Borderline
^ Kunde varit jag som skrev det där, har dock inte fått någon medicin just för att jag inte gått en utredning än.
Äntligen någon tråd jag passar in i.
Citat från BaabyJane
^ Kunde varit jag som skrev det där, har dock inte fått någon medicin just för att jag inte gått en utredning än.
Behövs ingen utredning för att pröva medicinering, det krävs dock en bra läkare som förstår en; inte en jävel som tror att man har 0% problem för att man missbrukat förr.
Jag var istället ärlig och fick pröva mig fram tills jag blev fungerande i vardagen. Lyrica dagligen, sobril/stes vid behov samt imovan till natten... utmärkt att lämna mediciner som går att missbruka till vårdcentralen och hämta dem av en distriktssköterska 1-2 gånger i veckan; kan även vara skönt att ha denne som en extra samtalskontakt.
Mitt grundmånde kan uttryckas med denna låten:
Älska lifelover.
Denna och Aspergers är troligen de bästa trådarna på EC.
5 om dagen som droppar historier om deras liv och om att de då troligen har det.
OH U ATTENTIONLOVERS.
Missförstå mig inte, jag tror inte att ni inte har det. Jag är bara skeptisk till att så många skulle ha det.
Citat från InExistence
Jag skulle gått en utredning/till en läkare om det inte vore så att folket på vårdcentralen garvade rakt i ansiktet på mig när jag sa att jag är deprimerad, lider av ångest, etc och skulle behöva någonting som gjorde vardagen lite lättare.
Det var innan jag förstod att det var något mer därtill.
edit: Patte, tänker inte ens komentera det där. Trångsynt as fuck.
Citat från BaabyJane
Jag skulle gått en utredning/till en läkare om det inte vore så att folket på vårdcentralen garvade rakt i ansiktet på mig när jag sa att jag är deprimerad, lider av ångest, etc och skulle behöva någonting som gjorde vardagen lite lättare.
Det var innan jag förstod att det var något mer därtill.
edit: Patte, tänker inte ens komentera det där. Trångsynt as fuck.[/i]
70 till 140 000 har Borderline i Sverige. Vad är sannolikheten? Hur är det Trångsynt?
edit: Varav vi har, hör o häpna, 16 stycken med borderline eller möjligt borderline på 12 sidor!
Citat från Pattee
Denna och Aspergers är troligen de bästa trådarna på EC.
5 om dagen som droppar historier om deras liv och om att de då troligen har det.
OH U ATTENTIONLOVERS.
Missförstå mig inte, jag tror inte att ni inte har det. Jag är bara skeptisk till att så många skulle ha det.
Du tror det är roligt med att ha livet som en kamp dagligen? var glad att du slipper. Attentionlover är du om du smutskastar folk bara för något du tror och tycker.
Det är inget "man vill ha", det är något man kämpar emot dagligen... och något man döljer(med bl.a. medicinering, missbruk av något eller annat skadebeteende) så uppmärksamhet är fan det sista ett riktigt borderlinefall vill ha.
Jag tror inte något, jag lyssnar på läkare, psykologer samt psykiatriker och andra kunnande inom området; man ska aldrig självdiagnostisera sig.
De som är yngre kan ju inte få den diagnosen heller. De på bup säger att jag är dissociativ, deprimerad och överdrivet känslig, har social fobi mm. Jag får medicin och det har börjat funka lite. 200 mg Lamotigin stillar mina impusiva blackouter och Fluoxetin hjälper mig lite med att orka leva. När jag väl får blackouts eller blir så impulsiv att jag inte vet vad jag gör är jag riktigt jävla självmordsbenägen. Men sen har man ljusa stunder också, men efter bryter man alltid ihop för att man får ångest över det. Redan som femåring skadade jag mig själv. Och mina föräldrar skicka mig till en psykolog för att de tyckte att jag reagerade onormalt osv. Hon kunde inte hjälpa mig, då jag behövde mer hjälp så hon skickade det vidare till bup, där jag inte fick någon hjälp alls från början. Det var först när jag hade några psykoser och självmordsförsök och var mer självdestruktiv som de tog tag i det lite. De tror på att det är trauma som gjort det. Och visst, jag växte upp i en våldsam miljö. Det var så redan när jag föddes, så kanske har dom rätt. Jag diagnostiserar inte mig själv iaf, jag bara känner igen mig i allt det där som handlar om borderline, många fler som själva träffat på det mycket tycker och tror att det kanske kan vara det också. Men man kan inte få någon diagnos för det förän man är äldre, då tonårsperioden är över. För det kan vara så när man är i tonåren också, det är det för dom flesta.
Citat från InExistence
Du tror det är roligt med att ha livet som en kamp dagligen? var glad att du slipper. Attentionlover är du om du smutskastar folk bara för något du tror och tycker.
Det är inget "man vill ha", det är något man kämpar emot dagligen... och något man döljer(med bl.a. medicinering, missbruk av något eller annat skadebeteende) så uppmärksamhet är fan det sista ett riktigt borderlinefall vill ha.
Jag tror inte något, jag lyssnar på läkare, psykologer samt psykiatriker och andra kunnande inom området; man ska aldrig självdiagnostisera sig. [/i]
Coola ner. Så jävla aggressiv.
Jag skrev att jag inte tror att ni inte har det, bara att det är underligt att så mycket folk i en o samma tråd har besvären.
Jag skrev aldrig att Borderline människor led av Attention besvär. Jag skrev att folk som droppar en historia om deras liv och påstår att dem Troligtvis har det, lider av uppmärksamhets besvär. *
För att inte tala om att jag aldrig trodde, eller tyckte någonting. Procentuellt sätt så borde inte så mycket människor kunna lida av Borderline i en o samma tråd pågrund av antalet som har det i Sverige.
Jag litar på dina läkare, dina psykologer och jag litar på dig om du säger att du har fått diagnosen.
*Edit: Menade givetvis inte att alla som gör det har uppmärksamhetsbesvär, men att folk som lider av uppmärksamhetsbesvär gärna gör det.
Citat från Pattee
Citat från InExistence
Du tror det är roligt med att ha livet som en kamp dagligen? var glad att du slipper. Attentionlover är du om du smutskastar folk bara för något du tror och tycker.
Det är inget "man vill ha", det är något man kämpar emot dagligen... och något man döljer(med bl.a. medicinering, missbruk av något eller annat skadebeteende) så uppmärksamhet är fan det sista ett riktigt borderlinefall vill ha.
Jag tror inte något, jag lyssnar på läkare, psykologer samt psykiatriker och andra kunnande inom området; man ska aldrig självdiagnostisera sig.
Coola ner. Så jävla aggressiv.
Jag skrev att jag inte tror att ni inte har det, bara att det är underligt att så mycket folk i en o samma tråd har besvären.
Jag skrev aldrig att Borderline människor led av Attention besvär. Jag skrev att folk som droppar en historia om deras liv och påstår att dem Troligtvis har det, lider av uppmärksamhets besvär. *
För att inte tala om att jag aldrig trodde, eller tyckte någonting. Procentuellt sätt så borde inte så mycket människor kunna lida av Borderline i en o samma tråd pågrund av antalet som har det i Sverige.
Jag litar på dina läkare, dina psykologer och jag litar på dig om du säger att du har fått diagnosen.
*Edit: Menade givetvis inte att alla som gör det har uppmärksamhetsbesvär, men att folk som lider av uppmärksamhetsbesvär gärna gör det.
Tror de som lider som mest och verkligen har diagnosen kämpar bara, bryr sig inte om att bli stämplad eller få "uppmärksamhet". Detta är ett forum som är gjort för att skriva i, så förstår att det kan kännas attentionseeking när det gäller diganoser; har flera vänner som har 10 diagnoser på pappret men antingen en elr ingen diagnos överhuvudtaget (t.ex. ljuga om hur man mår för att få rätt medicinering, elr så har man fått skadorna av ett drogmissbruk, elr för att slippa en sysselsättning och liknande).
Har inte fått någon diagnos ännu och vill inte ha, men tyvärr är verkar det inte vara möjligt... kämpar på och försöker göra så mycket jag kan för att fungera normalt och bibehålla ett stabilt månde.
Stabilitet har jag grova problem med, kan vara helt överlycklig sen dödsångest "emo" allt känns läskigt och man får panik av vad än man gör, ser eller hör. Eftersom lyrica och sobrilen/stesoliden hjälpt mig en del så är det någon överaktivitet när det gäller känslor i frontala lobe (delen som styr dopaminutsläpp och påverkar månde en del).
Tyvärr får man oftast antidepressiva kastade på sig som gör allt värre... "för de är inte beroendeframkallande", nä visst gå 1 år sen sluta abrupt; värre än alla drogers & andra mediciners avtändning. Är glad att jag fått en seriös läkare, därav sköter jag det.
Citat från Pattee
Denna och Aspergers är troligen de bästa trådarna på EC.
5 om dagen som droppar historier om deras liv och om att de då troligen har det.
OH U ATTENTIONLOVERS.
Missförstå mig inte, jag tror inte att ni inte har det. Jag är bara skeptisk till att så många skulle ha det.
+1
Säkert 90% av EC-medlemmarna med åldern runt 14 år säger att de har borderline, aspergers eller liknande.
Pinsamt.
Sen är ju detta en tråd som handlar om borderline och de som skriver här kanske skriver här för att de har det/kanske har det. Det betyder inte att alla har det. Det är bara att den här tråden handlar om det och därför drar den till sig såna med det problemet. Just därför de flesta här "har det". Vissa kanske inte har diagnos, vissa har det, vissa inbillar sig, vissa kanske bara har extra hormonändringar i kroppen om dom är i tonåren. Men det här är en tråd för såna med såna problem, därför är det dom som skriver. Men sen är det ju också så att om man någon gång hamnar i slagsmål får man diagnosen ADHD tex och om man inte orkar vara med vänner och ha kul så är man deprimerad osv. Nu för tiden älskar folk att sätta diagnoser, de kommer på nya "sjukdomar" hela tiden. Snart finn det ingen människa som inte har någon diagnos.
Citat från InExistence
Tror de som lider som mest och verkligen har diagnosen kämpar bara, bryr sig inte om att bli stämplad eller få "uppmärksamhet". Detta är ett forum som är gjort för att skriva i, så förstår att det kan kännas attentionseeking när det gäller diganoser; har flera vänner som har 10 diagnoser på pappret men antingen en elr ingen diagnos överhuvudtaget (t.ex. ljuga om hur man mår för att få rätt medicinering, elr så har man fått skadorna av ett drogmissbruk, elr för att slippa en sysselsättning och liknande).
Har inte fått någon diagnos ännu och vill inte ha, men tyvärr är verkar det inte vara möjligt... kämpar på och försöker göra så mycket jag kan för att fungera normalt och bibehålla ett stabilt månde.
Stabilitet har jag grova problem med, kan vara helt överlycklig sen dödsångest "emo" allt känns läskigt och man får panik av vad än man gör, ser eller hör. Eftersom lyrica och sobrilen/stesoliden hjälpt mig en del så är det någon överaktivitet när det gäller känslor i frontala lobe (delen som styr dopaminutsläpp och påverkar månde en del).
Tyvärr får man oftast antidepressiva kastade på sig som gör allt värre... "för de är inte beroendeframkallande", nä visst gå 1 år sen sluta abrupt; värre än alla drogers & andra mediciners avtändning. Är glad att jag fått en seriös läkare, därav sköter jag det.[/i]
Låter jobbigt! Hoppas du inte tog några hard feelings av min kommentar, var inte alls menad på det sättet som du tolkade det första gången.
Tror inte att man någonsin kan bli "frisk" från Borderline. Definiera frisk, liksom.
Jag fick diagnosen BPS då jag var 14 år (trots att man inte bör/kan diagnosera minderåriga patienter med BPS) och behandlades med DBT. Innan hade dom haft vaga diagnoser på mig såsom "depression med panikångest, impulsbeteenden och självskadande beteenden" och så vidare.. Jag hade redan gett upp medicinerna (ångestdämpande, anti-depressivt, stämningsstabiliserande, anti-psykotiskt osv.) när jag påbörjade DBT-behandlingen, så jag har kämpat mig upp hit utan medicinernas hjälp och tackar mig själv för att jag tog beslutet att sluta med dom såpass tidigt.
Varför jag utvecklade min Borderline är svårt att säga. Traumatiska händelser i uppväxten kan vara en faktor, självklart.
Under mina värsta period missbrukade jag det mesta man kan missbruka och relationer var ett gigantiskt problem i min värld. Jag har haft många förhållanden som bara varit "tidsfördriv". Skolan var på väg att gå åt helvete, men jag fick mitt slutbetyg från grundskolan med enorm hjälp av skolan, vården och familjen.
Jag avslutade min 3åriga behandling i våras och lever numera ett normalt liv. Jobbar extra, ska börja gymnasiet och har sunda relationer. Visst, ibland kan jag drabbas av panikångesten som är en pain in the ass, men "normala" och "friska" människor är ju också ledsna ibland.
Citat från VendelaMarie
Tror inte att man någonsin kan bli "frisk" från Borderline. Definiera frisk, liksom.
Jag fick diagnosen BPS då jag var 14 år (trots att man inte bör/kan diagnosera minderåriga patienter med BPS) och behandlades med DBT. Innan hade dom haft vaga diagnoser på mig såsom "depression med panikångest, impulsbeteenden och självskadande beteenden" och så vidare.. Jag hade redan gett upp medicinerna (ångestdämpande, anti-depressivt, stämningsstabiliserande, anti-psykotiskt osv.) när jag påbörjade DBT-behandlingen, så jag har kämpat mig upp hit utan medicinernas hjälp och tackar mig själv för att jag tog beslutet att sluta med dom såpass tidigt.
Varför jag utvecklade min Borderline är svårt att säga. Traumatiska händelser i uppväxten kan vara en faktor, självklart.
Under mina värsta period missbrukade jag det mesta man kan missbruka och relationer var ett gigantiskt problem i min värld. Jag har haft många förhållanden som bara varit "tidsfördriv". Skolan var på väg att gå åt helvete, men jag fick mitt slutbetyg från grundskolan med enorm hjälp av skolan, vården och familjen.
Jag avslutade min 3åriga behandling i våras och lever numera ett normalt liv. Jobbar extra, ska börja gymnasiet och har sunda relationer. Visst, ibland kan jag drabbas av panikångesten som är en pain in the ass, men "normala" och "friska" människor är ju också ledsna ibland.
Känner igen mig så mycket så det är läskigt. Innan mamma nämnde borderline hade jag ingen aning om vad det var, tänkte att det var någon skum skit som folk säger att dom har för att slippa vissa jobbiga situationer. Men nej då. Jag åkte in på psyk tre gånger på en månad och där beskrev dem mig som dissociativ, impulsiv, deprimerad, panikångest, självdestruktiv osv. Jag går nu på ångestdämpande/stabiliserande medicin och anti-depressiv, men fortfarande är relationer och livet svårt. Jag fick flytta från min hemstad, där jag alltid bott. Jag flyttade upp hit till örebro och bor nu hos ett familjehem lite utanför. Känner ingen, vet knappt något. Men det är bra ändå. Relationen med min pojkvän kan gå från perfekt till kaotisk på mindre än en dag. Och han har fått stå ut med så mycket skit. Det gör det hela ännu värre. Jag kanske är ute på helt fel tråd, men ville bara berätta att jag känner igen mig. Missbrukade det som var lättast att komma åt innan också, allt för att slippa ifrån allt. Och jag har fått blackouts och dragit iväg(oavsett vart jag var) redan som liten. Slängde av mig skorna och jackan och bara gick. Det var helt svart, ingen koll alls. För starka känslor typ så jag inte visste/vet var jag ska ta vägen.
Min bästa vän har ett typiskt borderline-beteende och stämmer in på nästan alla beskrivningar, även om hon inte har någon diagnos.
Som någon skrev tidigare, det ÄR jobbigt, och väldigt krävande, men det man får ut av relationen är värt allt. Min erfarenhet är att folk med psykiska sjukdomar ofta är helt fantastiska människor, trots problemen.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet