Psykisk ohälsa
Citat från valentin:
Jag är bipolär. Varför misstänker du att din vän är det? Tror överlag att det är dumt att diagnostisera sina vänner på det sättet.
Diagnostisera är fel ord eftersom vi är nära vänner och det är svårt att inte konstatera och lägga märkte till beteenden. Mellen oss spelar det ingen roll ifall en expert hade konstaterat eller jag själv, eftersom hon enbart vet om att jag vill hennes allra bästa.
Ja för det första så funderar hon på det själv men kanske inte märer det på samma sätt som jag eftersom jag är åskådaren. Men sen också för att hon går väldigt mycket upp och ner i hur hon mår. Det kan vara perioder om en dag men också längre tid som en vecka eller månad. Hon säger ofta att hon inte vet varför hon känner som hon känner men hon känner det väldigt starkt både de possitiva och neggativa.
Jag vill enbart kunna bemöta henne på det bästa sätt och det är huvudsaken varför jag spekulerar i det. Eftersom jag känner att jag inte gör det i nuläget.
Har hon kontakt med psykiatrin? Om inte tycker jag det bästa är att föreslå att hon söker hjälp för sina problem. Om hon känner att det underlättar kan du ju följa med och berätta vad du upplever att hon har för problem (för som du säger ser man ju andra saker utifrån). Att bara finnas där och stötta oavsett om det är en depressiv, normal eller manisk/hypomanisk period är ju också jätteviktigt. Att säga att en verkligen vill förstå, att man vill stötta och finnas där tror jag är det viktigaste, oavsett problematik.
Men är det så att din vän lider av en bipolär sjukdom måste din vän få hjälp av psykiatrin då det är en kronisk sjukdom som förmodligen bara kommer förvärras om hon inte får den hjälp hon behöver.
Anledningen till att jag säger att det är dumt att prata diagnoser utan att vara utbildad inom det är att det för den sjuke lätt kan bli en identitet att vara just sjuk, speciellt om denne inte får hjälp för sina problem. Jag identifierade mig länge som bipolär framför min person när jag var som sjukast och inte hade fått hjälp, vilket bara var destruktivt.
Hon har faktiskt inte gjort det eftersom jag känner på mig att hon inte riktigt tror på att hon har det, att hon bara är i "perioder" som hon kallar det.
Okej tack men finns det något jag borde undvika eller något jag borde tänka på?
Det bästa är väl sunt förnuft egentligen. Det är svårt att svara på det då jag inte känner henne och alla reagerar olika liksom. Det lättaste är väl att prata med henne.
När jag var som sjukast så orkade jag _ingenting_ under mina depressiva skov och tyckte det var jättejobbigt när alla mina vänner klagade på att jag inte följde med ut, att jag aldrig orkade hitta på saker osv. Under mina maniska skov så blev jag jättearg när folk satte gränser, trots att det i efterhand var precis vad jag behövde.
Det viktigaste är nog att aldrig skuldbelägga. Om du lyckas få henne att gå till en läkare vore det ju helt fantastiskt, för är hon bipolär blir hon inte frisk på egen hand.
Tack så mycket!
Citat från valentin:
Vad är det du undrar?
Hur de har fungerat. Om de har varit bra, biverkningar osv osv. Vad hände när ni tog de, helt enkelt.
Har bara läst skit om dem :(
Jag åt Seroquel under kanske två år. De fyllde sin funktion men jag hade fruktansvärt mycket biverkningar såsom viktökning, yrsel, darrningar, högt blodtryck etc.
Numera äter jag Abilify vilket fungerar betydligt bättre för mig.
Citat från Diskmaskin:
Någon som har erfarenhet av Quetiapin (Seroquel) eller andra neuroleptikum?
Jag tog Seroquel tidigare. Den hjälpte mot mina overklighetskänslor och fick mig att sova bättre, men inte mot depressiviteten. Fick inga biverkningar, bortsett från att jag blev väldigt trött på kvällen framåt 22-tiden, men det var bara positivt för mig. Dock var det ett helvete om jag glömde ta seroquelen någon dag, det kändes som om jag hade influensa typ.
Har, och har haft så länge tillbaka jag kommer ihåg, nån form av tvångstankar att böja tillbaka handlederna så långt det går (så att det nästan gör ont alltså), eller riva.
Samma sak med fotlederna, knävecken, armvecken, mitten av ryggraden, nacken och näsan.
Kan bli i handflatorna och fingerlederna också. Men mest handlederna.
Fått för mig att det känns som att någonting är där inne, på nåt konstigt sätt, som jag vill få ut genom att böja lederna åt fel håll.
Inte så att jag vill ha hål på huden och rycka ut grejer, men alltså.. vad ens?
Citat från Peppar:
Den här veckan har jag mått sämre än jag har gjort på gud vet hur länge.
Hej Peppar.
Trist att höra att du mått sämre denna veckan. Har det hänt något speciellt eller är det bara jobbigt att motivera sig själv att stiga upp just nu? Jag såg en tidigare kommentar där du nämnde att du hade kronisk ångest. Jag kan bara fundera på hur jobbigt det måste vara. Ångest är så irrationell och jobbigt att förutspå. Mitt tips från mig till dig är att bestämma en timer på hur länge du tänker vägra vara. Jag brukar välja 30-40 minuter men det kan bli mer om du behöver. Lägg dig i sängen och låt allting som bubblar inombords komma ut. Efter det stiger du upp, gör dig helt klar för dagen och gör en sak som du skulle vela ha gjort. För mig brukar det vara små saker som att handla mat(väldigt stor sak då man mår dåligt, men man mår bra efteråt) eller diska. Rutiner är ett stort plus i mitt dysfunktionella liv.
http://thenicestplaceontheinter.net/
Hoppas denna veckan blir bättre. Hör av dig om du vill chatta en stund!
Kram!
måste bara slänga in en sak här..
fan vad ni alla är fina asså!
fan inte många sidor där det finns sånt hära!
saknar ord..
hjältar.
Citat från Diskmaskin:
Någon som har erfarenhet av Quetiapin (Seroquel) eller andra neuroleptikum?
-------------------------------------------------------------------------
Bra grejer men glömmer du en tablett blir du fucked
huvudvärk och illamående, fick också schizoida drag av dem men jag fick dem för sömn så. Använde Quetiapin for reference
Tja! Min fråga riktar sig främst till er som äter Concerta. Jag är en väldigt aktiv människa som styrketränar och kör cardio fem-sex gånger/vecka. Jag sattes in på Concerta för 10 dagar sedan, började med 18mg och kände inget särskilt så jag fick grönt ljus att börja med 18mg x2 och började med detta i lördags. Nu känner jag av biverkningar i form av hjärtklappning och darrig i händerna. Sköterskan jag träffade idag ska ordna tid för EKG för att kontrollera att allt är som det ska. Bör jag avvakta med träningen tills jag har gjort EKG:et?
Historian är som sådan att jag sökte hjälp för grov ångest och depression för ett och ett halvt år sedan efter att min häst avled och mitt liv rasade i princip.. Äter Citalopram och Mirtazapin just nu för att underlätta sömnen. Min SSRI har dock inte gett önskvärd effekt på mig så den hoppas jag kunna sluta med inom kort. Redan för flera år sedan hade jag tankar på utredning för ADHD då många av mina symptom stämmer in på diagnosen, och när jag hamnade på remiss- och bedömningsenheten på psyk kunde psykiatrikern jag fick träffa, efter en grundlig bedömning, konstatera att det var mycket hög trovärdighet (jag hade alltså inte nämnt något om ADHD alls utan det var något hon själv kom fram till, så ni inte misstar mig för en sådan som genom tester på nätet tror massa skit). Jag sattes på väntelistan för utredning som är lite mer än ett års väntetid.
För 10 dagar sedan träffade jag en överläkare som jobbat med sånahär case i en jävla massa år och han frågade mig ifall jag ville prova att bli medicinerad för detta eftersom det tar så lång tid att påbörja utredningen. Det händer i vården att man gör detta, och det kan man ju tycka vad man vill om. Jag personligen tycker att det är bra, för om detta fungerar för mig så kan hela mitt liv förändras till det bättre. Det tåls att sägas igen - flera psykiatriker har efter bedömning kommit fram till att ADHD kan vara orsaken till mina många problem, så det är inget man bara gör, liksom.
Ursäktar den långa texten, men kände att det fanns vissa saker att klargöra. Så yeah, ska jag avvakta tills kroppen har fått vänja sig lite eller är jag good to go? Glömde såklart fråga sköterskan om detta, haha.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet