Psykisk ohälsa
OH kan även tillägga att min hunger knappt existerar. Har mer eller mindre alltid haft ''problem'' med mat (''problem''=inte samma matvanor som människor anser vara normalt), men nu äter jag ungefär bara en gång om dagen. Blir jag hungrig öht blir jag det endast en gång om dagen. Aptiten finns kvar lite, även suget efter snacks men händer det att jag äter snacks kan jag äta tre chips sedan känner jag mig bokstavligen mätt.
Citat från MrReferens:
HPPD är väl en slags rubbning där signalerna hjärnan skickar inte riktigt når fram. Hallucinogena droger har den egenskapen att den blockerar olika signaler som hjärnan skickar ut t.ex till synen. Antar att de har något med att receptorerna kan rubbas om man tar hallucinogena droger.
Så om du inte tagit hallucinogena droger så kan du nog avfärda att det skulle vara HPPD.[/i]
Hallucinogena droger minskar blodflödet till vissa delar av hjärnan (Talamus bland annat, har jag för mig) som till följd får en minskad aktivitet och sämre kommunikation med varandra, så hjärnan försöker att kompensera den försämrade kommunikationen med sensoriska stimuli.
Mig veterligen är det inte fastställt huruvida enbart droganvändning är den enda faktorn till utlösandet av HPPD.
Angående det här med att må dåligt.
Är det verkligen tänkt att man ska må bra i den här världen? Visst. Om man inte vill koppla ihop det interna (känslor och privatliv) med det externa (världens situation) och bara fokuserar på att det inre är i en positiv situation oavsett vad som sker fysiskt sett i ens omvärld. Då kan väl man tycka att det går att må bra. Men är det rättfärdigat? I en värld med enorma problem (även om de måhända ligger utanför våra västerländska länders gränser) är det verkligen okej att vi som privatpersoner är glada och trallar på i våra egna liv. Eller i värsta fall fullständigt ignorerandes mänskligt lidande på annan plats i världen. I bästa fall en tafatt "hjälpa från avstånd"-approach genom donationer, second hand-arbete, soppkök och politiskt engagemang. Men i en övervägande majoritet ändå alltid hjälpandes från ett säkert avstånd där man inte är i nån som helst fara. Att man då ändå hävdar sig självgod och rättfärdig mot andra. Man anser sig då ha tillräckligt med skäl för att kunna FÅ må bra i sin västerländska skyddade bubbla.
Jag tycker dock att det är fel. Världen är mer negativ än positiv i nuläget. Bara för att vi tycker att vi ska få må bra utan god motivering till det tycker jag inte att det är rätt. Man borde starkt påverkas negativt av världens brutalitet. Av de fruktansvärda brott vår egen art förevigar. Den gemene mannen kanske spenderar några minuter läsandes tidningen och beklagar sig själv över nåt fruktansvärt som händer i tredje världen. Men glömmer sedan bort det efter en kvarts grubblande och tar sina "må bra" mediciner och tillskott och självömkar sin egen privilegierade situation.
Alltså hävdar jag att människors moraliska fasad utåt inte är nåt mer än ett dåligt skämt. Väldigt få människor i västvärlden (speciellt ett land som Sverige) har ens några egentliga problem som hotar ens existens. Det går inte att jämföra hur mycket svårare det är att leva i olycksdrabbade områden jämfört med i vår utopi av ignorans. Visst, jag är cyniker. Men det är helt enkelt inte synd om någon i detta landet. Det är meningen att man SKA må dåligt är världen är så förjävlig. Det är ju någonting bra. För det visar på att vi antagligen direkt eller indirekt känner medlidande med de utsatta, som sedan tar sig uttryck på negativt vis i vår egna psykiska hälsa.
TL;DR: Vi har ingen rätt att självömka oss över att vi mår dåligt.
^Det där är bara så himla fel att jag inte ens tänker på in på diskussionen. Det är en så pass stor och bred diskussion och jag orkar inte. Jag hoppas dock innerligt att du inser hur fel det är att tänka så.
lifestalker sluta förpesta alla trådar hahahahahhahaha
Citat från Lifestalker:
Angående det här med att må dåligt.
Är det verkligen tänkt att man ska må bra i den här världen? Visst. Om man inte vill koppla ihop det interna (känslor och privatliv) med det externa (världens situation) och bara fokuserar på att det inre är i en positiv situation oavsett vad som sker fysiskt sett i ens omvärld. Då kan väl man tycka att det går att må bra. Men är det rättfärdigat? I en värld med enorma problem (även om de måhända ligger utanför våra västerländska länders gränser) är det verkligen okej att vi som privatpersoner är glada och trallar på i våra egna liv. Eller i värsta fall fullständigt ignorerandes mänskligt lidande på annan plats i världen. I bästa fall en tafatt "hjälpa från avstånd"-approach genom donationer, second hand-arbete, soppkök och politiskt engagemang. Men i en övervägande majoritet ändå alltid hjälpandes från ett säkert avstånd där man inte är i nån som helst fara. Att man då ändå hävdar sig självgod och rättfärdig mot andra. Man anser sig då ha tillräckligt med skäl för att kunna FÅ må bra i sin västerländska skyddade bubbla.
Jag tycker dock att det är fel. Världen är mer negativ än positiv i nuläget. Bara för att vi tycker att vi ska få må bra utan god motivering till det tycker jag inte att det är rätt. Man borde starkt påverkas negativt av världens brutalitet. Av de fruktansvärda brott vår egen art förevigar. Den gemene mannen kanske spenderar några minuter läsandes tidningen och beklagar sig själv över nåt fruktansvärt som händer i tredje världen. Men glömmer sedan bort det efter en kvarts grubblande och tar sina "må bra" mediciner och tillskott och självömkar sin egen privilegierade situation.
Alltså hävdar jag att människors moraliska fasad utåt inte är nåt mer än ett dåligt skämt. Väldigt få människor i västvärlden (speciellt ett land som Sverige) har ens några egentliga problem som hotar ens existens. Det går inte att jämföra hur mycket svårare det är att leva i olycksdrabbade områden jämfört med i vår utopi av ignorans. Visst, jag är cyniker. Men det är helt enkelt inte synd om någon i detta landet. Det är meningen att man SKA må dåligt är världen är så förjävlig. Det är ju någonting bra. För det visar på att vi antagligen direkt eller indirekt känner medlidande med de utsatta, som sedan tar sig uttryck på negativt vis i vår egna psykiska hälsa.
TL;DR: Vi har ingen rätt att självömka oss över att vi mår dåligt.
Jag brukar inte kommentera på andras filosofiska tankar men jag tycker det är fel att tänka att man ska må dåligt och att man inte får tycka synd om sig själv. Det känns lite som om du säger att vi människor är parasiter på jorden (vilket jag håller med om) men att vi inte får tycka dåligt om det för att vi ska må dåligt. (?)
"Förpesta" är subjektivt. Jag är bara jobbig därför att jag lyfter argument och perspektiv som går emot din/er världsbild. Kanske dags att börja granska sina åsikter och inse att de inte är perfekta?
Citat från Lifestalker:
"Förpesta" är subjektivt. Jag är bara jobbig därför att jag lyfter argument och perspektiv som går emot din/er världsbild. Kanske dags att börja granska sin åsikter och inse att de inte är perfekta?
ingenting är perfekt men att säga att man ska må dåligt är en slap in the face på alla som har det jobbig med depression.
Citat från TheSwarm:
Jag brukar inte kommentera på andras filosofiska tankar men jag tycker det är fel att tänka att man ska må dåligt och att man inte får tycka synd om sig själv. Det känns lite som om du säger att vi människor är parasiter på jorden (vilket jag håller med om) men att vi inte får tycka dåligt om det för att vi ska må dåligt. (?)
Alltså. Vi västerlänningar är så äckligt skyddade, bortskämda och priviligeriade. De problem vi har i våra rika samhällen är mikroskopiskt små jämfört med tredje världen. Trots detta skinande faktum förvillar folk bort sig själva i ytliga nöjen, subkulturer, aktiviteter och konst som inte gör någonting gott för de lidande på annan plats i världen. Vår "psykiska ohälsa" är ett miniskult problem sett till det hela perspektivet. Den enda anledningen varför vi ens reflekterar över ett sådant irrelevant problem är för att vi sen länge glömt hur det känns att hungra, blöda och lida. Symptomen av RIKTIGA problem.
Människan är definitivt en parasit för övrigt. Bra att du gjort samma observation. Men än kan vi ändra oss och bli mer goda än onda.
Okej, så ''riktiga problem'' är endast problem som finns i omgivningen? Problem som andra också kan se, som ALLA måste uppleva och känna?
Psykisk ohälsa är något individuellt. Det är mentalt. Psykiskt. Det är därför det heter PSYKISK ohälsa. Psykisk ohälsa är inte något man väljer. Hallå??? Jag förstår inte hur du kan skriva sådär.
Det är av den här anledningen som jag aldrig kommer ha modet att gå till en psykolog. Fan vad stigmatiserat hela skiten är.
Citat från Lifestalker:
Citat från TheSwarm:
Jag brukar inte kommentera på andras filosofiska tankar men jag tycker det är fel att tänka att man ska må dåligt och att man inte får tycka synd om sig själv. Det känns lite som om du säger att vi människor är parasiter på jorden (vilket jag håller med om) men att vi inte får tycka dåligt om det för att vi ska må dåligt. (?)
Alltså. Vi västerlänningar är så äckligt skyddade, bortskämda och priviligeriade. De problem vi har i våra rika samhällen är mikroskopiskt små jämfört med tredje världen. Trots detta skinande faktum förvillar folk bort sig själva i ytliga nöjen, subkulturer, aktiviteter och konst som inte gör någonting gott för de lidande på annan plats i världen. Vår "psykiska ohälsa" är ett miniskult problem sett till det hela perspektivet. Den enda anledningen varför vi ens reflekterar över ett sådant irrelevant problem är för att vi sen länge glömt hur det känns att hungra, blöda och lida. Symptomen av RIKTIGA problem.
Människan är definitivt en parasit för övrigt. Bra att du gjort samma observation. Men än kan vi ändra oss och bli mer goda än onda.
Men varför ska vi se våra privilegier som smutsiga och säga att bara för att majoriteten av befolkningen har det bra så får vi inte må dåligt? Det är precis som att säga att så länge någon har det bättre så får vi inte känna os bra.
smärtan är den samma även för hypokondrikern
#reppasnook
Den västerländska människan är generellt sett självgod, ignorant och egoistisk. Eskapism är allas favoritaktivitet. Väldigt få människor är så goda som den fasad de byggt upp för att "se bra ut offentligt". Visst är psykiska diagnoser ett faktum och ingenting man kan styra över. Det man däremot KAN styra över är hur man låter det prioriteras i sitt liv. Många människor gör ju sin psykiska ohälsa till en del av sin personlighet och något abstrakt man måste spendera stor del av ens liv åt att bekämpa. Därmed slösandes bort tid man kan använda åt att påverka resten av världen positivt, att figurativt sett sträcka ut sin hand åt de som inte har mat för dagen eller tak över huvudet. Men nej. Ens kärleksoro, medicindosering och internetuppkoppling är förstås mer viktig än den olycksdrabbade som lider i ett helt annat spektrum.
Våra västerländska problem är otroligt marginaliserade. Dags att vända den här dumma eskapisttrenden och börja faktiskt bry sig om att förbättra världen på riktigt. Det sägs att hjälpa andra människor gör en själv lyckligare. Så vad fan väntar folk på. Att nån annan ska göra det åt en?
Oh, the humanity.
Men Lifestalker, något du faktiskt missat att inse är att alla inte är kapabla att styra över hur man hanterar vissa grejer. Vissa blir friska från psykisk ohälsa på någon månad, vissa tar det flera år för. Alla har inte samma kontroll över det. Skitbra om DU kan ändra dina prioriteringar, skitbra om DU kan styra över hur du hanterar dina problem och dina hinder. Då kan ju DU börja förbättra världen på det sätt som du vill att psykiskt sjuka människor också ska börja med. Om inget annat kanske du blir en inspirationskälla.
Jag kan inte hjälpa att ta det du nyss skrivit lite personligt. Jag vet att det förmodligen inte är ett personligt påhopp från ditt håll, men det är så det känns. Och vet du vad? Jag kan inte hjälpa det.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet