Psykisk ohälsa
Andra mötet med psykologen hos Arbetsförmedlingen senare idag. Så synd att hon inte får ge mig vård, men jag hoppas hon har någon rekommendation eller kan hjälpa mig att hitta någon så fort som möjligt!
Citat från Weltschmerz:
Har äntligen fått tid för min utredning, men det är med en MANLIGT KODAD psykiatriker, något som är lite jobbigt då jag har väldigt svårt för att vara ensam med manligt kodade personer som jag inte känner efter traumatisk upplevelse. Tips på hur jag kan hantera det?
Flummar med tankarna nu men,
Ett alternativ är ju att be om en svagare benzo innan möten med honom. Det är ju aldrig fel att kunna träna på problematiken med någon som (förhoppningsvis) vet vad dom håller på med. Sedan kanske man skulle kunna förmedla sina könslor bättre och tydligare så att det verkligen blir rätt.
Sen benzo bla bli blo, det är skillnad på att ta det för att KUNNA (och våga ) säga vad problemen är och att flumma.
Det är ju extremt svårt att få hjälp t.ex när man har sociala fobi som gärna visar sig i panik. Man vågar ju inte ens säga vad felet är, blir en sån onydigt lång väg till och bli av med den.
Som tidigare sagt så har du alltid rätt till att byta personal. Dom jobbar för DIG, inte tvärtom. Sen så kan det ju vara problematiskt att byta mitt i utredningar, blir ju så att dom gärna kan ta en del tid då. Det finns ju dock då ev möjlighet till en remiss och kunna gå till en privat psykiatri (som förmodligen tar sitt arbete mer seriöst)
Vet inte om detta är rätt plats för att skriva om sånt. Men kan väl prova, det är bara att hoppa över min lilla rant om den verkar onödig.
Tänkte på det här med ensamhet. Alltså inte då direkt att man är singel eller något sådant utan sann ensamhet i form av att man inte har några vänner eller kontaktnät utöver ens familj och släkt. Jag har haft vänner under min uppväxt men efter att jag gick ur grundskolan har jag inte "hängt" på samma sätt som jag gjorde innan med människor i min omgivning. Jag hängde i en klick i gymnasiet och ibland hittade vi på lite olika aktiviteter på och utanför skoltid. Jag kände att det var tillräcklig social stimulans utöver mitt dåvarande datorspelsliv. Efter gymnasiet flyttade jag hundratals mil från min Norrländska hemstad till Skåne/Halland. Jag hade kvar kontakt med vänner från där jag är uppväxt genom internet och åkte ibland och träffade dem någon gång per år.
Men utöver det började min nya etapp av social ensamhet. Jag gjorde förstås praktiska saker där man träffar jämnåriga. Högskola, trafikskola, "nollning" (vilket jag starkt ogillade kan noteras), gick ut på krogen, en del events och liknande. Men ingenting ledde till nya vänner. Jag har varit i 4 olika skolor sedan 2011. Men har aldrig knytit an med människor i några av mina klasser. Visst fanns det alltid den där killen som var lite extra schysst och öppen till att prata med en. Men det blev aldrig av att man gjorde någonting utanför skoltid eller träffade varandra i sina bostäder och sånt som normala vänner gör. Jag kan aldrig riktigt knyta an så nära som jag gjorde med de vänner jag bor för långt ifrån för att umgås med, och som dessutom håller på att bli mer och mer lika främlingar för mig. Eftersom jag aldrig träffar dem.
Hela idén med att det kallas "klasskamrater" stör jag mig på då ingen av dessa "kamrater" hade höjt ett ögonbryn om de t.ex. fick höra att jag blivit brutalt manglad till döds i en trafikolycka. Det är människor jag samarbetar med i akademiska syften men som annars är märkbart neutrala mot min existens, varav några negativa och tycker att jag är ett störningsmoment bara pga. min existens. Inte en rolig situation att vara i när man ska spendera 2,5 år till med dessa främlingar. Ibland tvungen att samarbeta med dem i arbeten/projekt. Jag blir bemött av samma situation i sociala omgivningar där jag utövar hobbier. Jag blir bemött kallt, okänsligt och opersonligt. Jag anser att människor har en iskall och stenhård attityd. Mer mekaniska än organiska. Jag ogillar dem pga. detta faktum.
Inte för att måla ut mig som martyr eller något specialfall. Men jag tror inte att många där ute i min ålder i Sverige har spenderat de tusentals timmar vandrandes i ensamhet, introversion och isolation som jag gjort från år 18-24. De flesta som hävdar att de är ensamma har ofta t.o.m. kärlekspartner/sexförhållanden av olika sorter, samt människor i deras omgivning villiga att stötta dem i deras sociala ångest. Jag betvivlar att dessa levt min sociala livssituation där ens enda lierade är de blodsbundna föräldrarna och min lillasyster. Alla andra människor är för mig tyvärr ingenting mer än tomma skal med ett bestämt register av förutsägbara reaktioner och ansiktsuttryck.
Jag har levt igenom alla möjliga känslor pga. mitt sociala misslyckande. Sorg, ilska, hat, nedstämdhet, apati. Det jag har märkt är det slutar med att man blir utan några som helst känslor i slutändan. Kanske vissa människor bara är ämnade för detta livsöde?
gött snack
Kan ta bort den om det anses orelaterat till trådens ämne. Detta är egentligen mer av en psykatri/medicintråd än en "psykiskt välmående/illamående"-tråd. Plus att såna här långa inlägg skriker om TL;DR på en sida som EC. Men men, kanske någon orkar skumma igenom haha?
ec
Jag tror faktiskt inte att din situation med ensamhet är så ovanlig. Tyvärr. :(
Citat från Hermit:
Kan ta bort den om det anses orelaterat till trådens ämne. Detta är egentligen mer av en psykatri/medicintråd än en "psykiskt välmående/illamående"-tråd. Plus att såna här långa inlägg skriker om TL;DR på en sida som EC. Men men, kanske någon orkar skumma igenom haha?
Tyvärr så är det många som känner likadan ensamhet.
Jag har inte kontakten med någon av mina vänner ifrån grundskolan/ högstadiet utan de vänner som jag har nu har jag träffat här genom ec. Ingen är menad för att vara ensam, Det gäller bara att hitta folk som är värda att hålla bra kontakt med och som tycker att man själv är värd att hålla bra kontakt med.
Idag blev jag äntligen klar med min adhd/aspergers-utredning. Känner mig så jävla lättad med tanke på att det tagit nästan ett år!!!
Hermit: Jo jag känner igen mig väldigt mycket. Under låg- och mellanstadiet, sam första året på gymnasiet har jag varit i i princip samma situation förutom att man i princip skulle kunna kalla det mobbning då det ofta rörde sig om utfrysning. När jag bytte skola inför andra året fick jag massa vänner, händer dock sällan att jag umgås med dessa utanför skolan.
Och som jag antar att Anal_Judit menar så är emocore ett bra ställe att skaffa kompisar faktiskt. I princip alla jag faktiskt umgås med har eller har haft emocore.
Citat från Hermit:
-Text-
Tyvärr så lever vi i ett kallt samhälle, jag skulle vilja säga att samhället har blivit ännu kallare desto mer tekniken har utvecklats. Jag vet folk som hellre "hänger" på ett spel än i verkligheten, det säger en hel del om hur tekniken har förändrat vissa till det sämre, "klimatet" på den fronten var varmare förr, då folk hade tid att faktiskt hitta på någonting fysiskt. Vissa märker man till och med stor skillnad på när man träffar dom på riktigt, dom är som borttappade på något sätt, blicken i deras ögon är som ovan vid ögonkontakt och socialt samspel, dom är stela och har svårt att slappna av.
Jag var förkyld i en vecka och blev isolerad, när jag väl var frisk och gick på stan så kände jag mig missanpassad på något vis, det tar ett tag i en social miljö för att återhämta sig från en sådan isolering, enligt mig själv. Jag tror att det sociala samspelet är viktiga för ett hälsosamt liv, eftersom det stimulerar på ett djupare undermedvetet plan.
Jag är själv introvert och har många gånger känt att jag inte orkar utsätta mig för sociala sammanhang, men jag har ibland bara tagit ett leap of faith så att säga och det har känts jävligt nice, ibland måste man bryta sig lös från sin trygghetszon och utmana sig själv, det kanske känns konstigt och obekvämt till en början, men när man ser de positiva effekterna det har så börjar man ifrågasätta sitt tidigare beteende, jag har även lärt mig det att det inte gör någonting om man gör bort sig, eftersom alla gör det.
Det ger ingenting att snöa in sig på tidigare negativa erfarenheter och vara rädd för dom, bryt dig lös och lär dig av dom istället.
Weltschmerz hur menar du med 'manligt kodad'? Inget illa menat, undrar bara. Och förresten; jag hade förut en kvinnlig psykolog som jag tyckte var rätt weird och kunde inte riktigt vara helt öppen med. Jag berättade det för en sjuksyrra som var fett snäll och hon såg till att jag fick en ny efter bara nån vecka. Förstår att samma sak kanske inte gäller med psykutredningar, men om du inte är bekväm med din utredare kommer det ändå inte gå som planerat, då du inte kommer vilja öppna dig lika mkt. Förklara din situation för en annan läkare/psykolog så kommer de nog most def hjälpa dig.
Citat från Soldier:
Det ger ingenting att snöa in sig på tidigare negativa erfarenheter och vara rädd för dom, bryt dig lös och lär dig av dom istället.
Rädslan/fobin tar knäcken på en. Jag minns när jag bodde på internat och låste in mig varenda dag efter lektionerna var slut. Lyssnade på ljuden från de andra eleverna, andades tyst och försökte låtsas som jag inte fanns. Murade in mig, spände på ett par feta hörlurar och stirrade in i en datorskärm i mitt mörka rum. Dag in, dag ut. Folk sprang i korridorerna, festade, skrattade och knullade. En av de mer schyssta personerna knackade på dörren och frågade om jag ville med ut och festa. Men jag nekade på den tiden för jag var extremt introvert, nykterist och hade överlag dåligt självförtroende. Detta var 2010/2011. Jag har förändrat mig själv sedan dess och bär inte längre på ett mindervärdeskomplex eller den sjuka nervositeten jag kände när jag interagerade med främlingar.
Mitt mindervärdeskomplex härstammade från mellanstadiet då jag blev mobbad för hur kort och liten jag var när alla andra killar drog iväg på längden under puberteten. Jag blev dominerad och fick finna mig i att vara lägsta skräpet i den skolans rangordning. Det året som var värst är inget mer än suddiga minnen för mig pga hur traumatiskt det var. Idag är jag genomsnittlig längd och styrketräning samt kampsport har blivit viktiga aktiviteter och målsättningar för mig. Men visst känner jag mig ändå ofta lika liten som jag var i mellanstadiet ibland. Speciellt när jag får en grupp människor mot mig samtidigt i en diskussion/dispyt. Så mindervärdeskomplexet är något väldigt svårt att bli av med helt och hållet. Det har nog lett till att jag misstänkliggör människor inom mitt arbete och studier. Att jag tror att de ofta är ute efter att dominera och trycka ner mig. Kanske jag har blivit lite otäck för folk att närma sig för att jag utstrålar en sådan misstänksamhet.
Förövrigt så bor jag med föräldrarna fast jag är 24 år gammal. Detta är väldigt tabu och visar på att man är ett "stort barn". Dock är jag inte en blodigel utan betalar hyra till föräldrarna för att jag bor här med dem. De älskar mig och tycker att det är okej även om de gärna vill se att jag flyttar ut i egen lägenhet och "bygger mitt eget liv". Jag bodde i egen lägenhet förra året men det gav mig inte några bättre sociala förutsättningar och jag hade aldrig besök hemma hos mig. De andra människorna i studentlägenheterna tyckte nog att jag var ganska obehaglig eftersom jag inte hade några vänner eller visade mig i det gemensamma studentköket och liknande. Anledningen till att jag vill bo med föräldrarna är för att jag då får en större mängd oxytocin och serotonin genom gemensamma sociala aktiviteter, beröring (kramar osv) och den bästa psykologen jag mött i min mamma. Till skillnad från i min lägenhet då jag måhända hade självständighet men mådde sämre i min ensamma lägenhet där jag grubblade dag in, dag ut. Att jag bor med föräldrarna gör det förstås nästintill omöjligt att få flickvän eller ha besök av jämnåriga kompisar. Men det hade jag inte i min lägenhet ändå. So why bother?
Jag har haft jävligt otur som ensambarn (tills jag var 12) när det gäller sociala livet i den offentliga miljön som i skolan och diverse hobbier. Men har haft otroligt tur att jag har sådant stöd från mina två föräldrar som verkligen är mina bästa vänner när allt kommer omkring.
Citat från Hermit:
Hej Hermit,
Jag tycker inte att det är en dålig idé att du bor hemma med dina föräldrar i och med hur du mår. Jag förstår att det är en viss stigma kring ungdomar som bor hemma efter 21 men ingen hade sagt något om det var så att du hade cancer och behövde närhet av de du älskar och som älskar dig. Ibland får man se depression som cancer för att försöka förstå kampen du måste ta. Så, stanna hemma hos dina föräldrar tills du känner dig mogen och stark nog för att ge dig på ett försök till som ensamstående. Jag bor inte i Sverige just nu men jag vet att http://www.meetup.com/ finns i vissa större städer. Jag har använt mig av den sidan för att träffa vänner i England och det har hjälpt mig. Jag fungerar inte om jag inte har tillfällen att vara social med människor jag tycker om och kan förstå tvisten inombords då man inte hittar människor man trivs med. Förra året kämpade jag jättehårt och de flesta gånger hittade jag inte någon alls. Det är lätt att ta vänner och familj för givet om man alltid bott hyfsat nära dem men att flytta till en helt ny stad innebär helt nya situationer.
Då jag träffade min bästa vän här var det lite av en slump. Jag använde min sista lilla bit av energi under en av mötena på meetup och kämpade för att hålla intresset vid liv. Innan jag gick frågade jag efter hans nummer och tänkte att ja, nu ger han mig ett random nummer. Men vi höll kontakten och de första två gångerna vi sågs ensamma var det jobbigt men den värsta kampen tror jag var att försöka hålla sig positiv. För jag tror att har man bara några saker gemensamt och håller sig glad och positiv för en stund så njuter människor runt en. Det är lätt att hamna i en ond cirkel och nu menar jag inte att du är negativ och inte försöker nog hårt för jag VET att du försökt och att du är där du är på grund av alla ovannämnda anledningar. Idag ses jag och Simon som han heter minst en gång i veckan och jag tror vi båda känner att vi är bekväma med varandra. Dock tror jag vi måste vara realistiska och komma ihåg att det tar lång tid att skapa nya relationer, speciellt de djupa. Jag tror ditt största hinder kommer att vara att tro på dig själv då du väl börjar hitta någon som du trivs med.
Jag blev också mobbad då jag var yngre. Men jag har fått en annan typ av insikt till allt nu då jag bearbetat det. Jag har träffat några av dem på fester då jag blivit äldre och hälsat trevligt och så självsäkert som det bara går. Alla gånger har de sagt att de inte förstår varför de gjorde som de gjorde. "Du är ju jättetrevlig". Det är nog viktigt att du inser att du alltid har dugit som person men att högstadiet och mellanstadiet är en hård miljö för alla. Med det vill jag också nämna att människor fort och gärna bestämmer sig för hur människor omkring dem "alltid är". Det är möjligt att dina klasskompisar fått helt fel intryck av dig och kanske du av dem också. Det finns väldigt lite man kan göra åt saken förutom att försöka kämpa och vara extra trevlig. Bevisa att de har fel. Använd den lilla energi du har till att motbevisa dig själv framför allt.
Lycka till!
Citat från Aeri:
Bevisa att de har fel. Använd den lilla energi du har till att motbevisa dig själv framför allt.
Lycka till!
Ja, alltså jag är villig att leva med den stigman. Man ser ofta på släkt/bekanta som kommer hit till deras hus och ser att jag bor här fast jag är 24. Att de tycker det är lite konstigt och uppmanar mig att leta annan bostad och flytta ut. Men jag har kommit till den punkt där jag inte längre bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag känner mig väldigt stark tillsammans med min familj. Till skillnad från då jag varit utflyttad då jag känt mig vilsen och omgiven av främlingar som jag har blandade känslor för. Jag har testats för diverse psykiska diagnoser och har inga sådana. Så jag har inte mycket till "ursäkt" till varför jag är så underlig som jag är. Det är bara så det är.
Jag är egentligen inte särskilt infantil i mitt beteende och jag har inga autistiska dragningar i min personlighet. Alltså att man t.ex. fäster sig vid datorspel, samlande av prylar, hängivelse till subkulturer eller underliga beteenden på webben. Jag är helt normal i mitt bemötande av människor. Bara de vill gå fram och prata med mig och inte visar signaler mot mig att de ogillar mig pga. hur jag ser ut eller gestikulerar/rör mig, så tror jag att många hade uppskattat mig. Eller det är väl dett man hoppas i alla fall? Något hopp om ett framtida normalt socialt liv måste man ju hänga sig fast vid. Eller ska jag sluta som eremit i 60-årsåldern, ärvandes mina då döda föräldrars hus och ägodelar? Det vore deprimerande om något. Men som sagt. IRL har människor aldrig gett mig en chans och på internet förblir människor flyktiga internetkontakter för mig. Substanslösa interaktioner.
För bara något år sedan hatade jag mig själv och såg mig själv som den som var underlig på ett dåligt sätt och socialt oumbärlig att ha att göra med. Men mina föräldrar anser mig vara en god och intressant människa, och likväl många av mina tidigare kompisar har sagt samma sak. Nog för att dessa människor redan gillar mig. Men jag gjorde en 180-vändning och började istället anse att jag inte gör något socialt avskyvärt. Jag kan inte förstå varför jag blir ignorerad och avvisad. Jag är nog inte villig att "kämpa" för att motbevisa någonting längre. Jag tycker att jag är helt klart okej som människa och det är de andra ungdomarna i min vardag som går miste om något när de inte vill ha med mig att göra.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet