Desperation eller kärlek?

Var på Närcon i helgen då, och det var gryyymt kul, och jag träffade massa underbara människor, men en var särskillt underbar.

Världens sötaste människa var det, och så grymt snäll och smart, och en sån person jag verkligen vill ha. Eller?
Jag kan inte sluta tänka på om det faktiskt är kärlek eller desperation jag känner. Jag kan inte sluta tänka på människan, men det är väl möjligt att det bara är desperation? Jag vill inte skämma ut mig bara för att jag någonstans i mitt undermedvetna är trött på att vara ensam. Det gick så snabbt att få känslorna, och jag känner att dom är verkliga, men tänk om dom inte är det?
Är det verkligt om det bara är ensidigt?