Smått avskyvärt. Med en gnutta ensamhet. Älska livet.

På grund av sina mediciner kan han inte hålla sig när det behövs.
Hans barn har inte hälsat på honom på två månader.
Hans stora och grova händer har blivit så svaga och han har svårt att greppa tag om saker och ting.
Förutom känslan av ensamhet. Den är så otroligt lätt att greppa i det dammiga, tysta rummet.
Imorgon är det tre år sedan hans käraste gick bort. Sen hon lämnade honom helt ensam i världen.
Han sträcker sig efter fotot på henne som står på bordet intill hans stol.
Fotot åker i golvet och glaset i ramen går sönder.
Han suckar tungt och gör inte ens ett försök till att böja sig ner med den gamla ryggen för att ta upp det.
Han lutar sig istället bak och på grund av medicinerna sitter den här mannen nu i skiten.
Bokstavligen.
Livet suger.