Psykisk ohälsa
Hejsan svejsan allihopa!
Jag ska lämna in en psykologiuppsats om några timmar men har total writers block då jag tror att jag håller på att gå in i väggen och skulle därför jättegärna få lite hjälp av er! Kräver inget utav er, men om ni känner för att bara slänga iväg en kommentar så uppskattas det! (Psykologi 1 på gymnasial nivå)
1. Kritisk granskning av det kognitiva perspektivet - Idag ses den kognitiva psykologin och KBTav många som den mest effektiva metoden att hantera ett flertal psykiska problem. Varför tror du att den är så populär? Använd andra perspektiv och teorier för att kritisera den kognitiva skolan, men visa även på de styrkor du kan se hos perspektivet.
2. Diskutera vilka faktorer som är med och formar dina beteenden. Hur viktigt är ditt arv, din utveckling och din personlighet? Finns det sociala miljöfaktorer som påverkar hur du agerar i olika situationer? Vad tycker du väger in tyngst? Utgå tydligt ifrån stress- sårbarhetsmodellen i din analys och diskussion samt ifrån egna erfarenheter och exempel (obs, behöver inte vara självutlämnande!). Var noga med att stödja dina resonemang med teorier, modeller och kritiska jämförande argument.
Citat från Hermit:
Citat från Aeri:
Bevisa att de har fel. Använd den lilla energi du har till att motbevisa dig själv framför allt.
Lycka till!
Ja, alltså jag är villig att leva med den stigman...
Fast, jag tolkar i och med att du skrivit långa inlägg i detta forum om hur du känner dig ensam att du inte accepterat att du ska vara ensam. Jag menar inte att kritisera dig men skulle önska för din egen skull att du fann några punkter i din vardag som du skulle vilja förbättra. Inom KBT pratar de mycket om bullseye. Du kan säkert googla det och kika lite samt fylla i din egna information om ditt liv. Diagnoser ger jag inte mycket för. Jag har inte heller någon diagnos och är en fungerande människa(oftast i alla fall). Kanske en samtalskontakt vore något för dig? För någonstans är det nog något du måste jobba på. Jag vågar inte ge dig allt för många råd i och med att jag inte har utbildning för det.
Citat från Aeri:
Fast, jag tolkar i och med att du skrivit långa inlägg i detta forum om hur du känner dig ensam att du inte accepterat att du ska vara ensam. Jag menar inte att kritisera dig men skulle önska för din egen skull att du fann några punkter i din vardag som du skulle vilja förbättra. Inom KBT pratar de mycket om bullseye. Du kan säkert googla det och kika lite samt fylla i din egna information om ditt liv. Diagnoser ger jag inte mycket för. Jag har inte heller någon diagnos och är en fungerande människa(oftast i alla fall). Kanske en samtalskontakt vore något för dig? För någonstans är det nog något du måste jobba på. Jag vågar inte ge dig allt för många råd i och med att jag inte har utbildning för det.
Nä, så är det ju. Jag har inte accepterat mitt mitt ensamma öde än. Det känns sjukt att det ska vara på det sättet när jag ser hundratals människor på skolan som har rika sociala liv och verkar väldigt bekväma i sin sociala situation. Man känner ju sig som ett freak inombords. Även om dessa människor aldrig ens reflekterar över hur ensamvargar som jag (och säkert några andra) har det. Frågar mig själv mest. Varför i helvete blev det så här? Är jag så oönskvärd som människa?
Visst finns det saker att förbättra. Jag är jämt på en resa av bemästrande av min fysik och min kunskap om världen och dess innehåll. Om du snarare syftar på det sociala. Det vill säga att ändra på mitt sociala bemötande av människor så kan jag säga att jag redan provat alla trick i boken. Jag ägnade ett helt år och provade alla möjliga kombinationer av hur man kan försöka närma sig människor för att bli deras vänner. Men ingenting fungerade. Jag börjar tro att det är någonting i min biologiska komposition. Mina rörelsemönster, kropps- och ansiktsuppbyggnad, röstläge och retoriska stil m.m. Som avskräcker människor från att anförtro sig till mig. Det är rätt kört med andra ord. Jag tror att jag skrev det där skitlånga inlägget mest för att se om någon annan här verkligen är lika ensam som mig. Så var inte fallet. Jag ska fortsätta att leta efter människor som är utsatta på samma sätt och som jag kan relatera till. Lika barn leka bäst eller?
Samtalskontakt? Tänkte du en psykolog eller liknande? Been there, done that. Har ej kontakt med psykolog längre för det vore en onödig investering då jag redan pratat ut om mina värsta bakomliggande psykologiska besvär. Jag vet källan nu. Ingen psykolog kommer att kunna hjälpa mig att bli bekräftad som normal av världens folk.
Citat från Hermit:
Citat från Aeri:
Fast, jag tolkar i och med att du skrivit långa inlägg i detta forum om hur....
Nä, så är det ju. Jag har inte accepterat mitt mitt ensamma öde än....
Det är svårt att göra en skala för hur ensam man är. Du är inte oönskvärd som människa, det tror jag att du också innerst inne vet. Om du tänker dig alla personer i din nuvarande klass, hur många av dem tror du fungerar lika dant? För även om du provat alla trick i boken så betyder det inte att ett av dem kommer att vara idiotsäkert. Det går inte att sätta sig ned och bestämma sig för att man försökt tillräckligt. Vill man något tillräckligt mycket så får man fortsätta att kämpa. Alla i detta forum kämpar hela tiden mot sina egna demoner.
Jag måste be om ursäkt i förväg men din "Know it all" attityd kommer inte att hjälpa dig framåt. Försök att backa ett steg tillbaka. Det finns massvis med människor som försöker att sträcka ut en hand till dig och hjälpa dig men att bita tillbaka och säga "Det har jag redan provat!" hjälper inte. Har du provat en samtalskontakt som inte fungerat så säger det ingenting. Jag har provat kring 9 olika och fortfarande inte funnit någon som kunnat hjälpa mig i min problematik men det betyder inte att jag ger upp för det. Varje möte med en ny människa är ett tillfälle att lära sig något om sig själv.
Jag respekterar att du tycker att du funnit källan men det innebär inte att du inte kan göra det lättare för dig själv. Hoppas att du hittar det du söker en dag.
Citat från Hermit:
-Text-
Jag kan inte riktigt relatera till det du skriver om ensamhet, men för mig personligen så har det alltid fungerat bäst att fungera som en kameleont, jag har alltid varit med alla i klassen, killar som tjejer, jag har aldrig favoriserat någon särskild, alla har varit på ungefär samma plan och dom som jag har tyckt varit aningen svårare att prata med har jag försökt att hitta gemensamma intressen och utgå därifrån, det är en bra start när man är ute efter kompisar. Jag var aldrig någonsin själv genom det här sättet, eftersom man hade någon sorts samhörighet till samtliga.
Sen har väl jag alltid förvisso haft väldigt många intressen också, eller snarare, jag har lärt mig av andras intressen och blivit involverad. Exempelvis, jag kan en hel del om kamerainställningar samt kameradelar än fast jag aldrig har ägd en kamera, kan felsöka och laga bilar/cyklar, eftersom jag har haft kompisar som har varit väldigt intresserade av bilar/cyklar.
Hittar man någon som har snarlika intressen så klickar det oftast lättare/bättre och man får en djupare kontakt med personen i fråga. Jag skulle dock uppmana dig att inte söka efter andra människor som känner sig ensamma, eftersom många troligtvis anser att det är en negativ benämning, använd dina positiva attribut istället, dina starka sidor.
Har du för övrigt sökt efter personer med likasinnade intressen och utgått därifrån? Med tanke på att det finns drygt 10 miljoner människor enbart här i Sverige, så kan man ju utgå ifrån att det finns likasinnade.
Citat från Soldier:
text
Ja, alltså jag har försökt att sitta gemensamt med andra i matsalar, grupprum, och t.o.m. i rökrutor. Försökt att småprata och lära känna några bättre. Vissa människor är ibland varma och öppna för att prata under utsatt skoltid. Men efter dagens skoltid är över så skingrar folk sig och jag blir kvar ensamt traskande tillbaka hem till min ensamhet. En del elever i mina klasser har varit så kalla att de direkt skapat som en osynlig "vägg" där de stänger ut en från deras konversation och blir märkbart besvärade om man försöker bli en del av deras diskussion. Detta sker genom att deras ansiktsuttryck går från glada och varma miner till en neutral min och ett känslolöst röstläge. Ofta ökar de takten i sitt tal mot en. Deras intentioner: att stressa en att "snabba på med det du ska säga för du slösar min tid". Det är uppenbart att de värderar min existens mindre än andra i klassen. De blir märkbart besvikna när jag sitter vid deras bord i klassrummet och beklagar sig själva tyst över att "den där losern sitter med oss."
Hårda, kalla, känslolösa människor så fort jag befinner mig omkring dem. Tjejerna är speciellt elaka, medan killarna generellt sett verkar döma mig mindre för att jag saknar den sociala status som signiferar en lyckad individ. Om det går så sitter jag jämt bredvid en kille för det märks att de inte stör sig på att man sitter bredvid dem. Tjejer sneglar irriterat på mig när jag sitter bredvid dem. Jag tror att skitsnacket går rätt hett generellt sett om vilka killar som är åtråvärda och heta och vilka som är töntiga och fula losers. Minsta lilla uttalande från mig blir värre eftersom att jag har en lägre social rang för dem. Just nu har min klass på cirka 30 pers redan skapat sina små inofficiella grupperingar. Jag är kvar ensam. Vilket betyder mycket ensam slötid mellan lektioner där jag är själv kvar med mina tankar och underhållning i form av mobiltelefon.
Som tur är värderar jag mitt liv högt nuförtiden och ser mig själv lite som klassens antagonist. Jag mot packet typ. Håller jag huvudet högt och slår mig över bröstet (bildligt talat) kommer det bli svårt för dem att trycka ner mig i de 2,5 år kvar av högskola som jag ska slutföra. Jag måste vara ensam stark. Det handlar om min överlevnad trots allt.
Hermit: Alltså, jag kan vara helt ute och cykla men för mig i alla fall som läsare så känns det som att du har det som samhället skulle kalla aspiga drag. Det är ju bara personlighetsdrag som folk alltid har haft ALLTID och beror oftast på helt olika saker.
En snabb teori är att du antingen brister tillräckligt mycket kognitivt som gör att du medvetet måste tänka igenom allt och analysera omgivningen medvetet (istället för omedvetet), eller så ifrågasätter du dina tankar vilket skapar KAOS.
Att folk inte behandlar dig som du önskar beror nog på hur du visar dig. Värkar man easy going så kommer folk gärma fram.
Utan någon medicin har jag väldigt svårt att förstå syftet med kommunikation, och med rätt medicin så makes all perfect sense. Jag är bara glad att man faktiskt får chansen att kunna känna social längtan ibland, det gör det allt mer värt det.
Jag är inte säker här, men det känns som du avvisat medicinering, är det så?
På vilket sätt är någonting värt jack shit om man bara krigar hela sitt liv, det ska ju finnas en belöning såklart!
Är en duracelkanin för tillfället, stavning och ordval kan vara ganska off!
Man tror oftast inte det, men en "normal" person analyserar inte alls på det sättet. Dom testar oftast saker och undermedvetet sparar saker som fungerar.
Jag har blivit testad för ADHD, Aspberger, koncentrationssvårigheter, OCD m.m. Jag var helt fri från alla de där diagnoserna. Visserligen var det ett par år tillbaka när jag testades för det. Men samtidigt blir det lite av en halmgubbe om man alltid sätter etikett på "udda och analytiska" människor och drar slutsatsen att de är aspies/psykiskt nedsatta. Är det inte så att vissa människor blir mobbade och utstötta bara p.g.a. deras fysiska utseende och mentala beteende? Om jag har aspberger så är jag jävligt självmedveten om mina egna "ticks", brister och underligheter. Jag väljer helt enkelt att inte konformera till samhällets idealbild. Alltså väljer jag hellre att få vara bekväm i mig själv än kontant ändra på mig efter vad som anses vara det "normala" sättet att vara.
Typ den där glättiga, sociala go-gettern som sitter med plastigt och falskt leende. Som gör allt bara för att passa in med vad som är "normalt". Fyfan vilken grå och meningslöst existens att leva efter vad majoriteten gillar. Exempelvis Paradise Hotel, Melodifestivalen och tramsig popmusik på P3 samtidigt som man läser Metro. Om sånt är vad som är "normalt" och "önskvärt" av samhället så tar jag gärna emot etiketten "aspberger-fall" bara för att slippa smaklöshet och banalitet.
Jag analyserar hyfsat mycket men inte in absurdum. Jag fungerar bra på lektioner och gör vad som ska göras. Men utöver den aktiviteten hinner jag ju analysera hur jag blir bemött av människor. Det är väl klart att man märker av om man är negativt särbehandlad? Den här situationen är ju inget som bara flygit fram ur intet. Utan jag kan minnas att jag blivit behandlad så sedan dagis då jag t.o.m. blev våldtagen i en skog av jämnåriga pojkar. Människor har alltid gett mig ett helvete. Därav min introversion.
Angående medicinering så har det aldrig behövts eftersom jag testats och varit fri från diagnoser.
Fast bara för att något låter grått och meningslöst för dig så tycker jag faktiskt inte att det är okej att se ner på det.
Menar mer att idén med att majoriteten har bra smak inte är någon bra tumregel att gå efter. Man ska inte bli utstött för att man föredrar andra alternativ. Så länge man inte skadar, hotar eller kränker/förtrycker någon i sin alternativa smak bör man inte särbehandlas i offentliga situationer som skola och jobb. T.ex. om man följer någon specifik subkultur eller har vissa skönhetsideal som inte passar enligt samhällets norm. Jag tror väl inte att det är någon i den här tråden som verkligen anser att vad vi matas med genom kaptialistisk marknadsföring är gynnande för mänsklighetens fortskridande moraliskt sett? Media får oss att tro att majoriteten av befolkningen gillar Mcdonalds, utmärglade kroppar som idealet för skönhet samt mulikoncerners exploatering av tredje världen? Lite off topic här kanske. Men syftar mer på att det inte är fel att avfärda vad som porträtteras som "majoritetens smak".
Självklart går jag inte och dissar folk för att de gillar Kesha och att dricka McFlurry på Mcdonalds medan de fipplar febrilt på sin viktigaste leksak - Iphonen. Men jag har rätt att tycka att detta är urusel smak och att det leder till dålig samhällsutveckling om det är befolkningens norm.
Citat från Hermit:
Jag har blivit testad för ADHD, Aspberger, koncentrationssvårigheter, OCD m.m. Jag var helt fri från alla de där diagnoserna. Visserligen var det ett par år tillbaka när jag testades för det. Men samtidigt blir det lite av en halmgubbe om man alltid sätter etikett på "udda och analytiska" människor och drar slutsatsen att de är aspies/psykiskt nedsatta. Är det inte så att vissa människor blir mobbade och utstötta bara p.g.a. deras fysiska utseende och mentala beteende? Om jag har aspberger så är jag jävligt självmedveten om mina egna "ticks", brister och underligheter. Jag väljer helt enkelt att inte konformera till samhällets idealbild. Alltså väljer jag hellre att få vara bekväm i mig själv än kontant ändra på mig efter vad som anses vara det "normala" sättet att vara.
Typ den där glättiga, sociala go-gettern som sitter med plastigt och falskt leende. Som gör allt bara för att passa in med vad som är "normalt". Fyfan vilken grå och meningslöst existens att leva efter vad majoriteten gillar. Exempelvis Paradise Hotel, Melodifestivalen och tramsig popmusik på P3 samtidigt som man läser Metro. Om sånt är vad som är "normalt" och "önskvärt" av samhället så tar jag gärna emot etiketten "aspberger-fall" bara för att slippa smaklöshet och banalitet.
Jag analyserar hyfsat mycket men inte in absurdum. Jag fungerar bra på lektioner och gör vad som ska göras. Men utöver den aktiviteten hinner jag ju analysera hur jag blir bemött av människor. Det är väl klart att man märker av om man är negativt särbehandlad? Den här situationen är ju inget som bara flygit fram ur intet. Utan jag kan minnas att jag blivit behandlad så sedan dagis då jag t.o.m. blev våldtagen i en skog av jämnåriga pojkar. Människor har alltid gett mig ett helvete. Därav min introversion.
Angående medicinering så har det aldrig behövts eftersom jag testats och varit fri från diagnoser.
Om man bara har några drag i spektrumet så får man inte diagnosen. Om det är något som de anser relevant så gör dom en anteckning.
Men åter igen så är det ju bara ett personlighetsdrag, något som oftast inte skapat några större problem tidigare i Sverige. Om andra skulle beskrivit en så kanske de hade sagt att man är väldigt intelligent men lätt snöar in sig.
Sen så skulle jag vara försiktig med att ta några tester på allmänvården som fakta. Alla är ju olika, vissa bryr sig inte om sina jobb medans andra inte riktigt förstår sitt egna yrke.
Jag kan dock meddela att det finns medicinering som gör att man tänker mer instinktivt. För jag tycker att det låter som att du inte känner att ditt liv är så otroligt givande, men jag kan ha fel!
Jag blev själv mobbad och kastad i utanförskap ganska snart efter att jag började, och så var det under alla mina studie år. Anledningen var kroniskt dåligt självförtroende och bristen i att förstå det där med att anpassa sig. Fattade t.ex inte det där med att vara "cool", ha mössa inne osv. Visade mig svag och fick de utåtagerande adhd ungarna efter mig.
Större delen av min existens har varit värdelös och jag har själv problem med social fobi. Tro mig, jag vet allt ifrån psykoser till tankar man vill förtränga. Men det är ju någonting som går att göra något åt!
Om jag ska vara helt ärlig så är jag ganska övertygad om att det främst är dom personlighetstyperna som blir utstötta framförallt. Det är du dom som inte per automatik fungerar som de andra och enkelt kan samspela.
Det är därför jag säger "kom ihåg att.." Det är ju mest att man framstår som svag och enkelt blir ett offer för sprutnarkomanens son. Inte alltid, men jag tror du förstår vad jag menar
Jag tror att jag har provat varenda trick i boken. Vara tyst nickedocka gentemot alla andra, vara högljudd och ta plats (detta ledde ofta till att jag blev förolämpad/nedvärderad av någon gliring, för de visste att jag var en "loser" som försökte ta mer plats än vad som är tillåtet i den sociala hierarkin. Då måste de trycka ner en på plats. Vara glad och trevlig mot alla en hel vecka, vara "duktig" en hel vecka och ta på mig så mycket arbetete som möjligt i ett försök att bli omtyckt. Jag har provat alla olika stilar i spektrumet. Reaktionerna från klassen var densamma hela tiden. Oavsett om jag försökte vara "se och lyssna på mig" eller osynligt tredje hjul. Eller ens nåt mittemellan. Kameleont-stilen funkar inte för mig. Den funkar säkert för Soldier och många andra dock.
Jag tycker inte så mycket synd om mig själv som jag tycker att hela situationen är sjuk. Kanske känner jag lite sorg eftersom att om detta är hur jag levt i snart 25 år. Varför i helvete skulle någonting ha förändrats när jag är 50? Det kommer helt enkelt inte hända. För människors beteende kommer knappast att hinna ändras inom ett halvt sekels tid, så de accepterar någon som mig som vän. Jag hoppas givetvis att det finns andra i samma sits. Men i sådana fall. Var är dessa personer?
Hermit: Jag personligen ser väldigt mycket "aspiga beteenden" hos dig, speciellt om det var du som för ett tag sedan här argumenterade emot användningen av mediciner vilket jag har för mig.
Jag tror helt ärligt du behöver göra något så grundläggande som att tänka över vad folk vill höra. Inte att du ska ta mer plats eller spela cool. Vad vill folk höra? Exempel: Vill folk veta att de har en ful mössa på sig? Nej. Vill folk höra att de har en fin mössa på sig? Ja.
Ett väldigt grundläggande exempel, men försök ta det längre och läs av människor. Känns som om det möjligtvis är något som skulle kunna gynna dig.
Hmm. Det var jag som kritiserade medicineringen. En anledningen till varför jag gjorde det var för att jag helt enkelt störde mig på vad den här tråden hade blivit till de senaste månaderna eller ännu längre. Jag menar, jämför själv med hur den såg ut från första början och sen med knarksnacket som tar upp 90% av de senaste 100 sidorna. Det handlade inte så mycket om psykiskt illamående som det handlade om "gear" talk. En anledning till att jag är på EC är just för att jag är en stark motpol och utmanar folks värderingar och ifrågasätter varför de tycker och beter sig som de gör. Det finns en större anledning till min närvaro här och det är att jag vill förändra världen. Det kanske känns urbota dumt att försöka börja förändra världen enligt mina ideal genom att skapa shitstorms i forumtrådar. Men jag är relativt vis för min ålder och jag vet att de åsikter och information jag sprider kommer att sätta sig i det undermedvetna på många som läser det, och givetvis göra att världen blir en bättre plats. Förhoppningsvis.
Jag fattar om det ser helt vansinnigt ut eftersom jag sticker ut som en blodig nagel bland alla "vanliga" användare här. Det kanske är därför du tycker att jag är aspie? För jag hoppas att du inte använder "aspiga beteenden" som ett sätt att förminska mig i diskussionen. Om du vill hävda att jag har mentalt nedsatt förmåga får du gärna peka ut uttalanden jag gjort som är i linje med diagnosens symptom. Bara för att du inte håller med det jag skriver om betyder inte det att jag är handikappad.
IRL säger jag nästintill inte någonting längre såvida jag inte blir tillfrågad. Oftast är samtalsämnen med klasskamrater om uppgifter, schematider eller tentor. Ibland kanske vi kommer in på någon händelse som den nyliga massakern av Charlie Hedbo-journalister. Men annars finns det inget utrymme för att kommentera varandras utseende. Sedan vill jag inte heller kommentera andras utseenden, varken ge komplimanger eller förolämpningar. Jag förhåller mig neutralt och sakligt och diskuterar saker och ting ur tredjepersonsperspektiv. Handlar inte mycket om progressiviteten och feminismen i samhället idag om att man som kille ska undvika att kommentera människors utseende, kroppar och intressen? Jag förhåller mig efter deras lära i det avseendet.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet