Psykisk ohälsa
-TW-
För bara några veckor sedan var jag riktigt, riktigt nära att börja supa ner mig med pappas sprit, sätta mig i hans bil och köra ihjäl mig själv. Jag har inget körkort vilket innebär att jag knappt vet hur man startar en bil. Det var dock inte det som stoppade mig den kvällen, det som stoppade mig var att batteriet i bilen totalt dog. Såhär i efterhand tänker jag ju att jag inte vill göra så mycket skada mot min familj, först genom att ta livet av mig och sedan förstöra deras bil så de behöver betala sjukt mycket pengar.
Jag gillar inte smärta och har aldrig gjort det. Så jag skulle aldrig kunna typ skära halsen av mig eller sätta en kniv i magen. Jag skulle heller inte klara av att dränka mig själv eller hänga mig. För mycket panik och gott om tid för att hinna ångra sig.
Det jag helst hade gjort för att ta livet av mig hade förmodligen varit att antingen skjuta mig själv eller ''råka'' springa ut i full trafik där bilarna kör tillräckligt fort för att döda mig.
Det som oftast stoppar mig är att jag egentligen inte vill dö. Jag vill bara inte leva. Jag har fortfarande en liiiiten liten brinnande låga inom mig av hopp. Men jag är så kluven, ena dagen säger magkänslan att den där lågan är sann och betyder att allt kommer gå bra, jag kommer få det jag behöver. Andra dagen är lågan helt borta och allt är bara tomt och jag vill ta livet av mig.
Jag har gått igenom så många stadier gällande min egen existens och hur jag ser på döden. Jag har varit allt från livrädd för att dö (för jag trodde att jag skulle brinna i helvetet/straffas i ett efterliv.) och känna meningslöshet gällande livet för att jag trodde att döden skulle innebära "spelet är slut och kan aldrig mer startas om". En väldigt deprimerande tanke. Till att se positivt på döden i hopp om att gräset är grönare på andra sidan. Sen har jag också tänkt på vad min död hade fått för effekter efteråt. Hade jag skapat otrolig smärta och olycka mot mina föräldrar och vänner? Hade min död snabbt glömts bort och mina bekanta hade bara rullat på med sina liv? Eller kanske hade det varit något mellanting? Sen kom jag på att jag inte hade fått chansen att erfara vad min död hade fått för effekt på världen. Vilka förändringar det hade skapat...
Nuförtiden lever jag för mina föräldrars skull. Vilket kanske låter underligt. Men även fast jag mår dåligt ger mitt liv dem någon form av glädje, nöje och kärlek. Och jag älskar ju mina föräldrar som är mina närmaste anhöriga och vill att de ska vara lyckliga? Ja, då verkar det som att jag måste fortsätta leva. Eller åtminstone inte dö av självmord för att de ska kunna fortsätta vara det. Sen har jag inte så jäkla långt kvar av mitt liv, om jag dör en naturlig död kanske 50 mer år, om jag är en riktigt seg gubbe kanske 70 år till eller nåt. Det är inte olidligt länge ändå, och efter mina föräldrar dör kanske jag kan begå självmord då. För då är bara min lillasyrra kvar av min familj och jag vet inte hur mycket hon kommer att bry sig om mig då jag är 40-50 år gammal. Hon kommer säkert ha egen familj att oroa sig över...
-TW-
^Jo, jag tänker också rätt mycket på vilka effekter det skulle ge. Jag vill ju inte ge sådan smärta och olycka till de personerna som finns i mitt liv. Ibland önskar jag faktiskt att de kunde sluta älska mig och sluta bry sig om mig för då hade det ju varit mycket lättare att bara ta sitt liv. Men självklart älskar jag min familj och mina vänner och är evigt tacksam för deras kärlek och stöd. Min moster och hennes dotter, alltså min kusin, har dessutom redan fått genomlida konsekvenserna av att en familjemedlem begått självmord. Det var min mosters son, men det hände innan jag var född. Han var ungefär i min ålder när han begick självmord.
Jag vet inte för vem jag lever för. Jag lever nog lite för mina föräldrar, lite för min bästa vän. Men allra mest, även om det inte är mycket, så lever jag för det där lilla hoppet som fortfarande finns inom mig. Det är så fruktansvärt frustrerande, dock. Ena dagen har jag verkligen en otroligt stark magkänsla som säger ''allt kommer bli bra, det kommer bli som du behöver och vill'' och då är det som att hela världen verkligen skriker det till mig. Nästa dag är den magkänslan helt borta och jag vill bara försvinna, som jag skrev innan.
Får extrem dödsångest när jag är ensam.
Vet inte hur jag skall tänka runt det här eftersom jag inte riktigt har känt såhär förut.
Finns det någon som känner likadan? Hur gör ni?
Det har hållit på ett tag och tänkte i början att det skulle gå över eftersom jag har personlighetsstörning och att det endast var en period (har hpd) men nu är det liksom oumbärligt.
Försöker alltid hålla mig sysselsatt, men det är endast hemma (hos min familj) som jag kkänner såhär. Har ingen närmare relation med varken mina syskon som bor hemma eller mina föräldrar så när jag väl vill prata och socialisera mig med dem blir det fel eftersom de är väldigt upptagna eller tror att det finns en hake (pratar nästan bara med dem.ifall jag behöver något).
Hej, jag har precis börjat gå till en psykolog och prata om mina problem och konstiga åkommor som jag tror är hppd och dr och vi bestämde ett datum som jag skulle komma och prata igen och efter det skulle vi skicka mina besvär till en neurolog eller vad det heter. Men nu till det konstiga, fick precis ett sms av min psykolog att han hade fixat en ny tid med en läkare och han. Är det normalt?
om man har två uttag på licenspreparat, måste man då säga till i förväg inför andra uttaget? har nästan slut på melatonin och fuck imovane
Citat från Lifestalker:
Någon som vill berätta om självmordstankar/försök eller situationer där ni övervägt att göra det men backat undan?
Jag har velat dö många gånger. Gråtit över frustrationen över att inte kunna genomföra det pågrund av skuldkänslor mot min pappa och min bror. Min familj har redan genomlidit min mammas självmord för 4 år sedan. Precis sådär efter att hon dött fick jag för mig att jag skulle skynda mig att dö på samma sätt på samma ställe för att "hinna ikapp" men jag insåg väldigt snart att det var ologiskt. Det känns som att om jag skulle ta livet av mig en dag så blir det nog på samma sätt som mamma men samtidigt känns det inte relevant just nu. Jag är hyfsat stabil och har tagit många steg från den tanken att jag skulle ge upp. Precis som du har jag funderat på efterliv eller om det bara blir svart. Derren Brown har dödade min tro på efterlivet helt. Han är en person som kan påverka vad människor säger och på så vis leka "medium". Han gjorde en föreställning som medium och filmade det för att sedan berätta för alla att han hittat på allt. Folk blev självklart ledsna att deras nära inte kontaktat dem men för mig var det en lättnad.
Livet är bara just nu. Jag vet ju hur snabbt livet kan förändras från en dag till den andra. Från bra till dåligt och även dåligt till bra men min hjärna håller inte med då jag är nere. Jag hoppas vi alla kan hålla ett hårt tag i det som är viktigt och inte låta den sista biten av lågan brinna ut.
Derren Brown i en kort video om hur han kan läsa folk precis som medium. Han har även en dokumentär om det där han till och med lyckas komma in som medium i ett av USAs största övernaturliga centrum.
Skulle på mitt sista möte imorgon, men nu har de ställt in det och jag måste vänta till nästa vecka. Uhhhh, vill inte.
Jag skulle vilja be er att inte skriva detaljerat om självmordsförsök utan att märka det med en triggervarning innan.
Sorry, men jag är förmodligen inte den enda som får ångest av att läsa om sådant.
Citat från Soldier:
Citat från itsthemusic:
Citat från MrReferens:
Citat från EXHILE:
Är det någon som skulle kunna förklara hppd? Förstår inte riktigt om det är något specifikt eller om man kan ha det på på olika sätt (av olika anledningar)
Det är olika slags störningar i synfältet, t.ex brusande eller flimrande. Varierar i styrka från person till person.
Man kan få det om man tagit hallucinogena medel.
Läste på Wikipedia att en del av symptomerna kan vara att se typ bildbrus osv, framför allt framför tv-skärmar (antar att det gäller alla typer av LED-skärmar?). Upplever detta ibland, men även utanför skärmarna. Upplever också ibland att typ marken rör sig. Svårt att förklara, men det är lite som att marken flyter ihop och sedan flyter den ut igen, lite som vågor. Är det någon som vet om detta tillhör denna sjukdom eller kan det ha andra förklaringar? De enda drogerna jag brukat är alkohol. Däremot har jag ju en depression och hade några få hallucinationer när jag hade min psykos.
Det är svårt att säga om du har HPPD eller inte, det har forskats väldigt lite inom området och man vet inte riktigt vad som orskar HPPD, men om du tror att du har det så går det att lindra symtomen med att avstå från alla sorters berusningsmedel, inklusive nikotin och koffein.
Det kan finnas andra förklaringar till dina hallucinationer, jag vet förvisso inte hur frekvent du upplever dom eller under vilka omständigheter, men vanligtvis så brukar det röra sig om en förhöjd aktivitet i de sensoriska delarna i hjärnan. Du verkar ju dock ha veta att du har hallucinerat och kunnat avfärda det som en hallucination, stämmer det?
HPPD är väl en slags rubbning där signalerna hjärnan skickar inte riktigt når fram. Hallucinogena droger har den egenskapen att den blockerar olika signaler som hjärnan skickar ut t.ex till synen. Antar att de har något med att receptorerna kan rubbas om man tar hallucinogena droger.
Så om du inte tagit hallucinogena droger så kan du nog avfärda att det skulle vara HPPD.
Citat från papafucker:
Får extrem dödsångest när jag är ensam.
Vet inte hur jag skall tänka runt det här eftersom jag inte riktigt har känt såhär förut.
Finns det någon som känner likadan? Hur gör ni?
Det har hållit på ett tag och tänkte i början att det skulle gå över eftersom jag har personlighetsstörning och att det endast var en period (har hpd) men nu är det liksom oumbärligt.
Försöker alltid hålla mig sysselsatt, men det är endast hemma (hos min familj) som jag kkänner såhär. Har ingen närmare relation med varken mina syskon som bor hemma eller mina föräldrar så när jag väl vill prata och socialisera mig med dem blir det fel eftersom de är väldigt upptagna eller tror att det finns en hake (pratar nästan bara med dem.ifall jag behöver något).
Jag mår inte heller bra då jag är ensam. Dock har jag läst en del studier som visar på att människor mår bättre om vi sover i grupp. Troligtvis djupt rotat i oss så känner vi oss mindre ensamma då. Vissa människor behöver närhet av andra mer. För mig räcket det att jag vet att någon är i samma hus och pysslar på med något annat så klarar jag av att fokusera på det jag måste göra.
Det är alltid bra att försöka jobba på sin relation med sin familj om det känns inom räckhåll och som något som kan hjälpa dig i längden. Ett steg kan vara att oavsett deras inställning prata om vad de gjort. Förr eller senare vet de att du pratar med dem även om du inte vill ha något. Om du mår tillräckligt bra kan du försöka sitta med dem vid TV'n. Kanske läsa eller göra något annat men i alla fall vara runt dem.
Det är bra att jobba på sin egen självhjälpslåda. Någonting du kan gå tillbaka till som kan få dig att må bättre. Jag har under mina år byggt på med bilder, dofter och ljud som får mig att bli lugn och må bra. Även litteratur som får mig att inse att jag kan förändra mig själv och mitt mående. Skriva ned sina känslor då man mår bra har fungerat för mig. För jag kan komma ihåg hur det kändes då jag läser mina egna ord. Då får jag återuppleva stoltheten över körkortet eller glädjen över att jag klarade det svåra ämnet i skolan.
Kämpa på x
Citat från Kondom:
Skulle på mitt sista möte imorgon, men nu har de ställt in det och jag måste vänta till nästa vecka. Uhhhh, vill inte.
En vecka kommer att gå fort trots allt. Du kommer att klara det! Det är fantastiskt att du klarat att gå på alla möten fram tills nu. Försök att fokusera dig själv till nästa möte. Testa skriva en lista över saker du antingen måste göra denna vecka eller saker du önskar att du skulle göra. Försök att vara snäll mot dig själv och andas så är du där snart. Kram!
Citat från Lifestalker:
Någon annan här som är inkapabel till att gråta även om man är ledsen? Jag kan alltså inte "lätta på trycket" genom att gråta ut som förr. Utan är helt "kall" och tom. Ungefär som en "= |"-smiley. Neutralt ansiktsuttryck. För typ 1 år sedan kunde jag gråta, men det går inte längre. Det kommer inget även när klumpen i magen är som störst. Ingenting biter på mig längre. Jag går inte på några mediciner för övrigt. Jag ska träffa psykolog (privat) snart. Kanske det blir en utlösare. Men annars verkar det svårt.
Dock detta kanske inte är särskilt märkvärdigt? Kanske människor slutar/drastiskt minskar sitt gråtande när de kommer upp i äldre åldrar?
Typ (Y) Blev mobbad typ hela grundskolan, både psykiskt och fysiskt, grät aldrig över det eller någonting annat som när en nära vän avled t.ex. men känt mig kall och tom inuti sedan dess, nu i efternamn har jag fått lätt för att gråta om någon jag bryr mig om säger något negativt som är personligt riktat mot mig eller något jag har gjort men kan inte gråta för anledningar som verkar normalt att gråta för för andra människor.
Citat från Weltschmerz:
Jag skulle vilja be er att inte skriva detaljerat om självmordsförsök utan att märka det med en triggervarning innan.
Sorry, men jag är förmodligen inte den enda som får ångest av att läsa om sådant.
.
Är det någon här som fått remisser till psykiatrin genom vårdcentralen? Träffade nämligen en läkare i tisdags förra veckan och i slutet av det mötet lovade han att han skulle skicka iväg en remiss till psykiatrin redan samma dag. Han sa att det sedan inte borde ta längre än ungefär en vecka för dom att kontakta mig, men jag har inte fått något ännu.
(Ursäkta för wall of text här, kände att jag behövde skriva av mig...)
Har varit i behov av hjälp enda sedan slutet av augusti egentligen. Jag gick däremot inte med på det själv förrens i november, och sedan dess har jag försökt få tid hos en psykolog. Den enda psykologen jag haft kontakt med har dessutom inte kunnat ge mig vård eftersom det var hos Arbetsförmedlingen så hon fick bara bedöma min lämplighet att vara med i ungdomsgarantin.
För det mesta är det rätt lugnt, jag får inte anfall lika ofta och även om jag fortfarande är labil så lyckas jag hålla mig hyfsat stabil större delarna av dagarna. Mest när jag är runt folk med anledningen att jag inte orkar visa hur jag egentligen mår, så jag målar upp lite av en fasad när jag orkar. Men det är ju inte alltid jag orkar. De sista dagarna har jag dessutom känt mig mer förvirrad och paranoid än vanligt. Paranoid är jag i princip hela tiden, men jag brukar inte riktigt vara förvirrad. Inte så som jag är nu. Jag gör saker jag inte riktigt kan förklara, saker jag egentligen inte skulle göra, som jag inte vill göra. Sedan får jag panik när jag inser att jag gör saker utan att veta varför. Tror inte hörselhallucinationerna börjar komma tillbaka, men så fort jag hör något jag inte är säker på om det är på riktigt eller inte får jag nästan panik. Är så himla rädd för att jag ska vara på väg in i en psykos igen. Har även det med synen då och då, som jag nämt tidigare i tråden. Att väggar och golv börjar röra på sig, liksom som att de börjar flyta ihop osv. Brus över tv- och datorskärmarna trots att skärpan och bilderna är perfekta. Ibland flyttar sig liksom antingen det jag ser på skärmarna eller ljuset av skärmarna, om jag tittar åt något annat håll än skärmarna. Små blixtrar av ljus uppstår också när jag blinkar.
Har problem med minnet ibland också. Närminnet, oftast.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet