ord.

nu ligger jag här igen, med så många tankar att jag knappt förstår dom själv.
jag skriver inte här för att jag bryr mig om någon läser det eller inte.
utan jag skriver här för att få ut de som spökar i mitt huvud.
nästa månad blir jag tjugo, borde inte just nu vara den lyckligaste tiden i mitt liv?
men allt jag känner är tomhet, jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta.
för jag kan inte läsa av mina egna känslor.
för två veckor sedan, fick jag reda på att jag har borderline.
great, ännu en sjukdom.
hjärnan snurrar åt alla håll och kanter och jag har ingen aning om vem jag är längre.
ett slag, två slag, tre slag, fyra slag, och sedan tystnar allt.
hjärtat dunkar och dunkar det hårdaste den kan.
men sedan orkar hjärtat inte dunka längre, utan det bara tar stopp på något vis.

jag försöker sysselsätta mig med så mycket saker, skapar grejer, ritar, inreder, tatuerar, fotograferar.
känns som jag försöker kväva vad som egentligen händer med mig.

det enda jag tänker göra nu.
är att ta avstånd, jag behöver bara utrymme och space.
jag förstår mig knappt på mig själv och min sjukdom, och som det känns nu, äter min sjukdom upp mitt sinne, min själ, och min kropp.

godnatt.