Psykisk ohälsa
Citat från besitos:
Tror det tog en månad sammanlagt, från att jag gick till vårdcentralen till jag fick en tid för "utredning". Men efter det blev det ganska lång väntetid då jag blev hänvisad till ett annat ställe och där har jag fortfarande inte fått någon direkt hjälp. Så tider och väntetider kan verkligen variera beroende på vart man blir hänvisad och hur snabba ens läkare är på att agera. Men jag hoppas verkligen att de hör av sig till dig snart![/i]
Åh, fan vad drygt att det tar så lång tid i ditt fall... Jag har själv sökt hjälp sedan november utan några framsteg alls :/ Har inte tid att vänta en månad till, så jag hoppas också att de hör av sig snarast. Tack och lycka till!
folk som pratat med en psykolog på AF hur gick det till? Berättade ni själva om er psykiska ohälsa för er kontaktperson som då fråga ifall ni ville träffa psykolog eller hur ?
Citat från blacnwhite:
folk som pratat med en psykolog på AF hur gick det till? Berättade ni själva om er psykiska ohälsa för er kontaktperson som då fråga ifall ni ville träffa psykolog eller hur ?
Jag var inskriven på ungdomsgarantin men kunde inte delta i mina aktiviteter. Försökte först få kontakt med min handledare vilket var typ omöjligt, men när jag till slut skulle gå på möte där vi skulle prata om hur det gick osv så pratade vi om varför jag inte kunde delta. Berättade lite om hur jag mådde och sådär, då föreslog hon att jag skulle prata med en av deras psykologer.
Så ta kontakt med din handledare och berätta att du skulle vilja träffa deras psykolog.
Edit: Var dock medveten om att de inte får lov att ge dig vård. I princip det enda dom kan göra är att besluta om du är tillämplig att jobba/gå på någon aktivitet och sedan kan de försöka hjälpa dig att komma i kontakt med vården. Min psykolog ville till exempel skicka remiss till psykiatrin.
Ni med nedsatt arbetsminne (gjorde WISC-test och har tydligen ett arbetsminne som en fyraåring), vad har ni fått för hjälp med studier?
Har extremt svårt för matte (har även väldigt nedsatt visuell perception) och är även _extremt_ oorganiserad på grund av min ADHD och personlighetstyp
Min skola frågar vad jag vill ha för hjälp men jag har ingen jävla aning, och min psykolog och läkare har inte kommit med några förslag direkt.
Citat från papafucker:
Ni med nedsatt arbetsminne (gjorde WISC-test och har tydligen ett arbetsminne som en fyraåring), vad har ni fått för hjälp med studier?
Har extremt svårt för matte (har även väldigt nedsatt visuell perception) och är även _extremt_ oorganiserad på grund av min ADHD och personlighetstyp
Min skola frågar vad jag vill ha för hjälp men jag har ingen jävla aning, och min psykolog och läkare har inte kommit med några förslag direkt.
Jag har ingen erfarenhet av detta men tänkte komma med några förslag till dig ändå. Börja bära en dagbok där varje datum har en sida så det finns gott om plats att fylla i. Försök jobba på att skriva ned alla detaljer så fort provdatum dyker upp för din egen skull så stressen minskar. Allt eftersom du blir bättre på att dokumentera kan du fylla i andra saker som är viktiga för dig. Att föra bra noteringar kan nog vara viktigare för dig än andra i ditt klassrum så du har en chans att komma ihåg saker med dina egna ord. Lek med olika typer av sätt du kan lära dig. Vissa människor lär sig av att läsa, andra lyssna och andra visuellt. Även att känna saker kan hjälpa. Det kan vara värt att lära känna dig själv så mycket det bara går för att kompensera mot det som du känner att du är sämre på. Glöm inte att du gör det jättebra redan oavsett om du faller ibland och glömmer bort viktiga saker. Du kan be lärarna om stödord från lektionerna, extra hjälp med läxor efter skoltid, många böcker finns även i ljudboksform och de kanske hjälper dig. Att lyssna på kapitel hemma i bakgrunden kan hjälpa dig att somna (det är ju riktigt tråkigt) men också att lära dig undermedvetet. Jag brukade göra det med fysik då jag var yngre för jag avskydde det. Det fick mig att sova bättre och idag är jag riktigt duktig på fysik utan att riktigt veta varför.
Du kan säkert be om att få längre provtid om du har svårt att koncentrera dig under proven. Tyvärr ligger mycket press på dig och förutom lite extra stöd kan jag inte komma på vad de skulle kunna ge dig. Men jag hör av mig om jag får en idé ikväll. Ge dig mycket rum till att se över saker och försök hitta en rutin som gör dig lugn, det är nog mitt bästa tips.
Kram och lycka till!
Lifestalker:
Man letar kurer och lösningar över nätet. Eller använder sömnpiller (vilket ni antagligen redan gör, men det är inte vad jag hade rekommenderat i första hand). Går och lägger sig i tid och experimenterar med olika miljöer för att försöka hitta ett sätt att somna. Koppla bort all elektronik då det är dags för John Blund.
Anledningen till att jag föreslog altruistiska initiativ är för att det finns studier som visar på att hjälpa andra människor ger en själv "må bra"-kemikalier som belöning. Men det finns ju andra aktiviteter man kan göra för att uppnå såna känslor, möjligtvis adrenalinsporter, fysisk träning, datorspel, konst, resor, dans och film. You name it. Finns en miljard aktiviteter utöver mediciner och sex för att ta sig ur sin bubbla. Många av dessa aktiviteter behöver man aldrig lämna sin bostad för att delta i. Men jag rekommenderar dock det. Då förlängd introversion ofta leder till depression.
Tempertantrum:Vad får dig att tro att personer med exempelvis grova sömnproblem inte redan provat allt det där? (som de förmoligen redan testat i ren desperation för att bli av med det)
Lifestalker:
Men erkänn. Ni vill bara hitta sätt att diskvalificera dessa exempel. Många av er vill falla tillbaka på "kontakt med psykatriker som skriver ut mig X och Y preparat - Det får mig att må såååå braaa". För det är vad ni är vana vid.
Tempertantrum: Jag kan säga till dig i ärlighetens namn att SÅ ÄR DET INTE. Ingen människa vill medvetet gå på massa psykofarmika, snarare UNDVIKA det till högsta grad, men ibland så är det ett akut sätt att få människor på fötter igen.
Citat av tempertantrum:"vem tror du att du är? Och vad säger att människor som lider av psykisk ohälsa inte hjälper världen? Vad tror du, egentligen?"
lifestalker:
Jag tror att jag är vem fan jag känner att jag vill vara. Tack. Många som lider av psykisk ohälsa är sjukskrivna eller på ett eller annat sätt mer inaktiv i samhället. Det kan vara både i ekonomiska avseenden (jobb, skatt, studier, jobbsökande) och socialt engagemang (ge uppmärksamhet åt andra i ens samhälle, familj eller vänskapskrets), många som är psykiskt sjuka blir mer krävande än givande i samhället. Därmed en märkbar börda för samhället överlag. Jag betvivlar att särskilt stor andel av psykiskt sjuka är altruitiskt/utåtriktat lagda i sin livsstil.
tempertantrum: Jag frågade i förhållande till det du skrev som löd såhär:"Jag är här för att hjälpa er hjälpa världen".
Vad får dig att tro att du är någon slags vägledare som ska leda folk som lider av psykisk ohälsa ur deras problem, vem är du till dem? Och vart är underlaget för det du skriver?
Så enligt dig är psykisk ohälsa synonymt för en introvert personlighet? Isåfall ber jag dig återigen läsa om de olika diagnoserna och sjukdomar vars orskar psykisk ohälsa. Man kan definitivt vara extrovert som person och ändå lida av psykisk ohälsa.
citat av tempertantrum: "Har du någon form av statistik eller bevis på att just människor med psykisk sjukdom är mer benägna att skaffa barn och leva ett ensidigt liv som familj?
Och varför är du helt övertygad om att det är anledning till psykisk ohälsa?"
Det jag skrev om den mänskliga cykeln var riktat mot mänskligheten generellt sett. Ärligt talat var det rätt off topic. Men när jag ändå raljerade om människans natur tänkte jag bara lägga in det med. Mina synpunkter om hur många i samhället försöker vara speciella snöflingor men sen ändå bara faller in i den evolutionära normen. För man är egentligen som alla andra. Detta är förövrigt inte bra för människans framtida utveckling. Men det är en diskussion för en annan tråd.
tempertantrum: Är det off topic så är det bäst att du inte skriver för mindre onödigheter.
Du är rolig, du. Tar ett ytterst komplex ämne och skriver din syn på det som om det vore fakta, haha.
Alla människor är olika med olika DNA, fingeravtryck, utseende, hjärnor, sätt att se på saker och personligheter. Sen att man kan likna varandra väldigt mycket, det är sant.
Sen har vissa ärftliga psykiska sjukdomar, som exempelvis schizofreni. Det är många olika faktorer som spelar in vid psykisk ohälsa och dess uppkomst.
Att säga -"Mina synpunkter om hur många i samhället försöker vara speciella snöflingor men sen ändå bara faller in i den evolutionära normen. För man är egentligen som alla andra."- då gör man det extremt lätt för en, för sådär lätt är det inte.
Slutligen:
Iden är väl att ta sig ur det här träsket och kunna lägga av med medicinerna och psykatriska kontakten? Ni vill väl bli så nära funktionella som man kan? Om det nu finns någon ärketyp över vem som är "mentalt frisk". Problemet är att jag får känslan av att större delen av er är junkies. Det är skrämmande att mer och mer folk i de nya generationerna lär sig att knapra piller för att må bättre och använda droger som eskapism för att fly verkligheten och vad man nu än har för diagnoser.
Tempertantrum:
*Idén
*psykiatriska
*fler och fler
Wow, lifestalker, du dömde precis folk i den här tråden som knarkare...INTE ok.
Det är ju dock motsatsen till eskapism eftersom de flesta bli s.k "normala" av sin medicin till skillnad från vad de annars har problem med, vare sig det är depression, psykos, ADHD, bipolär, mm.
lifestalker:
Jag ser saker i ett bredare perspektiv än enskilda individer. Jag är 100% säker på att beteendet i denna tråden är någonting som kommer att påverka mänskligheten negativt då denna tråd i detta forumet trots allt bara är toppen av isberget. Hur många hundratusentals ungdomar i Sverige går konstant på mediciner för psykiska besvär? Hur påverkar det vår genetiska utveckling när dessa barn sedan blir vuxna och själv får barn, förs några av deras diagnoser ner till nästa generation? Följer knaperbeteendet med?[/i]
Tempertantrum:
Psykisk ohälsa har alltid funnits och kommer alltid att finnas sålänge vi människor är här, och ju fler människor desto mer psykisk ohälsa. I en perfekt värld hade det inte funnits, men nu finns det. Och istället för att bara tycka "amen skärp er, vi alla är likadana" (förminskande av ett problem) så kanske du borde läsa på vad varje diagnos/sjukdom innebär för individer och därefter fundera på lösningar, hur låter det?
Jag vill helst vara helt ensam och få fokusera på att vara så självdestruktiv som möjligt, samtidigt som jag inget hellre vill än att bli omhållen och tröstad.
Varför är alla mina känslor så motsägelsefulla?
Citat från Weltschmerz:
Jag vill helst vara helt ensam och få fokusera på att vara så självdestruktiv som möjligt, samtidigt som jag inget hellre vill än att bli omhållen och tröstad.
Varför är alla mina känslor så motsägelsefulla?
Samma som mig typ. Distanserar mig med nästan alla vänner samtidigt som jag vill ha någon att krama och prata ut med.
Ingen aning om varför det är så och jag tror inte riktigt att det finns något definitivt svar som är helt rätt.
Citat från Weltschmerz:
Jag vill helst vara helt ensam och få fokusera på att vara så självdestruktiv som möjligt, samtidigt som jag inget hellre vill än att bli omhållen och tröstad.
Varför är alla mina känslor så motsägelsefulla?
Att vara deprimerad kan vara en torktumlare av känslor. Det kan ändras från en sekund till en annan. Jag tror det är viktigt att fokusera på att inte vara självdestruktiv även om det känns rätt. I längden tjänar du nog mer på att försöka kämpa emot din egna vilja. Jag vill gärna ge dig råd men i grund och botten så är vi olika och det gör att vad som fungerar för mig kanske inte fungerar för dig. Mindfulness har hjälpt mig att ta kontroll över mina känslor, att lyckas undvika fällor. Jag faller inte längre i en bottenlös spiral med ångest. Att lära mig att släppa tankar har för mig varit första steget i att behandla mig själv rätt.
Om du vill prova så finns det MASSVIS på internet. Ge inte upp om det inte fungerar direkt. Jag har märkt att vissa röster inte fungerar alls för mig.
Det är inget fel på dig mer än att det är kaos inombords. En av mina favoritböcker heter: Manage your Mind av Gillian Butler och Tony Hope. Den finns kanske att låna på svenska på biblioteket.
Lycka till xxx
Jag har väldigt svårt för att uttrycka tankar och känslor inför andra, kanske beror mycket på att jag är väldigt introvert. Har sett en kurator angående mitt mående sedan en tid tillbaka men klarar inte av att riktigt öppna upp mig. Antar att det gör det väldigt svårt för hen att hjälpa mig med mina problem och ser då istället ingen mening med att ens gå dit. Finns det något sätt som skulle kunna förbättra mitt utlopp, om så bara för stunden, eller gäller det endast att försöka ännu mer alternativt strunta i det helt?
Citat från Weltschmerz:
Jag vill helst vara helt ensam och få fokusera på att vara så självdestruktiv som möjligt, samtidigt som jag inget hellre vill än att bli omhållen och tröstad.
Varför är alla mina känslor så motsägelsefulla?
Kom och kramas pls.
Citat från blackcircle:
Jag har väldigt svårt för att uttrycka tankar och känslor inför andra, kanske beror mycket på att jag är väldigt introvert. Har sett en kurator angående mitt mående sedan en tid tillbaka men klarar inte av att riktigt öppna upp mig. Antar att det gör det väldigt svårt för hen att hjälpa mig med mina problem och ser då istället ingen mening med att ens gå dit. Finns det något sätt som skulle kunna förbättra mitt utlopp, om så bara för stunden, eller gäller det endast att försöka ännu mer alternativt strunta i det helt?
Att strunta i det helt är värre än att försöka! Det tar tid för vissa att öppna upp sig och uttrycka sina känslor och tankar. Jag är också väldigt introvert och är väldigt noga med vem jag väljer att prata med. Jag är inte särskilt trygg med tanken att jag snart, förhoppningsvis, kommer få gå och prata med någon om hur jag känner och sådär. Det är mest för att jag inte tror att jag kan få någon hjälp, men det är en annan historia.
Att hålla inne allt kommer förmodligen bara göra allt mycket värre och sämre för dig. Du kan inte träffa någon annan kurator? Har du pratat med kuratorn om att du inte riktigt känner att du kan öppna upp dig så som du vill?
Citat från blackcircle:
Jag har väldigt svårt för att uttrycka tankar och känslor inför andra, kanske beror mycket på att jag är väldigt introvert. Har sett en kurator angående mitt mående sedan en tid tillbaka men klarar inte av att riktigt öppna upp mig. Antar att det gör det väldigt svårt för hen att hjälpa mig med mina problem och ser då istället ingen mening med att ens gå dit. Finns det något sätt som skulle kunna förbättra mitt utlopp, om så bara för stunden, eller gäller det endast att försöka ännu mer alternativt strunta i det helt?
För mig fungerar det väldigt bra att se till att skriva ner någon sorts plan innan jag besöker samtalskontakter och en liten lista på vad jag vet att jag vill säga. Kanske inte är din grej, annars fungerar många, som itsthemusic skriver, väldigt olika med olika kontakter och det kanske går bättre att försöka prata med någon annan?
Citat från defectionem:
Har en längre tid misstänkt att jag är bipolär. Nu mer än någonsin.
Har en bekant som är bipolär och när han t.ex. pratar om sin mani känner jag igen mig så fruktansvärt mycket. Reagerade inte på det i början, då symtomen i princip alltid varit så pass vanligt förekommande att jag inte lagt särskilt mycket energi åt att ifrågasätta det. Nu känns det dock som att detta bara blivit värre.
Vill så gärna be om hjälp etc, men vet inte hur. Då BUP tidigare gånger inte tagit mig seriöst är jag livrädd att försöka igen.
Jag vet några som har väntat tills don fyllt 18 med att söka vård för diverse sjukdomar då väldigt många tycker BUP inte hjälper en utan bara viftar bort en. Jag har själv inte haft någon som helst kontakt med BUP så kan inte riktigt ge något bra svar på frågan. Tror att någon som läser senare kommer kunna ge bättre svar.
sist jag skrev i den här tråden var jag förbannat jävla less på psykiatrin. kan äntligen säga att det har vänt, heh. har fått en psykolog som faktiskt vet hur hon ska göra för att hjälpa mig, jobbar långsiktigt och faktiskt har bra saker att säga. dessutom har hon drivit igång en DBT-behandling, så ska börja med gruppterapi från och med imorgon. och så ska jag starta en utredning om ungefär en månad. har väntat så många år på detta.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet