Svårt med det sociala

...

Både du och dina läkare är idioter. Seriöst, vilka klåpare till läkare säger att "hey, dina preparat som är narkotikaklassat sen 50år tillbaka är så mycket bättre än patenterade och vetenskapligt testade sådana, så kör på ba!" ? Du har ju dessutom ingen riktig dosering så fan vet vad din kropp tycker om det, för du kan lika gärna dö av vad du nu än tar istället för ordentlig medicin. Dessutom så kan ju din "medicin" lika gärna göra dina problem ännu värre, eftersom den inte är framtagen just för att behandla problemen utan den påverkar dig på alla fronter.

Som en del tidigare sagt, fysisk aktivitet är en bra sak att hålla på med med tanke på alla ämnen som frigörs i hjärnan, speciellt promenader/joggingturer med hög musik i lurarna, eftersom man kan fokusera mer på musiken än omgivningen om det blir för jobbigt.

Viktig fråga:
Vad för intressen har du? Många timmar framför datorn eller spelar du ngt instrument eller vad?

Det går inte att dö av medicinen. Det har funnits i flera tusen år och inte en enda person har dött utav den... Och med tanke på att den har fått mig att kunna sova normalt utan att drömma sinnessjuka drömmar så jag vaknar 200ggr per natt, den har fått mig att kunna lugna ner mig så jag kan fungera i samhället utan att må illa och få tankar om hur jag vill dö, den har fått mig att inte skära sönder mina ben och kan ge hundra saker till men blir för långt då.
Den är naturlig så det är ingen som har framtagit den och vilken idiot som helst kan få fram den med utan att ens anstänga sig. Det finns olika slags sorter av denna och håller mig till en speciel som är bra för just denna slags sjukdom oh det har funkat skit bra för mig.

Äger tyvärr inga hörlurar eller något liknande vilket är rätt piss men det är något jag tänkt fixa men bara inte kommit till skott. Har funkat rätt bra med att gå och gå en bit varje dag nu senaste veckan fast känns lite när jag är i dom mest besökta ställena som typ stan eller stora affärer.

Har inga direkta intressen på så sätt mera än lära mig mera om datorer, bada(dock kan jag inte bada i badhus tack vare klorinet) annars är jag mycket med mina kompisar nu mera och då snackar vi mest skit eller så spelar vi bräd spel och liknande spel utöver det så har det blivit en del fester med. Svårt att säga hur många timmar då det är rätt olika. nu i helgen har det blivit massor men det var ett val denna helg men annars blir det väl mellan 3-5 timmar men dom mesta dagarna 0.

Ser att det var längesedan nån skrev här senast men skriver ändå.

Jag blir nästan rörd när jag läser saker som andra skrivit här (har inte läst vad ALLA skrivit med vad flera andra har skrivit. Jag tror det var bra att jag såg denna tråd, för nu inser jag att jag inte är ensam av alla dem i ungefär min ålder med att ha svårt att lära känna andra/umgås. Jag har känt mig jätteensam i detta.

Jag har nog alltid blivit sedd som annorlunda och konstig av andra. Och ja, jag ÄR annorlunda på vissa vis. Men jag har mina anledningar, som hur mina hemmaförhållanden vart och sedan för att jag har Aspergers syndrom (dock ska en utredning göras om för vissa-bland annat skolpsykologen och skolkuratorn tvivlar stark på att jag har denna diagnos, fast jag själv känner att jag borde ha NÅN form av diagnos, pga mins svårigheter). Jag har blivit mobbad av skolan, haft få kompisar jämfört med de flesta andra jämnåriga under hela uppväxten.
Detta har antagligen gjort att jag har svårt att förstå mig på andra och hur det sociala samspelet fungerar. Sedan har jag bott i en familj som tryckt ner mig och misshandlat mig psykiskt och i princip gjort ALLT för att klippa alla band jag vart på väg att få till andra, de stängde av mig från det sociala normala livet, vilket också försvårat.
Nu bor jag inte kvar i den familjen och blir istället uppmanad att träffa folk och umgås med kompisar. Men vilka kompisar? Dem jag aldrig lyckats få, och de som till en början visar intresse för att bli min kompis börjar bara snacka skit bakom min rygg och börjar sedan ingnorera mig eller bli kort i tonen mot mig.

Jag har försökt (trots att det har känts motbjudande och obehagligt) att lära känna folk genom att följa med min lillasyster och bror på stan och vart med deras kompisar ett par gånger, och genom det bytt nummer med typ två, sen genom dem två till. Var med dem ett par gånger sen rann det liksom ut ur sanden med alla fyra, vet inte ens om det är personer jag trivs med till hundra procent ens.

Sen har jag kunnat ta mig till stan och gått runt och gått ute på promenader där det rör sig en dela andra människor för att åtminstone visa att jag FINNS till att börja med. Men det känns liksom pinsam att alltid visa mig på dessa offentliga platser ensam och när troligen många ser mig flera gånger om ensam. Det är jättejobbigt tycker jag, vilket gjort att jag börjat sitta inne mer för mig själv framför datorn/tv:n. Detta är i princip det enda jag gör när jag inte är i skolan/på praktiken. Möjligen att jag promenerar nästan samma vända från den ena gången till den andra, just för att denna promenadväg inte är lika "trafikerad" av andra människor, vilket gör att ett fåtal ser mig.

Istället för att åka ner till stan försöker jag nu för tiden ägna mer tid åt emocore och försöka skriva med en ny person osv, men det går inte heller särskilt bra, även om det för mig är lättare för då blir jag inte lika blyg/"uppenbart konstig" osv.

Vetesjutton vad jag ska göra.

Har börjat bli aningen nedstämd eftersom jag börjat bli mer "ensamvarg" än förut frivilligt samtidigt som jag fortfarande vill ha ett umgänge. Känns både skönt och hemskt att inte umgås med folk. Hemskt kanske mest för att jag tycker det är jobbigt att umgås med andra eftersom jag har svårt att veta hur jag ska bete mig, för att andra dömer mig och för att jag nog har blivit rätt paranoid efter att ha blivit sviken osv.

Vet ej om det verkligen ÄR så, men jag upplever att många som går/åker bil förbi mig tittar lite extra på mig än på alla andra, ger mig sneda blicka och hånleenden när de tror jag inte ser/eller faktiskt inte ser. Jag känner mig väldigt utpekad.

är också sämst på det sociala. tjejer vill aldrig prata med mig. känner mig helt vilsen, som ett ufo. och nej, det har inget med hudfärgen att göra, så försök inte med nåt skämt xD

med killar går det bättre, asså som vänner, är ej gay, men bara med ett fåtal som jag har person-kemi med. lite svårt där också...

You're not alone dudes and dudettes. ^^

Kan vi få liv här igen? Jag är fortfarande socially pruttbajskorvig. Känner mig bara social/modig nog att göra och säga var jag vill när jag är med personen jag gillar. Annars är jag tyst och osynlig och det är jätteskönt tills jag börjar känna mig ensam.

Har tänkt att man kan tvinga sig i situationer där man måste ta initiativ och hälsa eller så. Kämpar nu med att våga ringa tandläkaren och få hjälp med tid då tiderna på nätet inte passar mig. Det har gått ca 3 veckor....

hur pratar ja med tjejer:) mvh mathias

har kommit till en slutsats: det är lättare utanför Stockholm.. varje gång jag varit i en annan stad eller land så har jag mött trevliga människor som hälsar och inte gör allt för att slippa ha någon bredvid sig på bussen eller tåget och så VIDARE. men så fort jag kommer tillbaka till Stockholm så känns det som att le trevlighet inte är välkommen och att man ska ignorera allas existens. wat dis fo helvede.

mina problem m d sociala blir typ ba värre, känns som iaf, behöver få i mig alkohol om ja ska kna prata normalt
pratar knappt nånting m min pojkväns familj o vi har vart tsm i över 1 år
mvh värdelös

Svårt med det sociala har jag definitivt. Inga (verkliga) vänner och nästan permanent sexlöshet/relationslöshet. Blev mobbad i skolan och det satte hård prägel på mitt psyke och självkänsla. Tänk er ungefär en misshandlad hund som folk bankat på och skällt åt i flera år. Den kanske kan rehabiliteras aningen, men blir aldrig riktigt 100% återställd/justerad.

Jag har provat att förändra mig själv men har insett att jag inget kan göra åt min situation. Folk vill inte veta av mig och så är det med det.

känns som att det sociala har blivit jobbigt NU efter tonåren. under mobbningsperioden från lågstadiet till högstadiet fattade jag inte vad som var "fel" på mig, och under högstadiet och gymnasiet har det varit få vänner(inga nära) och jag har varit ganska blyg men inte känt faktisk rädsla som jag gör nu i vissa situationer. Det är som att "det jobbiga" tog en paus under tonåren och nu vill min hjärna säga "hehehe kommer du ihåg HUR JÄVLA FUL OCH DUM DU ÄR HAHAHAHAHHAHAHAH HÅLL KÄFTEN DIN SOPA". ye (y)

Hela livet... Alltid det svarta fåret, den som ingen vill ha något med att göra. Ensamheten formar en och människors svek bidrar till extra misantropi.

hälsningar o introduktioner går fint. sen går det utför

Citat från Ratatosk: