sträck ut en hand

jag har alltid ansetts som udda och lite märklig i mitt sätt att tänka.
och ja, jag kan säga att det är allt jag har gått igenom i mitt liv ända sen barnsben som har påverkat mig, gjort mig till den jag är.
många människor har sagt när jag var 9 år gammal, "det är en märklig flicka det där, ordförrådet kan liknas vid en 20-årings, är det verkligen normalt att ett litet barn kan prata så där och dra såna metaforer kring saker och ting?" min lärare ringde till och med hem till mamma för att göra henne uppmärksam på att jag inte var som andra barn, att jag pratade, i mångt och mycket, som en vuxen och använde avancerade ord som inte är riktigt normalt för en 9-åring.
som 10-åring tog jag hand om 2 småsyskon då jag skulle vara hos pappa, med tanke på situationen som rådde så var jag TVUNGEN att vara vuxen och ansvarstagande, mina systrar som då var 2 år och 3 månader gamla kom i första hand, jag älskade dem och tog gladeligen hand om dem även om det kanske inte är en 10-årings uppgift. hos mamma kunde jag vara barn så mycket jag ville.
men istället för att leka med dockor och sånt med andra småflickor så föredrog jag att antingen vara i stallet och prata med hästarna, på dans- och sånglektionerna eller bara vara hemma och läsa böcker och rita/måla eller forska om dinosaurier som var mitt stora intresse under en lång tid, och är än idag btw.
men även om jag hade några vänner som såg mig som jag var så hade jag alla andra barn emot mig, jag var talade tre språk flytande (svenska, norska, engelska) och kunde även lite ryska och grekiska, började lära mig förstå lite av franskan, jag blev enligt dem en s.k. teachers pet, de ansåg att jag var konstig som läste så avancerade böcker och var så hängiven i min dans och musiken. jag fick flera stora sångsolon i skolan utan att ha kämpat för det och det retade gallfebern på mina kamrater.

men trots allt detta, att alla blev så hatiska mot mig så besatte jag en förmåga som många andra saknade - att alltid sträcka ut en hand till nån som mådde dåligt.
såg jag någon som blev retad, mobbad eller slagen, oavsett om det var nån jag gillade eller ogillade, så var jag där för att ta dem i försvar - inget gjorde mig argare än att se andra bli illa behandlade.
och det lever med mig än idag. jag som person är väldigt empatisk, jag tycker det känns bra när jag kan hjälpa nån annan, det lyfter mig flera mil upp i luften, en lyckokänsla infinner sig.

min stödlärare som jag hade i skolan sa till min mamma en gång, och inför hela klassen; "den som tar sig tiden att verkligen lära känna Charlene på djupet, har en sann vän för resten av livet."

och med risk för att låta skrytsam, så stämmer det faktiskt. när jag verkligen bryr mig om eller tycker om någon så är jag otroligt lojal, jag skulle aldrig medvetet såra eller svika en vän.
jag tycker att det är viktigt att man sträcker ut en hjälpande hand till de som behöver det.
för jag vet hur det känns att inte ha någon som förstår, att stå helt ensam i en utsatt situation.
när det blev uppenbart i högstadiet att det fanns vissa problem, var mycket mer fysiskt utvecklad än de andra flickorna i klassen (vilket fick alla killar att se sin chans att få klämma och känna lite) och att jag dessutom även attraherades av tjejer (trots att jag aldrig sa det högt) och accepterade människor av alla kulturer och sexuella läggningar och avvisade alla tafsande brådmogna tonårspojkar som det riktiga helvetet började - ett särskilt gäng killar ansåg att jag var alldeles för stolt för mitt eget bästa som gav dem en höger när de i samlad trupp försökte tafsa och kallade mig för "lebba" och "hora."
och det var just den dagen i sjuan som jag blev påhoppad och nerspöad av tre grabbar som skrek glåpord och spottade på mig där jag låg som jag bestämde mig för att jag skulle göra ALLT i min makt för att förhindra att någon utsattes för samma sak - ALDRIG skulle jag tillåta att någon nedvärderades på det här vidriga sättet.
mina riktiga vänner som stod mig nära tog väl hand om mig efter detta, en del befann sig i närheten när detta hände men kunde inget göra för att förhindra det fastän de försökte.
och kaxig som jag var så försökte jag ju givetvis försvara mig och slog och sparkade tillbaka så gott jag kunde för att sedan kunna sticka, men den bistra sanningen är ju att en ensam tjej på 157 cm ensam mot tre större och fysiskt starkare killar har INTE EN CHANS.

men efter den händelsen så blev jag mer besatt av tanken att jag för alltid skulle kämpa för alla individers lika rättigheter - och det gör jag än idag.
jag är inte rädd för att stå på mig eller argumentera emot alla dumheter - jag är starkare idag än någonsin på flera sätt, även om jag också blir tyngs av saker och ting ibland.

senast igår skrev jag ett mail till en person som verkar ha det tufft bara för att låta denne veta att jag gärna finns till och hjälper till om jag kan göra det på nåt sätt.
och fick ett väldigt fint och tacksamt svar tillbaka - och det gjorde mig varm inombords.
om jag kan få någon att känna sig sedd, behövd, vacker eller värdefull på nåt sätt - det är den största gåvan jag kan få.
jag mår bra av att hjälpa andra människor.

så mitt avslutande ord i detta till alla som läser (om nån nu gör det) är detta: SLUTA ALDRIG ATT BRY ER OM ANDRA MÄNNISKOR, för ni får så otroligt mycket tillbaka på det!
och det är mer värt än alla pengar och materiella ting i hela världen.