Psykisk ohälsa

Föregående
Till botten     Sista sidan
Nästa
Aeri Tjej, 34 år

523 forumsinlägg

Skrivet:
17 februari 2015 kl. 19:19
Aeri Tjej, 34 år

Citat från dsl:


Ligger inlagd just nu på en psykiatrisk allmänmottagning och det är ju nästan skrämmande hur det går till. Häromdagen bad jag om min vid behovs medicin och de tog så lång tid att få den så det hann bli personalbyte.

Fick vänta flera timmar med brutal ångest och det enda dom säger är "kom du mår bättre om du äter lite". Hon hade inte heller frågat mig vilken medicin jag skule ha så hon försökte ge mig lergigan trots att jg ska ha oxascand..
Dom har även glömt ge mediciner...

Ingen kommer och kollar till en från 16.00-22.00 då kvällsmedicin kommer. Man skulle ju lätt kunna skada sig.
Behövde bara skriva av mig lite, så irriterad :( antar dock att det är såhär på dom flesta avdelningar?


Jag tror att många blir avtrubbade och inte förstår att de borde sluta med sitt yrke. Hemskt att de behandlar dig på det sättet. Då man är riktigt nere om någonsin behöver man behandlas med respekt och dignity. Det känns ofta som om de tror att människor som är där har valt det själva. Såklart gäller det inte alla ställen. Kanske finns det någon som jobbar där som du tycker mer om som du kan nämna problemet till?

Finns här om du vill prata av dig en stund! Kram x

Aeri Tjej, 34 år

523 forumsinlägg

Skrivet:
17 februari 2015 kl. 19:20
Aeri Tjej, 34 år

Citat från itsthemusic:


Träffade en läkare idag på vårdcentralen för att kolla upp ett exem. Min mamma hade ringt och skällt på deras psykolog igår som behandlat mig rätt illa (även om det kanske inte har varit meningen) så läkaren tog upp mitt psykiska mående och har nu skickat iväg en remiss till psykiatrin. Lättnaden, alltså!

Härligt :) Glad för din skull! <3

itsthemusic Tjej, 30 år

9 271 forumsinlägg

Skrivet:
17 februari 2015 kl. 19:21
itsthemusic Tjej, 30 år

Tack så mycket, JamieSXE & Aeri! <3

Aeri Tjej, 34 år

523 forumsinlägg

Skrivet:
17 februari 2015 kl. 19:26
Aeri Tjej, 34 år

Citat från warkideflexiy:


Just nu så är det inte självmordstankar som oroar mig för att bli inlagt. Just nu så är det pga missbruk. Missbrukar inte alkohol eller droger (änn) men det börjar allt mer kännas som en sista utväg när jag väl får ångest attacker.

Jag har ganska mycket erfarenhet med missbruksbehandlingar i Sverige. Jag vet inte hur ditt liv ser ut men om du inte klarar av ditt liv hur som helst så finns det möjlighet att bli inackorderad på förbestämd tid (frivilligt) Ska mycket till för att du ska bli omhändertagen för Lagen av Vård av Missbrukare (LVM). Eftersom du inte fyllt 20 kan du dock bli omhändertagen av LVU som är Lagen av vård av ungdom. Anser de att du är en fara för dig själv eller andra så kan de ganska enkelt begära det men de enda jag känner som fått igenom det har blivit dömda för misshandel och liknande tillsammans med sitt missbruk om de är över 18 men under 20. Hade du varit 15 går det fortare. Det finns HVB-hem som man tillsammans med någon från Soc kan titta på för en tids behandling. Några jag känner har det förändrat allt för. Man kommer bort, får nya verktyg att jobba med sig själv och även utslussning med stöd för jobb och utbildning. Om du söker på HVB-guiden på google kan du göra egna sökningar för ditt specifika problem.

goneone 27 år

389 forumsinlägg

Skrivet:
17 februari 2015 kl. 23:49
goneone 27 år

Förlåt att jag kommer här från ingenstans, men... ska till en ny psykolog imorgon. blev utskriven från bup för länge sedan och har inte fått någon aktiv hjälp sedan dess, även om jag behållt/höjt mediciner.
Det är inte bestämt några fler tider så psykologen ska alltså bedöma om hon kan hjälpa mig efter morgondagens möte.
Tänkte fråga om tips vad jag ska ta upp? Kommer liksom ha kring en timma på mig att snacka, kan ju inte dra min historia om 4+ år med psykisk ohälsa

Jamie_ 27 år

633 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 01:45
Jamie_ 27 år

Helvete. Förstörde nyss precis exakt allt jag byggt upp.

blacnwhite Kille, 31 år

45 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 19:12
blacnwhite Kille, 31 år

Är det bara jag som har stora problem att berätta för min familj hur jag mår? har gått hos 2 psykologer i över 1 års tid och haft problem långt innan detta, hoppat av min utbildning sedan December och lämnar knappt min lägenhet. Min familj vet inget om detta. Har inte pratat med min mamma/pappa på öven en månad nu men farsan har ringt flertalet gånger de senaste 2 dagarna men jag orkar inte svara för jag hatar att ljuga om allt :{..

itsthemusic Tjej, 30 år

9 271 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 19:21
itsthemusic Tjej, 30 år

blacnwhite har också problem med att berätta för min familj hur jag egentligen mår. Det är svårare för mig att dölja det dock, jag bort fortfarande hemma och de vet ju vad som har hänt med mig nu. Däremot är det väldigt stora, tunga detaljer jag håller för mig själv.
Det är svårt och jobbigt att ljuga för sina föräldrar om det, och hålla tillbaka på vissa saker. Man vill liksom inte att de ska.. Jag vet inte, oroa sig för mycket? Man vill liksom inte göra dom ledsna heller. Samtidigt är det viktigt att de får veta så de kan hjälpa till och stötta dig, även om du inte berättar precis allt.

Liffan Kille, 34 år

1 972 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 20:17
Liffan Kille, 34 år

Citat från blacnwhite:


Är det bara jag som har stora problem att berätta för min familj hur jag mår? har gått hos 2 psykologer i över 1 års tid och haft problem långt innan detta, hoppat av min utbildning sedan December och lämnar knappt min lägenhet. Min familj vet inget om detta. Har inte pratat med min mamma/pappa på öven en månad nu men farsan har ringt flertalet gånger de senaste 2 dagarna men jag orkar inte svara för jag hatar att ljuga om allt :{..

Jag har gjort det där 4 gånger. Men har gett dem halv-sanningar i efterhand. Som att jag "inte klarade av utbildningen för att det var för svårt" eller liknande. Vilket ofta var fallet. Men det var andra anledningar som att jag inte kom in i någon social gemenskap som verkligen gjorde att jag ville sluta på utbildningarna.

Om du vill fortsätta behålla fasaden uppe kommer du att ha ganska mycket tid över till vad du än vill några månader härframöver. Tills du vill söka ny utbildning och vågar säga det till dem. Det är ganska tråkigt att vara inuti ens lägenhet och undvika omvärlden. Men det är samtidigt ett väldigt bekvämt liv. Skola eller inte. Så hade jag aldrig några vänner, så min akademiska situation gjorde detsamma socialt sett. Hitta gärna något annan sysselsättning under din tid inuti isolering. Typ fokusera på att träna eller skapa konst/musik (om du är kreativt lagd.)

Warkite Kille, 30 år

275 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 20:27
Warkite Kille, 30 år

Citat från blacnwhite:


Är det bara jag som har stora problem att berätta för min familj hur jag mår? har gått hos 2 psykologer i över 1 års tid och haft problem långt innan detta, hoppat av min utbildning sedan December och lämnar knappt min lägenhet. Min familj vet inget om detta. Har inte pratat med min mamma/pappa på öven en månad nu men farsan har ringt flertalet gånger de senaste 2 dagarna men jag orkar inte svara för jag hatar att ljuga om allt :{..

har gått hos psykolog nu i kanske 5 veckor eller något nu. Jag ljuger bara och säger att det är sömnproblem som är orsaken att jag går dit.

Liffan Kille, 34 år

1 972 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 20:30
Liffan Kille, 34 år

Era föräldrar anser det vara väldigt allvarligt om ni säger att ni är deprimerade? Alltså ungefär som att "deprimerad" är ett väldigt allvarligt problem? (Vilket det förstås kan vara, men sen kan man ju bara må allmänt deppigt.)

Jag brukar säga till mina föräldrar rätt öppet att jag bara mår allmänt dåligt. Jag var inte alltid så öppen med att formulera mig så. Men det känns rätt bra nuförtiden att inte behöva dra på ett fejkléende. Utan att få visa och säga att jag är deprimerad under "denna period." Att det ska vara normalt att jämt gå runt hyfsat glad känns inte rätt för mig. Jag förstår inte varför jag skulle gå runt och må bra eller vara glad som mitt "standardläge" psykologiskt sett. Gör majoriteten av människor verkligen det?

Lanjeliin 33 år

611 forumsinlägg

Skrivet:
18 februari 2015 kl. 21:07
Lanjeliin 33 år

Citat från blacnwhite:


Är det bara jag som har stora problem att berätta för min familj hur jag mår? har gått hos 2 psykologer i över 1 års tid och haft problem långt innan detta, hoppat av min utbildning sedan December och lämnar knappt min lägenhet. Min familj vet inget om detta. Har inte pratat med min mamma/pappa på öven en månad nu men farsan har ringt flertalet gånger de senaste 2 dagarna men jag orkar inte svara för jag hatar att ljuga om allt :{..


Nu vet ju inte riktigt jag hur din relation med föräldrarna är.. men mitt allmäna tips är att allt blir så sjukt mycket lättare och skönare när de vet. Jag dolde hur jag mådde fram tills jag började få mediciner, då jag var tvungen att berätta för att jag behövde hjälp att finansiera medicinbruket.
Och det var nog mest en lättnad för dom också, för inte fan kunde jag dölja mitt mående till 100%, de märkte ju att något var fel och var glada över att få svar. Det blir så mycket mindre press när man slipper låtsas.

BlackLight Kille, 28 år

1 828 forumsinlägg

Skrivet:
19 februari 2015 kl. 13:05
BlackLight Kille, 28 år

Någon som har tips på vad man kan äta när ångesten förstör ens aptit?

besitos Tjej, 28 år

26 forumsinlägg

Skrivet:
19 februari 2015 kl. 13:17
besitos Tjej, 28 år

^Jag har verkligen ingen aning, men jag skulle nog säga att du kanske kan testa att äta någonting enkelt som t.ex. yoghurt eller fil. Det borde vara relativt lätt att få ner, då det mer eller mindre går att dricka. Alternativt kanske soppa eller någonting åt det hållet.

BlackLight Kille, 28 år

1 828 forumsinlägg

Skrivet:
19 februari 2015 kl. 13:21
BlackLight Kille, 28 år

Okej tack för tipsen


Föregående
Till toppen     Sista sidan
Nästa

Du måste vara inloggad för att skriva i forumet