
Tar just nu en dag i taget då jag får extrema sömnproblem tack vare allt som hänt och går runt i huvudet och så. Det där med fobin är något som med rullar runt i huvudet massor
Ska testa det där Erik. Tror med det kanske hjälper men det är ju det där att komma i väg med tyvärr. Problemet är inte att lämna lägenheten då det kommer upp mag problem och liknande även när jag har mycket folk här hemma med
Det finns inget annat val, försök varje dag.
Att sitta hemma gör bara saken värre, det vet vi båda två.
Mjo det vet man men ja jag ska ta och testa att gå ut lite varje dag :)
Innesittande asociala jävlar är vi allihopa, allihopa ..
Jag gick kognitiv beteendeterapi för social fobi för några år sedan och då fick jag "hemläxor" där jag skulle lära mig att tänka om. Med små steg skulle jag utmana mig själv att göra det som jag tycker är jobbigast. Jag kunde absolut inte åka buss eller träffa bekanta, men jag började göra det med någon jag kände mig bekväm med.
Jag har fortfarande fruktansvärt svårt att umgås med folk som jag bara träffat någon gång, så då brukar jag ta med någon nära vän också och lära känna den nya personen men samtidigt känna mig trygg i kompisens närvaro.
Som Erik säger så finns det inget annat val än att lämna hemmet ofta och med små steg spendera tid där andra människor finns.
Jag känner att jag börjar hamna i någonting liknande. Har alltid haft svårt att öppna mig för människor och brukar ångra mig direkt efter att jag "vågat" berätta någonting som jag burit omkring på inom mig som stört mig. Just eftersom jag aldrig pratar med någon om mig själv så brukar det bli väldigt tungt efter en tid och jag känner att jag måste få prata ut. Enda gången jag faktiskt vågade öppna mig "på riktigt" och prata om allvarliga saker och tankar, var förra året för skolans kurator, men ångrade mig direkt efter att jag kom ut. Det känns inte som att det är värt det att berätta om sig själv för andra människor, för de är olika mig och förstår helt enkelt inte och KAN inte heller bry sig, än mindre vara till någon hjälp. Jag har svårt att förklara exakt vad jag menar också, och vad jag tänker osv...
Och så är det som med dig,wewe, att när jag är arg kan jag säga vad som helst utan att bry mig om någon. Brukar bli arg på mina klasskompisar i skolan då och skrika åt dem när jag blir minsta irriterad eller när de tjatar/gnäller över någonting som jag inte bryr mig om. Jag är ju inte arg på dem egentligen, det råkar bara gå ut över dem, för det de säger råkar bli droppen som får glaset att rinna över, fast jag brukar samla mig fort efteråt.
Tror inte det här är samma slags problem som thecutething menar, men jag tror att om jag inte skärper mig eller någonting kommer det hela att bli värre och så kommer det sluta med att jag isolerar mig och slutar umgås med folk. Det är redan så att jag inte tycker om att umgås med folk, just eftersom jag inte känner mig bekväm med någon. Nu blev det mycket text...
Jag tror också att det går att ta sig ur detta genom att stegvis envist göra tvärt om det man "vill", alltså tvinga sig själv till att träffa människor och vara mer aktiv i konversationer och blah.. För att börja umgås med mer människor än dina två närmsta som du sa, kan du kanske umgås med deras vänner, eller människor på jobbet, eller småprata med någon när du är och handlar eller så. Problemet är lite i att människor här i Sverige är ganska tråkiga, det känns som att alla är rädda för att prata med nya människor... Hur ofta brukar någon bli glad över att man ens sätter sig bredvid dem på bussen till exempel? ;)
Det är typ det jag försöker göra men är ju bara det att tack vare att man gör dom sakerna så mår jag värre i huvudet i stället vilket gör att jag tycker det kanske finns annat sätt än att trycka sig ut bland folk typ :)
jag har också gått i kognitiv beteendeterapi på grund av fobi (inte just social fobi) och tvingade då mig själv att möta mina rädslor. började smått och jobbade mig sedan uppåt. det går om man verkligen vill och om man inte ger upp på vägen. det är bra att ha små delmål på vägen eftersom att det blir lättare att orka då c:
jag brukar tänka alltid: Sätt dig inte vid mig, sätt dig inte vid mig :P
Ja det där med små mål har jag rätt nyligen börjat med då pressen blir annars förstor och mitt mål just nu är att kunna träffa en jag idag börjat snacka och vi verkligen fasnat för varandra då vi båda mår dåligt så har mycket gemensamt så blir att försöka få upp modet och se om man klarar av det även fasten det bara blir ett kort möte på stan :)
Citat från Nini
Och så är det som med dig,wewe, att när jag är arg kan jag säga vad som helst utan att bry mig om någon. Brukar bli arg på mina klasskompisar i skolan då och skrika åt dem när jag blir minsta irriterad eller när de tjatar/gnäller över någonting som jag inte bryr mig om. Jag är ju inte arg på dem egentligen, det råkar bara gå ut över dem, för det de säger råkar bli droppen som får glaset att rinna över, fast jag brukar samla mig fort efteråt.
Jag omformulerade mig fel.. Jag menar att när jag är arg/sur en dag så säger jag inte massa dumma/elaka saker, utan jag vågar bara agera mer självsäkert och säga mer vad jag tycker om nåt.
Jag har ungefär samma problem som Nini. Jag har svårt för att prata om mig själv och ångrar nästan alltid det och har också svårt för att förklara exakt vad jag menar och tänker. Många har också klagat på att jag är osocial vilket har gjort att jag inte pratat med de för att de tycker säkert ändå att jag är totalt ointressant. Jag kommer säkert ångra att jag skrivet detta också.
Citat från TheBurialMan
Jag har ungefär samma problem som Nini. Jag har svårt för att prata om mig själv och ångrar nästan alltid det och har också svårt för att förklara exakt vad jag menar och tänker. Många har också klagat på att jag är osocial vilket har gjort att jag inte pratat med de för att de tycker säkert ändå att jag är totalt ointressant. Jag kommer säkert ångra att jag skrivet detta också.
Jag känner precis samma sak! Det är svårt att öppna sig för att man tror att man är ointressant/man har blivit sårad av folk man öppnat sig för. Det är så det är för mig och jag tror att andra har känt sig så också som har upplevt samma problem. Pga detta har jag frivilligt undvikit att träffa bekanta/vänner för att jag tänker att "ÄH jag är väl inte kul att snacka med osv", fast jag vet att jag är intressant att snacka med om den/dem jag snackar med får mig att känna mig säker i mig själv. Då flyter allt på! Men man kan inte bli säker med alla, så därför finns det bara några få som jag känner är "mödan värt" att öppna mig för.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet