Psykisk ohälsa
Alla har väl olika sätt att se på saken. Vissa fastnar i samma mönster och det blir en ond cirkel. Även fast man är medveten om detta och vet vad som skulle kunna få en att må bättre så är det inte alltid så enkelt. Det kan t.o.m. bli bekvämt att må dåligt då det är vad man är van vid. Rädsla för att må bättre och sedan falla tillbaka kan också hindra en från att ens försöka.
Citat från Kardemumma:
Alla har väl olika sätt att se på saken. Vissa fastnar i samma mönster och det blir en ond cirkel. Även fast man är medveten om detta och vet vad som skulle kunna få en att må bättre så är det inte alltid så enkelt. Det kan t.o.m. bli bekvämt att må dåligt då det är vad man är van vid. Rädsla för att må bättre och sedan falla tillbaka kan också hindra en från att ens försöka.
^
Samt kan det vara svårt att ta tag i att må bättre när en inte vet var en ska börja eller ens vet vad som får en att må bättre.
Vet inte om den meningen blev tydlig. :/
Jo jag förstår vad du menar! Motivation brukar ju också vara ett stort problem.
Citat från rulleboer:
Citat från HorrorSeeker:
Jag har på senare år börjat bli arg på folk som mår dåligt, "klagar" hela tiden, söker uppmärksamhet, men som inte ens FÖRSÖKER förbättra sin situation. Som aldrig ens tar emot en hjälpande hand. Som aldrig ens vill diskutera sina problem utan bara kommer med vaga antydningar eller ytterligare "gnäll."
Om man lider av depression, tar depressionsmediciner, men de ändå inte hjälper - då har du rätt att klaga. Om du mår psykiskt dåligt, t.ex. besöker psykolog, men hen ger ingen bra hjälp - då har du rätt att klaga. Om du ber om hjälp, men ingen av dina vänner eller familjemedlemmar erbjuder en hjälpande hand - då har du rätt att klaga.
Men om du INTE ENS LÅTSAS FÖRSÖKA be om hjälp för dina problem, då orkar till slut folk inte bry sig längre. Då blir det att folk säger, "Men sitt där då i din jävla misär och gnäll", och lämnar dem ensamma. Jag vet. För flera år sedan reagerade jag så på en person som betydde väldigt mycket för mig, hen mådde skitdåligt under en längre period utan att ens försöka göra något, och jag blev så arg att hen inte fattade att jag ville hjälpa, att jag sade upp kontakten flera gånger. Vilket ironiskt nog var det som fick hen att "vakna upp." Men jag har fortfarande dåligt samvete över det.
(Ja, jag är fullt medveten om att det finns vissa sjukdomar, som anorexia, där saker och ting är mycket mer komplicerade. Jag talar rent generellt.)
ibland kan det vara svårt för folk att ta tag i att söka hjälp för att de skäms osv
Så kan det absolut vara. Vissa problem är inte lätta att erkänna, eller att berätta för närstående. Men jag anser inte att man har rätten att yttra repliker som "ingen hjälper mig" eller "det är ingen mening att söka hjälp för jag kommer ändå inte få någon", om man inte ens försöker. Det är fullständigt omöjligt att hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv.
Någon här som vet hur svåra psykologi kurserna är på gymnasienivå? Det var någon som sa att de är ganska krävande. Känns ganska naturligt att vilja lära sig när en lider av psykisk ohälsa själv och vill få mer förståelse för hur allt fungerar.
Någon mer här som varit på S:t Görans psykakut?
Stället är fan byggt som ett fängelse...
Citat från Kardemumma:
Någon här som vet hur svåra psykologi kurserna är på gymnasienivå? Det var någon som sa att de är ganska krävande. Känns ganska naturligt att vilja lära sig när en lider av psykisk ohälsa själv och vill få mer förståelse för hur allt fungerar.
Det varierar lite från skola till skola & vilken lärare man har. När jag läste den så tyckte jag inte riktigt att den var krävande; kanske inte den lättaste; men inte direkt krävande. Vad jag dock kommer ihåg så var det inte vidare givande på det sättet som du beskriver att du är ute efter. Jag var själv ute efter det & blev lite besviken. Men med rätt lärare är det antagligen mer givande & i slutändan var det ändå väldigt värt det.
Jag har så svårt att förstå när människor skriver att de har fått utstå otroligt mycket psykisk ohälsa, och samtidigt visar på en sådan ofantlig, nästan empatilös, oförståelse för andra som mår dåligt. Hur kan man inte bli ödmjuk av att leva i ett helvete, inte ens mot dem som bor där med dig, liksom?
^ dat
^ Men det är väl klart! Jag blir bara förvirrad. Halva helvetet är ju att stå ut med att vara rädd för att människor inte ska förstå (i alla fall för min del, det kanske är ignorant att anta att det gäller majoriteten), och då blir det väldigt svårt för mig att döma andra när man vet att det är en osynlig rullstol.
Edit: ångrar mig på en punkt, jag tycker visst att det är ens skyldighet att försöka förstå sig på andra, det gäller alla människor. Det är ju på grund av ovilja att försöka förstå andra som vi har det så pissigt på planeten.
^ haha, ja, i slutändan så handlar det nog mest om att jag har svårt att förstå mig på rövhål, faktiskt.
Citat från cybermalin:
Jag har så svårt att förstå när människor skriver att de har fått utstå otroligt mycket psykisk ohälsa, och samtidigt visar på en sådan ofantlig, nästan empatilös, oförståelse för andra som mår dåligt. Hur kan man inte bli ödmjuk av att leva i ett helvete, inte ens mot dem som bor där med dig, liksom?
Håller med!
Citat från intresseklubben:
[i]Citat från Kardemumma:
Det kanske fungerar att lära sig på egen hand. Jag har dock problem med skolan och jag behöver läsa sådant jag faktiskt är intresserad av. Även något som jag kan klara av vilket går lättare ifall man redan kan en del.
Att en människa inte skär djupt eller inte mår tillräckligt dåligt sees som attentionseekers.. Alltså va? Är det en tävling att man måste ses som värst i måendet? Förstår att folk som är mer nära gränsen till att begå självmord, inte funktionerar dagligen etc ska gå före dem som inte behöver lika mycket hjälp men alla har rätt till psykiatrisk hjälp. Att någon kräver uppmärkssamhet är mänskligt, speciellt om man mår dåligt. Man behöver inte skära djupt för att vara självmordsbenägen, dessutom. Det kan vara svårt att skära djupt för någon, fast dem har inga problem med att ställa sig framför ett tåg tex. Låter grovt när man säger det så, men tror inte baserat på hur djupt någon har skurit sig går att räkna ut hur dåligt dem egentligen mår. Folk kommer hit för stöd, hjälp, för mer info kanske. Inte för att bli kallade attentionwhores för att de inte skär tillräckligt djupt. Jag tryckte ner mig själv jämt för att jag tyckte jag inte skadat mig själv tillräckligt.
Citat från wrnr:
Well said. Den interna jävla "tävlingen" som kan finnas bland psykiskt sjuka är så jävla skadlig och äcklig. Känner mig lite mer skonad från det / mer obrydd nu när jag är äldre, men fan vad det påverkade en negativt när en var typ 14-17/18- ish.
Vi ska fan stötta varandra, och vara välkomnande mot folk som reachar out, oavsett hur "frisk eller sjuk" de kan verka utifrån. Satan. Så arg på fenomenet.
Edit: Sorry, blev bara en arg rant över det första du skrev om. Angående dina egna problem, har du något sorts kontaktnät? Jag tänker speciellt på transgrejen, det finns många bra communities på facebook och så som kan vara ett skitbra stöd och där en kan ventilera saker (även mående som kankske inte har med specifikt trans att göra). Stöd och folk som förstår en är guld värt, även om det kanske inte hjälper en med de "påtagliga" problemen.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet