Berätta om ditt liv.
Citat från C7Hangover
Gah, det har ju hänt så mycket i alla andras liv!
aja.
Jan Gustav Widén. född 1992 den tredje februari.
minne ifrån yngre dar inte många.
Men fick min första polare runt när jag var 7 bast kanske.
Den killen är fortfarande någon som jag brukar spendera mina helger med.
Vi skilljer oss åt extremt, han är "sportnörd/datornörd" och jag nu den alternativa killen, men vi hänger och klarar oss.
Simmning har alltid varit någon som har präglat våran familj, alla har varit intresserad.
Jag simmade när jag kanske var 10-12 sedan slutade jag simma för att jag började skämmas för min kropp, jag började få acne problem över hela ryggen ect och det skämmdes jag över så simma gick inte.
Sedan började jag väll även 7 senare. hamnade i en grymt bra klass med min barndomspolare och fått x antal polare därifrån.
Började även med simmning igen då.
Träffade min första och hitills ända flickvän då.
Livet värkade flyta på ok.
Sedan ett halv år senare så vet jag inte riktigt vad som hände men jag gjorde slut med min flicka för att jag vart rädd.
Jag vart rädd för vad andra tyckte om mig, jag vart rädd för allt och alla.
Det slutade i ett stort bråk där jag vart mordhotad utav x antal av hennes polare.
Men vi löste det tillslut och jag kunde börja simma igen.
Men jag skämmdes fortfarande för min kropp, tjock och acne problem.
Och då började en annan tjej simma i våran klubb, jag vart kär direkt och det resluterade i att jag fick lov att sluta simma igen pga jag kunde inte visa upp mig så som jag ser ut.
Sedan efter ännu ett bråk och mordhot ifrån mitt ex så har jag brutit kontakten med henne och lagt kärleken på hyllan.
Sen kom den dagen då jag började på gymnasium.
Jag kände inte en kotte och och skitm jag har alltid varit rädd för att träffa nya männsikor, Och Kettil, Trish, WiX och alla andra jag träffade vid HJL, Ni skulle bara veta hur mycket jag förberede mig mentalt innan jag träffade er. Ni gjorde så jag vågade något här i livet! tack<3
Men det löste sig och just nu har jag en grym klass jag inte skulle byta mot något alls.
Det var en snabb genom gång av mitt liv än så länge.
Och jag ber om ursäkt för min stavning, jag har tyvärr dyslexi
lite ot, men simmare får ofta mer finnar på ryggen än dom som inte sportar alls
^Citera INTE berättelse inläggen >_<
Jag är extremt nöjd med mitt liv so far
Maria Susane Eriksson föddes i Göteborg år 92, Bor i Göteborg fortarande (pratar inte stark göteborska)
Har två syskon, syster (20) och bror (22) Syster jobbar i barcelona atm, bror är hemma.
Min föräldrar skiljde sig när jag var runt nio år gammal p.g.a att min mamma lider av Schizofreni (ho har legat inne på institut innan jag blev till för behandling, dock med rest symptom) och fick "anfall" av min pappa när de hade bråkat. Pappa flyttade till västerås där han bor med sin nuvarande fästmö som jag tycker om och kommer jättebra överrens med, Mamma är är sjukpensionerad, vi bor i ett väldigt bra område med lite för hög hyra.
Jag hade mina vänner i skolan och vi tyckte om varandra, träffar fortfrande några av dem då och då idag, var aningen mobbad från 4an-6an, inte starkt dock. Mitten av sjuan började jag långsamt lyssna på rock och därt kom jag in och utvecklades på den vägen jag är idag
Nu går jag på Schillerska gymnasiet på samhälls linjen och jag älskar skolan och folk som går där. Genom ett fan-site forum som jag blev medlem i 07 så träffade jag massa människor som jag kallar min andra familj, en av dem råkar faktiskt gå i min klass nu, och med en kompis som jag hittade på forumet där leder jag även Kid Down street team Sverige och Göteborg, började även jobba på spelningar som hon arrangerade i Kungsbacka (såsom panic and action) jag började gå/jobbar mycket på spelningar sen i slutet av sommaren förra året, så jag träffar massor av människor genom det, <:
Mitt välmående är sådär, jag har haft mina ångest attacker och stressar ganska ofta med skolan för att få de de höga betygen och me vänner, har börjat vsa olika symptom den senaste tiden som får mig att misstänka att jag har något psykiskt "fel", skulle inte förvåna mig om det har med min mors Schizofreni att göra (ska kolla upp mig snart)
Jag dricker inte, tar ingen tobak eller droger på något sätt (om någon säger sxe så säger jag ja, är dock inte insatt i "kulturen")
det är väl inte så mycket mer som behövs berätta egentligen. Jag har det ganska så bra helt enkelt.
felicia persson. född 1995
Hade det bra med min familj tills jag fyllde 5 och började lågstadiet.
Mina föräldrar började bråka, skrika åt varandra om vad som helst. det var jobbigt både för mig och mina syskon, men det var jobbigast för mig eftersom jag var så ung så jag trodde alltid det var mitt fel att dom bråka. och allt bråk påverkade mig i skolan. Varje dag på rasterna så sprang jag hem, och varje gång så var mamma hemma (eftersom hon är pensionär pga bilolycka). Men en dag så var inte mamma hemma. Jag hade sprungit från en lektion. Där sprang jag, mitt i vintern, med en tunn tröja, byxor och bara strumpor på fötterna. jag kom hem, men ingen öppnade när jag knackade. jag började gråta, för jag trodde mamma inte ville veta av mig. ja hörde rop bakom mig, det var lärarna. Jag sprang allt vad jag kunde till skogen, och där stannade jag. Lärarna kom aldrig, dom hade struntat i mig. Jag trodde ingen brydde sig om mig...
Jag klarade mig igenom lågstadiet, med drama och inga vänner. Jag började en ny skola, jag fick en chans att börja på nytt, försöka få vänner, och gissa vad som hände? Jag fick jätte många bra vänner, och jag var så lycklig. Men en dag när jag kom hem från skolan så hade jag fått ett brev. Jag läste det, och fick en chock,
"felicia persson
diagnos - asperger syndrome"
jag förstod inte... varför säger dom nåt sånt? det är väl inget fel på mig? eller?
Allt jag hade byggt upp rasade. Jag brydde mig inte om skolan, eller mina vänner. Jag kände mig mer och mer utanför i klassen. eftersom jag trodde att det var något fel på mig så höll jag mig undan, jag ville inte orsaka något, jag ville inte göra nåt fel. Men jag tog mig igenom 4an. Det var dags att börja 5an. Jag var sjuk väldigt ofta, missade mycket i skolan. Jag var nära på att bli tvungen att gå om 5an. Men jag klarade mig. även ifall jag fick ett till chockerande bud - jag hade lågt blodvärde. Det var därför jag var sjuk så ofta. Men det började bli mer och mer allvarligt. Om mitt blodvärde hade sjunkit lite till så hade jag kanske dött. Men det gjorde jag inte, jag kämpade och klarade mig igenom 5an.
Jag började i 6an, började tänka på mitt liv, blev deprimerad, och självmordsbelägen. jag började skära mig, och mådde otroligt dåligt. jag var med om 4 st självmordsförsök. Men jag fick hjälp, så jag klarade mig igenom 6an och nu skulle jag börja högstadiet. Mycket har hänt i 7an, jag har fått nya vänner, nya fiender. jag har blivit kär, jag har blivit sårad. Jag har blivit hatad, och jag har känt mig älskad. På senaste tiden har det varit mycket drama i mitt liv, men jag fortsätter kämpa, fortsätter hoppas på att allt ska bli bättre. Mina föräldrar har inte skiljt sig, men det är fortfarande mycket bråk mellan dem, men också mycket kärlek.
jag får hjälp med skolan, och jag får styrka av min familj, dom ger mig hopp. Även ifall det har hänt mycket, så håller vi fortfarande ihop, vi försöker så gott vi kan för att göra det bästa av situationen.
Mitt liv kanske inte är perfekt, och det kanske inte anses som så svårt för det flesta, men för mig så var det riktigt tufft. För mig så var det en strid jag ännu försöker vinna!
när jag föddes så blev pappa ledsen för att jag inte var kille.
mamma försäkte tvinga honom att tycka om mig.
syrran hatade mig.
mamma var aldrig hemma hon jobbade alltid.
pappa fick dras med mig i balnd annars så fick jag vara hoss morfar och hans sambo, bodde hoss dom väldigt mycket när jag var yngre.
det ända jag hade var mina bästa vän kassa som var min hund.
nör jag börja skolan blev jag mobbad och utfryst.
mamma mode dåligt och grät hon klaga på att allt var mitt fel att mamma och pappa skilde sig.
mamma fick en kille som drack och han slog och är mycket hård hänt även ett litet äkligt pedo.
i 7.an ville jag börja på nytt men allt blev bara värre bland skola och vänner..
KAN ALLA SLUTA LYFTA FRAM ALLT TRÅKIGT SOM HÄNT I SINA LIV OCH SKRIVA OM ROLIGA SAKER OCKSÅ?
blir deprimerad!
Jag heter xaviara å jag är fransk å men född i sverige.. å e 14 år och jag har bara en syster som är 19 å hon e typ klagar alltid på min still ! åå inte bara hon utan alla i min familj gör det faktiskt ingen gillar mejj som om fjortisar e bättre usch;O ja dt va allt heh å ja singel 4-life (: åå jag har astma faktiskt ;(
Föddes
Växte upp (halvt då)
Skaffade vänner över internet
Kontakten med dem dog
Skaffade vänner irl, i min stad
Blev jättekär
Slutade vara jättekär
... Nu sitter jag här.
Jonna.
6 mars 1994 så föddes jag på Kalmar BB.
Jag har väl haft ett bra liv i jämförelse med de flesta här.
Jag flyttade runt i 3 olika hus innan jag flyttade till det 4e som jag bor i nu också. Mina föräldrar bor fortfarande ihop, efter 17 år om inte mer. Mamma var 19 när hon fick mig, och pappa 22, alltså rätt unga. De dricker nästan varje helg, men har blivit mycket lugnare än vad de var för ett par år sedan, vilket jag tycker är bra. Saker som fått mig att må dåligt är väl när de druckit, jag hatar det. Någon gång har det blivit bråk så att de har slagits, framför ögonen på mig, på fyllan.
En gång på en fest så åkte pappa därifrån, dagen efter var allt konstigt, mamma var jättetyst & ledsen. Pappa var inte hemma. Vi satt i soffan och plötsligt säger mamma: Pappa & jag ska skiljas. Och sedan börjar hon gråta. Jag går och kramar henne & gråter jag också. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, 10-11 år tror jag. Jag blir jätte sur och ledsen för hur de beter sig. På kvällen har pappa fortfarande inte kommit hem och vi åker och letar efter honom. Vi hittar honom gråtandes i sin jobbarbil, mamma går ut och skäller ut honom och är arg. Jag börjar gråta och blir så klart ledsen. I alla fall så löser det sig sen och de lever idag ihop.
I slutet av 6an så fick jag diabetes, innan dess hade jag mått dåligt. Symptom: Sov mycket, kissade mycket, drack mycket, luktade aceton & gick ner mycket i vikt. Jag tänkte inte mycket på det, tänkte att de hörde till tonåren, och vikten var jag ju såklart glad över, dock märkte jag det inte själv. En dag tar mamma med mig till vårdcentralen & jag får beskedet att jag har diabetes. Jag ligger inne på sjukhus i 1 vecka, och det var jätteskönt tyckte jag och hade gärna stannat där längre. Nu har jag haft det i 2 år snart, den 2a Juni.
I somras så campade vi på Öland, näst sista dagen gick allt fel. Jag hade varit uppe hos ett par killar i en husvagn längre upp & pratat lite med dem. När mamma och pappa gick förbi där senare på kvällen stannade killarna dem och ville spela kubb med dem, och de sa ja såklart. Jag var sur och ville inte vara där när de var där. I alla fall så bjöd de mamma och pappa på någonting så att de var helt borta, bara låg där. Jag och min lillebror gick tillbaka till husvagnen och såg på tv. Senare i natten tänkte vi gå dit och hämta dem (killarna hade åkt iväg) Men när vi kom dit var dem borta.. Jag tog det lugnt och orkade seriöst inte bry mig. Vi ringde pappa och polisen svarade, de hade blivit hämtade. Farmor och farfar kom och hämtade mig och min lillebror och vi sov hemma hos dem tills dagen efter då vi åkte tillbaka. Mamma och pappa bad om ursäkt & jag förlät dem. Jag fick tala med socialen efter det & jag sa att jag mådde bra och att jag gillade mina föräldrar och att de inte brukade dricka. Vill inte ställa till med något, och jag har det faktiskt bra :)
I skolan har jag det bra, har vänner, dock ingen bästa vän. Jag pluggar ingenting typ, men jag har 8 vg och resten g, så det duger. Jag är aldrig nöjd med mig själv & jag tänker för mycket. I framtiden vill jag jobba som journalist.
Nu ska jag inte skriva mer, känner att detta blev rätt mycket.
Citat från sXe_HairyGayBear
"Jag väntar fortfarande på rätt hjälp. Det är allt jag kan göra. "
Vill bara hjälpa dig, trots att du är så pass elak mot mig.. </3
Du är störd. Vet du det?
Btw har jag inte 'vocal tics'. Så den där filmen var bara onödig.
Citat från PORKnBEANS
Jag väntar fortfarande på rätt hjälp. Det är allt jag kan göra..
Ta tag i ditt eget liv? Du kan ju inte skylla på depression som anledning till att strunta i de som försöker hjälpa dig.
Citat från SamuraiX
Jag fattar inte var du vill komma med det.
Och jag tänker inte bry mig om det heller.
Jag föddes 22 April 1992
och nu är det plötsligt 13 Maj 2009
Wierd
Citat från PORKnBEANS
Nä, strunta i det då. :) Ditt problem i ditt liv, inte mitt.
Citat från MESPOP
Jag föddes 22 April 1992
och nu är det plötsligt 13 Maj 2009
Wierd
Wall of text D:
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet