Tiden var aldrig din

Fragmentariska antydningar; hon sade att hon inte ville väl. "Gör mänskligheten en tjänst, begå självmord." En kungörelse av sådan karaktär, gjorde mig nyfiken. Blygsamt frågade jag, "är du sadist?" hon avvärjde min fråga som ett påhopp. "Nä, egentligen inte, bara bitter..."

Min intuition indikerade att varningslampan blinkade farligt röd. Vad var det som fick mig att dras till dessa dödsfällor. Var tjusningen att balansera kring ruinens brant så djupt rotad inom mig. Egentligen utan att tänka igenom, var jag tvungen att säga en sak. " Det blir jämt såhär." "Vad menar du med det?" svarade hon skarpt. "Jag menar att vi är så olika." En tystnad uppstod. Inte nödvändigtvis en obekväm tystnad, däremot kanske en strategisk tystnad från hennes sida. "jo, det stämmer nog." sade hon utan att ge något tecken på att värdera det hela.

I samma stund insåg jag mitt ödesdigra drag. Dödsfällor klamrade sig fast. Nervöst fick jag ur mig en halvtaskig åsikt. "Det är ju intressant med något man inte riktigt förstår sig på, å andra sidan." Mitt tafatta försök fick henne att höja ögonbrynet. Hon använde sig av tiden igen. Tiden var hela tiden på hennes sida. "Du då, är du sadist"?


Texten skrevs inte av mig, utan av min vän, utifrån en av våra konversationer.