BUP - erfarenheter
Pekfinger: Jo, då funkar det ju. Önskar verkligen att jag kunde fått prata själv med dem så hade jag fått hjälp så mycket snabbare.
Jag har gått där i ett ungefärligt halvår, och gud vad det har hjälpt mig.
Asså påriktigt. Jag vet att för många tragiskt nog inte fått rätt hjälp, men man ska iallafall försöka med det liksom.
Dessutom kan det vara en bra idé att byta psykolog om man inte känner att det riktigt ''klickar''.
KBT (den terapiformen som ''vanliga'' BUP oftast utför) funkar bara om man VILL må bra och om man är liksom redo att sammarbeta, och inte tvära sig igenom, samt tala sanning och inte dölja något.
Det är komplicerat att förklara.
Men jag tycker det är SJUKT bra.
Man ska absolut ge BUP en chans.
Att det var sjukt kul att busringa till BUP när man var 16.
hjälpte väl, men inte i längden...
nu måste jag börja på bup igen och på en mottagning vägrade de att ta emot mig, de satte inte ens upp mig på en väntelista, andra stället har inte hört av sig än. blir less på att det är så jävla svårt att få hjälp på bup.
Håller på med någon KBP behandling. Det roliga är att min mamma är helt emot det och säger att det inte kommer hjälpa, att dom redan berättar saker som jag redan vet osv osv.. och visst det gör dom. Men dom får mej typ att INSE att jag redan visste om allt de där om någon förstår vad jag menar :P
För att komma till sak... Dom första åren jag gick på bup var dom inte till någon hjälp alls, gjorde saker värre, skrev ut fel medicin osv.. missade en tid och dom sa upp kontakten med mej, vilket jag inte brydde mej om. Sen började jag gymnasiet och då hade jag varit utan bup i sisådär 1-2 år. Och mycket hade hänt under dom åren så jag tog kontakt med dom själva och de hjälper faktiskt nu när jag själv har startat upp allt, när jag själv har bett om hjälp och verkligen vill må bättre, än dom andra åren då jag ansåg att ingen hade med mina problem att göra och trodde jag hade rätt i att hålla allt för mej själv..
Så fel man kan ha när man är liten :3
Tror de beror mycket på OM du själv vill ha hjälpen och om du tillåter dem att hjälpa dej. IFS finns de dom ställen som även om man är engagerad så gör dom inte speciellt mycket. Men knappast på alla ställen. Dom fick trotts allt sitt jobb av en anledning..
Måste man ha dit sina föräldrar om man är under 18 år? :p
antar att de måste veta att man är där och om man får mediciner, men måste de vara där under samtal?
jag ska dit imorgon, blir spännande!
^okej :) kan man komma och gå som man vill då?
eller blir man inskriven och tvingad att komma tillbaka tills man blir utskriven?
åh, jag älskar bup. på riktigt. eller okej, inte bup egentligen, men jag hade knappast suttit här idag om det inte vore för min kontakt på bup.
Det har hjälpt mig otroligt mycket. Hatade att jag fick en gubbe på 60 år som inte förstod någonting så då sa jag till, fick en ung tjej med piercingar och tatueringar som är helt underbar! Skönt att få prata ut liksom.
så man ringer, bokar tid, kan säga vilken sorts person man vill prata med, sen går man dit, säger vad man har för problem, sen får man utredning och samtal? :p
Nja kanske inte riktigt.
Man brukar ringa för att vilja gå dit, sedan brukar man få hem en tid på posten, och där står även vad psykologen/kuratorn/behandlingsassistenten eller vad det nu kan vara du har fått!
Sedan om du inte gillar människan/människorna har du väl all rätt i världen att byta.
Utredning får du väl beroende på problem skulle jag tro!
Citat från Tenshu
Att det var sjukt kul att busringa till BUP när man var 16.
fett kul jao.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet