Psykisk ohälsa
Antingen något som är lätt att få ner, som besitos sa, men favoritmaten brukar funka också! Iallafall för mig (:
Också såna småsaker som vindruvor, russin eller nötter. Bra energi och man behöver inte ha världens aptit för att få i sig det.
Typ proteindrinkar, måltidsersättning och vätskeersättning brukar innehålla väldigt mycket av allt man behöver utan att man måste få i sig någon större mängd. Sen brukar "lätta" saker så som yoghurt och frukt vara lättare att få i sig.
Löjligt små portioner kan också hjälpa till. Det funkar iallafall för mig, har svårt att äta om det är mycket men är portionen liten, typ en fjärdedels vanlig portion, så slinker allt ner direkt!
Någon mer än jag som har värdelösa erfarenheter med kontaktpunkten?
ringer, de säger att de ska meddela läkaren och be dem kontakta/skicka kallelse.
Sen HÄNDER DET INGENTING.
Bra system
^ När jag gick hos både MBT-teamet och hos öppenpsyk fick vi meddela öppenpsyk om MBT-teamet ville någonting och tvärtom, istället för att de själva skötte kontakten (vilket de egentligen ska göra ofc). Aningen irriterande.
Har oftast undrat varför människor i allmänhet alltid värnar så jävla mycket om "livets värde". Alltså att anonyma och professionella inom psykiatrin/myndigheter/media mot alla odds ska "övertala" någon att inte begå självmord. Att försöka bygga argument som BARA svartmålar självmord som koncept. När det kan vara en skön och fullständigt rationell lösning på livsproblem för många.
Det är lite samma mentalitet som anti-abort organisationer innehar. De vill absolut att det ofödda "barnet" ska få komma till liv. Men när det väl har fötts betyder dess liv ingenting för dem längre. På samma sätt vill "goda samariter" och snuten/vården försöka övertala människor att de inte ska begå självmord. Fejkar känslor och säger substanslös information som ett sätt att försöka omvända den självmordsbenägne. När personens död egentligen inte har någon som helst inverkan på deras liv och de inte hade märkt någonting om de inte visste om att personen hade planer på att begå självmord. Så fort personen har "räddats" av deras "goda vilja" går allting tillbaka till status quo och dessa goda samariter kunde inte bry sig ett dugg om människans framtida livsöde.
Det känns jävligt falskt. Man ska inte försöka stoppa en främling från att begå självmord om hen vill det. Speciellt inte när man egentligen inte bryr sig ett jota utöver chansen att få visa sig självgod offentligt, och få känna sig bättre över sig själv.
Citat från Lifestalker:
[i][/i]
Jag var själv snurrat runt i liknande tankebanor och är helt med på vad du menar men när jag har haft tankar om att inte vilja leva är jag på senare hand glad att någon fick mig att inse att skiten faktiskt tar slut förr eller senare. Förmodligen alla som haft självmordstankar och sedan mått bra igen är glada över att de inte gjorde det.
Citat från Lifestalker:
Har oftast undrat varför människor i allmänhet alltid värnar så jävla mycket om "livets värde"......
Till viss del håller jag med dig. Eller ja, det mesta håller jag med om. Det enda jag började tänka på var det faktum att kanske självmord är ganska irrationellt ändå. Nu skriver jag lite samtidigt som jag tänker så du får gärna lägga till din synpunkt. Om man är deprimerad så blir rädslan för livet eller morgondagen ofta ganska irrationell. Har man riktigt dåliga levnadsförhållanden kanske rädslan är rationell men tanken av att livet aldrig kommer att förändras igen ganska irrationell. Vi vet alla hur snabbt något kan förändras till det bättre/sämre men då man är riktigt nere verkar man inte tänka längre än ibland 5-10 minuter fram. Där talar jag mest från egen erfarenhet. Man förlorar hopp i och med att man blir deprimerad och möjligheten att rationalisera det som händer runt en.
Bristerna i sjukvården är att man tappas så fort det akuta stadiet är över. Precis som du säger.
Nu kommer jag med något ganska kontroversiellt men here we go:
Jag tror även att problemet är att människor i allmänhet blivit för självcentrerade. Vi lägger över allt ansvar på staten hela tiden. Självklart behöver man oftast psykologhjälp för att ta sig ur en depression helt men många gånger blir det så mycket lättare att hantera med vänner och familj i ryggen. Det är lite som med gamla på ålderdomshem. Man går i taket över deras levnadsförhållanden för mamma kommer ju aldrig ut på promenad. Men om man nu bryr sig så mycket om mamma, varför är man aldrig där för att träffa henne? Om man nu älskar sin vän/familjemedlem så mycket varför är folk så rädda att försöka hjälpa denne?
I dagens livsfart är alla för upptagna för att stanna upp och hjälpas åt. Lite kärlek och omtanke kan man komma långt med. Om mina vänner hade givit mig intrycket att de ville hjälpa mig då jag var som värst hade jag tagit mig ur det fortare. Jag kände mig ensam och bortkastad. Som om jag inte var värt något då jag var trasig. Jag tycker faktiskt att man kan begära mer av vänner och familj. Men nu är ju detta väldigt ensidigt i och med att det är mina egna upplevelser.
Citat från Lifestalker:
.
Empati. Om människor var känslokalla skulle det inte vara ett problem.
Citat från Aeri:
Till viss del håller jag med dig..
Jag brukar själv ha inställningen att om jag ser en person t.ex. på internet som uppenbarligen mår uselt och kanske bär på självmordstankar. Att ge pragmatiska lösningar som KAN omvända deras situation om rätt läge uppenbarar sig. Men jag undviker att "puttinutta" med dem eller köra med vita lögner och idealism för att få dem på bättre tankar. Nu gäller detta främlingar jag inte har någon egen koppling till. Men även med släkt och familj vore det fult att ljuga för, bara för att man egoistiskt vill att de ska vara levande med en. Bara för ens egen skull, oavsett hur dåligt de mår.
Angående det du sa om att vi människor förlitar oss på institutioner, stödgrupper och att andra individer ska kunna omvända ens situation till det bättre - håller jag fullständigt med om. Till stor del är vi vår egna lyckas smed. Det finns dock tusen situationer där en individ kanske saknar expertis om anledningarna till att de mår dåligt. Men efter kontakt med professionella hjälpcenter så måste man även själv ta krafttag för att rädda sig själv. Visst är det så att samhället blir mer och mer kallt och hänsynslöst. Väldigt bra exempel du gav om det där med äldreomsorgen. Ett annat exempel jag hade gett hade varit hur människor filmar människor som begår självmord genom att hoppa från höga byggnader, eller människor som filmar folk som förorsakas genom våldshandlingar och olyckor. Som föredrar att använda sin mobiltelefon till att filma hemskheter snarare än att ringa efter hjälp eller att själv ingripa.
Det är en olycksbådande utveckling vi ser i samhället. Oavsett vad det är som orsakat det så kan vi se en negativ och avhumaniserande utveckling. Kollektivet förlorar mer och mer empati för individens välmående varje dag. Men det kanske är en diskussion för en annan tråd? Vill helst undvika off topic då det bara blir raderat ändå.
Är det någon som skulle kunna förklara hppd? Förstår inte riktigt om det är något specifikt eller om man kan ha det på på olika sätt (av olika anledningar)
Jag har kommit till insikt med att min sociala fobi handlar om rädslan att tappa kontrollen över min kropp, vilket gör att jag inte kan kontrollera min kropp som jag vill i sociala situationer. Jag förmodar att det är ett lite aspigt attribut, alltså att inte fungera per automatik.
Jag har nyligen börjat på en specialistmottagning som är speciellt inriktade på add/adhd, depression och bipolär. Dom har alltså extra kompetens att behandla adhd och undvika dom manierna som man kommer sakna.
Jag känner att jag har överkomplicerat allting lite för mycket och har börjat förenkla det för att kunna få någon hjälp fortare. Jag misstänker att mina bipolära symptomer beror på front al lobe epilepsi orsakat av ärrbildning som min morfar hade, information som nu senare kommit fram genom min mor som förträngt det för att hon är rädd för att det förmodligen är det hon har. Jag har tidigare trott att det har varit paniktacker men börjar nu förstå att en panikattack inte gör att det känns som att hjärnan smälter och man glömmer vem man är. Min sociala fobi skapades av ett anfall inför främlingar när jag höll bollen vilket brände in en del äckliga bilder i huvudet.
Det enda sättet att ibland slippa den sociala fobin är lyrica+stimulant, men jag börjar känna på senare dagar att jag inte lär mig speciellt mycket om jag automatiskt fungerar bra och söker alternativa läkemedel som ger en mer kontroll utan att stänga av ångesten. Jag har tänkt på Iktrovil, är det någon som har erfarenhet av den till social fobi?
Jag vill alltså lära mig att kunna fungera igen.
Blev lite långdraget, smått onykter. :3
Min ide är alltså att en så länge gå vid behovs vägen för att kunna lära sig och kontrollera beteenden.
Tänker mig alternativt följande.
Xanor, för akut panik och när jag glömmer vem jag är.
Iktrovil, för att inte bli sprängd i huvudet och kunna se lugn ut i sociala situationer.
Metamina, för när det behövs extra mental kapacitet.
Tar mer en gärna emot tips och kritik! Everything helps :)
Behöver strategitips. Hur ska jag göra för att inte freaka ur och gå vilse bland mina egna känslor? Hur tänker ni när allt kaosar och ni inte kan tänka utan bara känner?
(Om någon öht kan relatera, heh.)
^Brukar få så relativt ofta. För mig fungerar det att skriva ner alla känslor jag känner (typ på ett papper, och utan att tänka på om det ska gå att läsa eller inte). Och när jag gör det brukar oftast tankarna som orsakar det jag känner komma fram, och då skriver jag ner de också.
Och om det inte fungerar brukar jag starta musik i hörlurar ganska högt och endast fokusera på den tills jag har lugnat ner mig lite och kan ta tag i mina känslor/tankar igen.
Du får prova dig fram och se vad som fungerar bäst för dig, men jag hoppas att jag kanske är till lite hjälp i alla fall!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet