Psykisk ohälsa
är så jävla glad pga har äntligen fått en add-diagnos. känns äntligen som att en kanske kan bli tagen på allvar men får väl se.
min bpd är dock värre än någonsin just nu, hoppas på en vändning snart.
Jag blev berövad min ungdom, det suger. Vill inte gå in i detalj på det hela men kan säga såhär mycket, jag har levt med psykos. Det var tufft.
Fast samtidigt, man är väl inte äldre än vad man känner sig egentligen?
har blivit diagnoserad med depression och social ångest
vilket inte funkar sådär jättebra när man är en aspiring sångerska
hur fan gör man för att våga erkänna för personer i sin närhet hur dåligt man egentligen mår?
allt är verkligen värre än någonsin och jag vet inte hur länge till jag klarar av att må såhär, men jag vågar aldrig säga något till någon. det är en sak att skriva om det på internet, men när det kommer till personer som verkligen skulle behöva veta hur jag mår, klarar jag inte av det. mina föräldrar döljer jag bara allting för och de frågar mig ändå aldrig hur jag mår, psykologen jag träffat under min add-utredning frågar varje gång hur jag mår men jag svarar alltid att det är bra, för det är liksom det enkla, snabba svaret, alla frågor och allt jag skulle behöva förklara om jag berättade hur saker egentligen är skrämmer mig. min familj har alltid varit så tyst och hemlighetsfull om psykisk ohälsa, så det är väl något jag växt upp med att lära mig, att man inte pratar om sånt. men jag klarar verkligen inte av att bara hålla allt för mig själv längre och jag klarar inte av att ständigt bli missförstådd för att jag inte vågar berätta vad som är fel.
äsch, jag vet inte ens.
Citat från whirlwinds:
hur fan gör man för att våga erkänna för personer i sin närhet hur dåligt man egentligen mår?
allt är verkligen värre än någonsin och jag vet inte hur länge till jag klarar av att må såhär, men jag vågar aldrig säga något till någon. det är en sak att skriva om det på internet, men när det kommer till personer som verkligen skulle behöva veta hur jag mår, klarar jag inte av det. mina föräldrar döljer jag bara allting för och de frågar mig ändå aldrig hur jag mår, psykologen jag träffat under min add-utredning frågar varje gång hur jag mår men jag svarar alltid att det är bra, för det är liksom det enkla, snabba svaret, alla frågor och allt jag skulle behöva förklara om jag berättade hur saker egentligen är skrämmer mig. min familj har alltid varit så tyst och hemlighetsfull om psykisk ohälsa, så det är väl något jag växt upp med att lära mig, att man inte pratar om sånt. men jag klarar verkligen inte av att bara hålla allt för mig själv längre och jag klarar inte av att ständigt bli missförstådd för att jag inte vågar berätta vad som är fel.
äsch, jag vet inte ens.
Finns inget lätt sätt precis. Jag drog också ut jätte långt innan jag lyckades säga något till mina föräldrar. Mina vänner var lite lättare då dom inte precis bryr sig om något. I alla fall så gäller det att bara samla mod till sig och skicka iväg ett sms eller liknande bara för att starta samtalsämnet. Efter det är det bara till att följa strömmen och försöka vara ärlig i alls svaren man ger (du kommer få många frågor om ditt mående).
Vet inte om jag var till någon hjälp men jag hoppas att jag var det.
Känns som att jag är den enda människan som håller kvar allt inne och inte berättar om mina problem till någon. Har även svårt att förstå det positiva i att ha en diagnos förutom att man kanske kan få hjälp? Men jag vill inte synas eller bli bortträngd pga en diagnos, folk kollar redan snett på mig pga min bakgrund och mina gamla handlingar.
Blir smått irriterad på människor som säger sig ha en viss diagnos och säger sig må piss och buhu när dom egentligen bara är bortskämda och dumma. Folk som exempelvis säger att dom har social fobi men ändå sitter bland folk och fånar till sig uppmärksamhet, eller de som säger sig ha Schizofreni, skär sig och säger att dom upplever att dom har två olika personligheter. Dude, psykoser är något grovt som inte alla har. Jag har varit med om förvirringstillstånd och paranoia med hörselhallucinationer under två dagar och det enda jag ville göra var att uppsöka ett sjukhus och var livrädd för alla som försökte hjälpa mig. Det får mig att tänka på hur hårt det måste vara för dom som faktiskt lever i psykos under hela livet och det är helt förståeligt att man till slut begår självmord. Trodde att det bara var 14 åriga emosar som höll på whina över sitt godis dom tappat men på senaste tid så har jag mött på äldre också. Haha.
^känns mer som du sitter och "jag mår sämre en er :////////" just nu.
något man skall undvika när det gäller psykisk ohälsa är att jämföra sig med andra. alla påverkas på olika sätt.
Citat från Jesu:
^känns mer som du sitter och "jag mår sämre en er :////////" just nu.
något man skall undvika när det gäller psykisk ohälsa är att jämföra sig med andra. alla påverkas på olika sätt.
Jesu, du har inga känslor. :/
Nemen tycker bara att alla klagar på allra minsta lilla sak.
Citat från Hydrangea:
Jesu, du har inga känslor. :/
Nemen tycker bara att alla klagar på allra minsta lilla sak.[/i]
Jo men vem är du att avgöra vad som är litet, eller ej, för någon annan?
Precis som han ovan säger så bör du undvika jämförelser och att förringa någon annans smärta utifrån dina egna erfarenheter.
Vad är det som säger att folk här på ec inte kan ha varit med om psykoser, hallucinationer och allt det andra som du beskrev?
Du måste komma ihåg att det finns olika nivåer av allt... Jag har själv levt i en psykos som varade i minst två månader, sedan upplevde jag en del symptomer efter den som liknade schizofreni. Jag har upplevt en del av symptomerna både mer ''milt'' och mer grovt. Faktum är att psykoser är en ''form'' av schizofreni, en långvarig psykos brukar klassas som det.
Du vet dessutom inte vad som händer dessa människor utanför ec. Utanför det dom skriver här. Du vet inte vad de går igenom, vad de får för hjälp, om de får någon hjälp osv. Så jag håller med Jesu, det såg mest ut som att du försökte trampa ner folk här.
''Tycker bara att alla klagar på allra minsta lilla sak'', det är inga småsaker för andra. Jag kan förstå ditt tänk, men försök sätta dig in i andras situationer och deras tänk istället. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna hata mig själv så grovt som jag gjorde för bara några månader sedan, jag trodde aldrig någonsin jag skulle kunna vara så nära på att faktiskt ta mitt eget liv som jag var för några månader sedan. Men det hände och nu förstår jag att något som låter löjligt för mig är skitsvårt och skitjobbigt för någon annan.
^Är du seriös?
Citat från Hydrangea:
*Gnäll gnäll se mig snälla*
Du verkar lida av ett relaterat problem som faktiskt är större än det du pratar om.
Det kallas offerkoftan och speciellsnöflinga-syndromet, du verkar även kombinerat med detta lida av brist på självdistans och eventuellt empati.
Du har inte rätten att avgöra vad som är verkligt i en annan människas huvud eller vad som händer i det, och du har VERKLIGEN inte rätten att avgöra hur en bör reagera eller må av det. Särskilt underligt blir det när du talar om folk du inte känner, dra och sprid din skit på ett annat ställe, tack på förhand
Mvh :---)
Ska du gå in på en kvinnojour och säga till dem att hålla det för sig själva också istället för att lasta negativitet på sin omgivning?
Ingen tvingar dig att besöka tråden.
Citat från uppmissfostrad:
Varför måste alla människor som mår dåligt lasta av sin inre negativitet på omgivningen för?
Kan ni inte bara hålla tyst och tycka synd om er själva?
Folk vill väl ha utlopp för sina känslor på olika vis?
Här lassar de av sina känslor i en tråd som är helt valfri att läsa och delta i.
Tror de flesta vet vad som väntar när de tar sig hit och läser.
"Jag gör så här, så alla borde göra som jag annars så ska jag bannemig säga till dem!"
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet