Psykisk ohälsa
det kan ju dock vara en poäng att poängtera att stor del av psykisk ohälsa kommer från bekfräftelsebehov, skönhetsideal osv. Det finns bara en väg bort från det och det är att sprida kunskap och förståelse på ett snällt sätt.
Blir så glad av att se snälla och vettiga personer. Tack för det ^
Citat från Fri:
det kan ju dock vara en poäng att poängtera att stor del av psykisk ohälsa kommer från bekfräftelsebehov, skönhetsideal osv. Det finns bara en väg bort från det och det är att sprida kunskap och förståelse på ett snällt sätt.
Ja det är klart att psykisk sjukdom kommer från massa olika samhällssystem och skeva ideal osv. Men det gör inte den psykiska sjukdomen mindre legit på något sätt, eller ger en rätt att avfärda som bekräftelsebehov. Att få höra att en t ex skadar sig för bekräftelse är ca det jobbigaste en kan höra i det läget, och även om bekräftelsebehov kan ha en del i det hela så är det verkligen inte till någon hjälp att slänga i ansiktet på någon utan ökar ju bara cirkeln av självförakt och destruktivt beteende.
kanske inte slänga det i ansiktet när man mår som värst men att sprida kunskapen så människan blir medveten om varför man beter sig som man gör tror jag är viktigt i vägen till rehablitering. Man måste förstå sig själv för att veta vad som ska ändras och åtgärdas för ett bättre mående. Att tycka synd om sig själv är nog destruktivt och att tänka objektivt och försöka att implementera hälsosamt och positivt tänk är att föredra.
Många, om inte de flesta går hela livet i sina bubblor med skönhetsideal osv utan att någonsin ändra på sig själva, det är sorligt. För varje människa är kababel till förändring. Många psykiskt sjuka kanske är kvar där i mörkret bara för dom blir daltade av andra och sig själva? På något sätt krävs en förändring i sinne. Att någon annan konkret berättar vad man kan jobba med kan funka det beror helt på hur personen i fråga tolkar och använder sig av den delade informationen.
Citat från Lanjeliin:
Citat från wrnr:
Well said. Den interna jävla "tävlingen" som kan finnas bland psykiskt sjuka är så jävla skadlig och äcklig. Känner mig lite mer skonad från det / mer obrydd nu när jag är äldre, men fan vad det påverkade en negativt när en var typ 14-17/18- ish.
Vi ska fan stötta varandra, och vara välkomnande mot folk som reachar out, oavsett hur "frisk eller sjuk" de kan verka utifrån. Satan. Så arg på fenomenet.
Edit: Sorry, blev bara en arg rant över det första du skrev om. Angående dina egna problem, har du något sorts kontaktnät? Jag tänker speciellt på transgrejen, det finns många bra communities på facebook och så som kan vara ett skitbra stöd och där en kan ventilera saker (även mående som kankske inte har med specifikt trans att göra). Stöd och folk som förstår en är guld värt, även om det kanske inte hjälper en med de "påtagliga" problemen.
Håller med till hundra. Och ah, nej- har lite svårt att räcka ut handen åt folk sen är det svårt för mig att veta var man ska börja när man är reserverad. Men det är bra tips, thank you :^)
Citat från Fri:
kanske inte slänga det i ansiktet när man mår som värst men att sprida kunskapen så människan blir medveten om varför man beter sig som man gör tror jag är viktigt i vägen till rehablitering. Man måste förstå sig själv för att veta vad som ska ändras och åtgärdas för ett bättre mående. Att tycka synd om sig själv är nog destruktivt och att tänka objektivt och försöka att implementera hälsosamt och positivt tänk är att föredra.
Många, om inte de flesta går hela livet i sina bubblor med skönhetsideal osv utan att någonsin ändra på sig själva, det är sorligt. För varje människa är kababel till förändring. Många psykiskt sjuka kanske är kvar där i mörkret bara för dom blir daltade av andra och sig själva? På något sätt krävs en förändring i sinne. Att någon annan konkret berättar vad man kan jobba med kan funka det beror helt på hur personen i fråga tolkar och använder sig av den delade informationen.
Istället för att klanka ner på folk som daltar sig själva osv, visst, man ska inte förstärka det men är inte det bästa att samhället och folk lär alla att kunna acceptera och älska sig själva först och främst innan man säger till någon som t.ex är överviktigt att sluta gnälla och ställa sig på löpbandet? Förstår hur du menar, men dem behöver hjälp och förtjänar det. Istället för att alla ser ner på folk som kräver uppmärkssamhet kan man hjälpa dem att må bättre och inte behöva skada sig själv på vilket sätt det nu än är. (Ja, att be en smal tjej som är smal att hålla tyst för det är irriterande är sjukt elakt. Hon ser sig själv så. Be henne söka hjälp istället för att klassa henne som en "typisk tjej" för DET är vad samhället och vi gör med folk idag.) sorry, off topic men det va många exempel lol
jag klankar inte ner på någon men om man på något sätt tar åt sig av det jag, eller andra säger så ska man kanske tänka efter själv hur ens eget tankesätt egentligen fungerar och om det är hälsosamt. Kommer man fram till att något behöver ändras så gör man allt i sin makt för att ändra det istället för att lägga energi på att tycka synd om sig själv. Självömkande kan säkert vara bra men att använda det som ett sätt att få bekfräftelse måste bara göra saken ännu värre misstänker jag. Visst kan man skylla på att andra inte är känsliga nog och att det är synd om dom som är sjuka men till vilken nytta? Jag tror inte på daltande men självklart ska man vara finkänslig och inte triggande. Det är en fin gräns som inte alltid är lätt att finna. Men vad jag ändå vill säga är att ens egen hälsa kan man påverka bäst själv.
Om man vill hjälpa någon som håller på med självskada ska man ju absolut inte säga att den bara söker uppmärksamhet. Det är ju det helt motsatta av vad personen vill och behöver höra. En person som självskadar (rätta mig om jag har fel, jag har aldrig skurit mig själv osv men jag har varit destruktiv på andra sätt och försöker komma ifrån det nu) behöver någon som lyssnar och förstår. Någon som inte dömer.
Det är väl egentligen det alla som mår dåligt behöver, någon som bara lyssnar utan att döma. Någon som stöttar en och försöker belysa en ljusare väg. Det var den viktigaste nyckeln för mig när jag tog/tar mig ur mitt dåliga mående.
Citat från Fri:
jag klankar inte ner på någon men om man på något sätt tar åt sig av det jag, eller andra säger så ska man kanske tänka efter själv hur ens eget tankesätt egentligen fungerar och om det är hälsosamt. Kommer man fram till att något behöver ändras så gör man allt i sin makt för att ändra det istället för att lägga energi på att tycka synd om sig själv. Självömkande kan säkert vara bra men att använda det som ett sätt att få bekfräftelse måste bara göra saken ännu värre misstänker jag. Visst kan man skylla på att andra inte är känsliga nog och att det är synd om dom som är sjuka men till vilken nytta? Jag tror inte på daltande men självklart ska man vara finkänslig och inte triggande. Det är en fin gräns som inte alltid är lätt att finna. Men vad jag ändå vill säga är att ens egen hälsa kan man påverka bäst själv.
Jag förstår vad du menar, och jag håller med dig till viss del. Jag har själv lärt mig att JAG är den enda som har all makt över mig själv och att det bara är jag som kan göra en riktig skillnad med mina inställningar och val. Men du glömmer bort att när man mår dåligt är det nästintill omöjligt att se saker så.
Det finns INGET fel med att behöva hjälp och stöd från andra. Om det sedan handlar om att man behöver sin familj, sina vänner eller professionella läkare spelar ingen roll. Får man inget stöd, ingen hjälp och ingen som är förstående och villig att hålla en i handen på vägen så blir allt ännu svårare.
Jag tycker inte att hela ens mående ska bero på andra, men är man sjuk så är man sjuk. Det finns inget fel med att behöva andra för att komma upp på fötter igen. Det är väl klart som fan att man tycker synd om sig själv om man inte får någon hjälp? För ALLA som känner att de behöver hjälp förtjänar hjälp. INGEN ska bli nekad hjälp. Det är det vidrigaste man kan göra mot någon som mår dåligt, att neka hjälp. Då blir allt onödigt mycket värre.
Får man ingen hjälp, stöd eller någon som lyssnar kan det dessutom starta en väldigt ond cirkel av ilska, och förr eller senare måste man ta itu med den också.
Tror jag har fått ätstörning, mesta pekar på anorexi.
Någon som har/haft anorexi och hur började det för er?
Tror det är bra att ha i åtanke att alla människor fungerar olika. Så varken det jag eller andra säger funkar på alla. Jag är ju inne på det här med att förstå sig själv och att det är nyckeln till ett bättre mående. Om man nu kommit till underfund att man söker väldigt mycket bekfrätelse, alltså kärlek då antar jag. Ja så ska man kanske försöka söka det på annat sätt än bekfrätelse från sitt mående. Söker man förståelse för sitt mående, ja då kanske man ska prata med en vän eller en psykolog. Att tycka synd om sig själv kan vara destruktivt om man gör det för fel anledningar.
Jag tror inte man hittar välmående från hjälp från andra i slutändan utan det är alltid en själv som drar sista strået. Vad du nu använder för medel för att ta dig dit varierar. Men förståelse för sig själv för att sedan ändra på sig själv måste vara det enda sättet.
^Just det, alla fungerar olika så vissa behöver hjälp och stöd från andra för att finna sitt eget välmående. Kanske inte just du, men så kan det vara för andra. Det finns inget fel med det.
Som jag sa så tror jag också starkt på att klara sig på egna ben, att man själv har den största makten, men känner man att man behöver hjälp för att komma dit så bör man få den hjälpen. Varesig någon annan tror på att det är ''rätt'' sätt eller inte.
Men du måste ändå erkänna att det finns många fel sätt, det är dom sätten jag försöker sätta fingret på.
Citat från agghoraa:
Tror jag har fått ätstörning, mesta pekar på anorexi.
Någon som har/haft anorexi och hur började det för er?
Har aldrig riktigt haft det diagnoserat men det brukar börja med att man minskar och sätter gränser på sig själv, börjar trycka ner sig själv med dåliga tankar och spegelbilden förändras rätt långsamt till självhat av utseendet. Kan vara småsaker i början. Isolering är en sak också, man går ut mindre och blir till slut helt avskärd från världen för att man inte vill att någon ska se hur man se ut. Det kan börja rätt olika för folk men om du misstänker att du nu har ätstörning så bör du söka hjälp för det för det kan gå väldigt fort när det väl börjat utan att man märker det.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet