man måste dö några gånger innan man kan börja leva.

jag ångrar mig lite, det jag skrev igår.
stämmer till en stor del, men även inte.

jag var hos psykologen idag, för första gången sen jag träffade tobias.
och insåg, hur min verklighet verkligen ser ut, att jag faktiskt mår dåligt, och har levt på senaste tiden som om jag lever i narnia eller något, som att allt är magiskt, och glömt bort mitt riktiga liv och allt innehåll, allt förflutet, och vad jag har gått igenom.
jag har inte tänkt på det som gör ont, för han tar bort det som gör ont, jag älskar den människan, jag älskar min pojkvän.
och idag, för första gången, var jag där, med mamma.
och det första som slår mig, att få höra alla klagomål från mammas sida, och känna mig värdelös och misslyckad, och oälskad, så slog det mig, allt det jobbiga, allt som jag gått igenom, och jag vill bara dö.
jag vill få ett avslut på allt det jobbiga, allt det negativa, alla minnen som får mig att må så dåligt i åtta jävla år, jag vill bara bli frisk.

det jobbiga, är att jag har förträngt exakt allt, allt som finns långt där inne i mitt huvud.
och idag, kom alla tankar, minnen, känslor ut på samma gång, och jag kvävs, jag får ingen luft.

jag vill leva, jag vill verkligen det.
men jag vill även sluta kämpa.