Psykisk ohälsa
Citat från molly:
Akta drogsnacket.
Räknas kaffe och alkohol eller är det bara olagligt knark man inte får snacka om?
Bara olagligt knark, wise guy.
Då vet jag.
Tack, Molly-sensei.
^tjoho :/
var i en mindre depression ett tag (inget allvarligt)
men var missnöjd och mådde dåligt över livssituationen, bland annat min ensamhet och mitt utseende. situationen har inte ändrats men jag har börjat lära mig acceptera det.
Citat från uppmissfostrad:
Citat från neinneinneinnein:
Hej, vad kan man göra eller vad kan man få för hjälp om man känner såhär:
Varje gång jag ska på intervju eller bedömas på något utanför skolan blir jag jättenervös. Jag blir skakig och kissar nästan på mig. Det ser ut som att jag är rädd. Jag fick göra om mitt körkortsprov 4 gånger på grund av detta. Jag vågar heller aldrig svara i hemtelefonen eller tex ringa tandläkaren osv. Vågar aldrig prata med främlingar, vågar nästan aldrig hälsa på bekanta eller vänner om jag ser dem ute. Vad är det med mig och vad kan jag göra åt det?
Gratulerar, du har social fobi.
Det enda sättet att bli av med det är att utsätta sig för det, kort och gott.
Behöver inte vara social fobi, att direkt påstå att det skulle vara social fobi kan göra att en riktig diagnos inte sätts, något som t.ex fobisk personlighetsstörning, något som inte går att bli av med genom att utsätta sig för det.
Om ångesten koncentreras till sociala situationer är det mycket sannolikt den diagnosen, social fobi, du kommer att få om du uppsöker läkare, vilket du borde göra! Även om det kanske är det sista man vill göra när sociala situationer skrämmer en :(
Citat från Darwin:
Om ångesten koncentreras till sociala situationer är det mycket sannolikt den diagnosen, social fobi, du kommer att få om du uppsöker läkare, vilket du borde göra! Även om det kanske är det sista man vill göra när sociala situationer skrämmer en :(
Jag tänkte jag kunde kolla här ifall jag bör prata med läkare om det eller om det inte är "något". Det stör mig ju när jag ska söka jobb osv så något bör jag göra åt det. Tack för svaren.
Citat från uppmissfostrad:
Inte "potayto, potahto"
Det är en väldigt stor skillnad mellan en fobi och en personlighetsstörning.
Citat från uppmissfostrad:
Nej, handlar inte om att gnälla! Utan att vid många fall så sker en feldiagnosticering.
Jag känner mig rätt instabil eftersom mitt humör och mitt mående kan bli rätt extremt, på båda hållen. Jag är rätt lost och får inget riktigt grepp om det, men jag ska försöka förklara och jag hoppas att det finns någon som läser som kanske känner igen sig eller vet vad jag pratar om!
Självklart kan alla få ett ''extremt'' humör/mående, alltså bli nästan alldeles för glad och vara i extas, eller vara extremt nere och deppig. Men jag tänker att de flesta ändå ligger på en rätt ''jämn'' nivå hela tiden, det blir ingen extrem berg- och dalbana för de flesta om ni förstår vad jag menar?
Det känns iallafall för mig att jag har det lite mer som en jobbig berg- och dalbana. Jag är en väldigt lugn människa egentligen, gillar inte att ta mycket plats och jag föredrar stillhet, men när jag blir glad så har jag en tendens att bli extremt glad, jag kan ibland bli högljudd och hyper. Och när jag blir ledsen, även om det är över smågrejer, så är det nästan som att hela min värld håller på att rasa ihop. Ibland kan jag vara lugn och ligga på en jämn nivå under en längre tid, men ibland kan jag få sådana extrema humörsvängningar på väldigt kort tid (som idag, till exempel) utan att det är kopplat till PMS osv.
Jag vet med säkerhet att jag inte har ADHD, ifall det skulle spela någon roll. Det är rätt jobbigt att det är såhär så pass ofta att det stör mig och påverkar mig till en så stor grad. Jag får ingen hjälp alls med mitt mående och mitt tillstånd, även om jag skulle behöva. Ska dock träffa en kurator hos umo i slutet av månaden, men det kommer inte handla om det här. Förra året när jag fick min psykos och blev grovt deprimerad, hade vanföreställningar och var självmordsbenägen och tappade väldigt mycket i vikt så fick jag inte heller någon hjälp, trots att jag sökte på flera olika ställen. Jag har alltså fått ta hand om mig själv och ställa mig upp på benen igen helt på egen hand (med stöd från min omgivning, såklart) när jag egentligen inte alls har varit kapabel till det. Det är såklart bra att jag har lyckats få så pass bra kontroll över mig själv nu, men just denna biten är så jävla svår att kontrollera. Jag försöker alltid lugna ner mig själv när jag märker att jag börjar bli lite extrem, men det leder i princip alltid till att jag får väldigt destruktiva tankar om mig själv. Även om jag efter ett tag kommer ifrån de tankebanorna så är det väldigt jobbigt att det är så, och jag oroar mig för att det ska vara något ämne i hjärnan som kanske är ''trasigt''.
Sorry för wall of text, jag hoppas att iallafall någon läser och att någon kommer med tankar, idéer, egna erfarenheter eller vad som helst!
Citat från itsthemusic:
Jag känner mig rätt instabil eftersom mitt humör och mitt mående kan bli rätt extremt, på båda hållen. Jag är rätt lost och får inget riktigt grepp om det, men jag ska försöka förklara och jag hoppas att det finns någon som läser som kanske känner igen sig eller vet vad jag pratar om!
Självklart kan alla få ett ''extremt'' humör/mående, alltså bli nästan alldeles för glad och vara i extas, eller vara extremt nere och deppig. Men jag tänker att de flesta ändå ligger på en rätt ''jämn'' nivå hela tiden, det blir ingen extrem berg- och dalbana för de flesta om ni förstår vad jag menar?
Det känns iallafall för mig att jag har det lite mer som en jobbig berg- och dalbana. Jag är en väldigt lugn människa egentligen, gillar inte att ta mycket plats och jag föredrar stillhet, men när jag blir glad så har jag en tendens att bli extremt glad, jag kan ibland bli högljudd och hyper. Och när jag blir ledsen, även om det är över smågrejer, så är det nästan som att hela min värld håller på att rasa ihop. Ibland kan jag vara lugn och ligga på en jämn nivå under en längre tid, men ibland kan jag få sådana extrema humörsvängningar på väldigt kort tid (som idag, till exempel) utan att det är kopplat till PMS osv.
Jag vet med säkerhet att jag inte har ADHD, ifall det skulle spela någon roll. Det är rätt jobbigt att det är såhär så pass ofta att det stör mig och påverkar mig till en så stor grad. Jag får ingen hjälp alls med mitt mående och mitt tillstånd, även om jag skulle behöva. Ska dock träffa en kurator hos umo i slutet av månaden, men det kommer inte handla om det här. Förra året när jag fick min psykos och blev grovt deprimerad, hade vanföreställningar och var självmordsbenägen och tappade väldigt mycket i vikt så fick jag inte heller någon hjälp, trots att jag sökte på flera olika ställen. Jag har alltså fått ta hand om mig själv och ställa mig upp på benen igen helt på egen hand (med stöd från min omgivning, såklart) när jag egentligen inte alls har varit kapabel till det. Det är såklart bra att jag har lyckats få så pass bra kontroll över mig själv nu, men just denna biten är så jävla svår att kontrollera. Jag försöker alltid lugna ner mig själv när jag märker att jag börjar bli lite extrem, men det leder i princip alltid till att jag får väldigt destruktiva tankar om mig själv. Även om jag efter ett tag kommer ifrån de tankebanorna så är det väldigt jobbigt att det är så, och jag oroar mig för att det ska vara något ämne i hjärnan som kanske är ''trasigt''.
Sorry för wall of text, jag hoppas att iallafall någon läser och att någon kommer med tankar, idéer, egna erfarenheter eller vad som helst!
Min första tanke är bipolär som är en cyklisk sjukdom som visar sig i perioder med upprymdhet i form av mani som kan kännetecknas med snabba tankar, minskat behov av sömn, till synes oändlig energi, vanföreställningar, hypersexualitet och generellt sett känna sig som gud och tappa kontakt med verkligheten totalt. Detta kan slå över i psykos och följs ofta av depression. Mildare mani kallas hypomani och är inte lika intensiv.
För att få hjälp så skulle jag rekommendera att söka upp privatvård. Du kan självklart kontakta öppenvården men de brukar ha mycket långa köer samt annat strul och att få hjälp med ditt välmående skulle jag säga vara värt att söka upp en privat psykolog om du har möjlighet. Annars kan man kontakta akutpsykiatrin och säga att man har aktiva planer på att ta livet av sig, och du lär bli omhändertagen. Skulle verkligen inte rekommendera det alternativet dock eftersom att det är en ganska obehaglig process men jag fick medicinering och kontaktperson ganska fort, och en tvångsinläggning på köpet.
ImIsaak tusen tack för ditt svar!
Jag har faktiskt själv funderat på om det kan vara någon typ av bipolär sjukdom. Jag känner igen mig i det mesta när jag läser om det. Har även lyssnat på Mikael Persbrandts podd där han pratar om detta och gör en utredning för det. Relaterar inte till att känna mig som en gud, men jag förstår vad det innebär och vissa delar av det kan jag känna igen mig i när jag blir riktigt hyper osv. Kanske värt att fundera vidare på detta med lite hjälp!
Öppenvården kommer jag inte vända mig till. Har blivit så pass dåligt behandlad, så det får nog bli någon privatvård. Tack igen för ditt svar!
Många autister behöver planera framåt för att öht hantera nuet, för en del leder det till att du målar upp irrationella framtidsscenarion bara för att ha något att utgå ifrån. Det är
även vanligt att du gör först och tänker sen om du har blivit övertygad om någonting.
Jag vill inte gissa varför nån annan beter sig som de gör, men hade det varit jag hade det inte alls varit konstigt för mig att skifta så snabbt och så radikalt helt enkelt för att jag inte kan hantera flera motstridiga ideer samtidigt, så allihopa utom den för tillfället dominanta läggs som på nått konstigt register nånstans. Det har varit hur jag har lämnat typ alla sammanhang jag ingått i, inte bara romantiska.
Hur du än vrider på det är det varken ditt fel eller ansvar att se till att någon annan hanterar sina impulser, eller kan kommunicera sitt känsloliv inför sig själv eller någon annan.
Skulle nog förklara lite bättre,
Men jag är ganska trött, kan återkomma imorgon.
itsthemusic: Jag har samma affektiva problematik och har emotionellt instabil personlighetsstörning. Har dock ingen aning om huruvida några andra kriterier stämmer in på dig!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet