komplicerad kärlek......

har varit väldigt fundersam över saker och ting hela kvällen.
väldigt mycket blandade känslor just nu
och jag måste säga att på flera sätt så börjar jag nästan tappa tron på mänskligheten.
vad hände med acceptansen för mångfalden, vad hände med det där som kallas för kärlek och respekt?
vart man än går så möter man hat och fördomar, en massa meningslös sexism där kvinnor ska vara objekt för att behaga männen, jag har fått välja bort en massa så kallade vänner för att de påverkar så otroligt negativt och faktiskt inte är några riktiga vänner egentligen, men jag har hållit fast vid dem pga mitt targiska behov av att känna mig älskad. men no more!

och sen så är det ju det här med att verkligen älska en annan människa så mycket att det faktiskt verkligen GÖR ONT att vara ifrån honom.......min Chris som jag saknar så mycket just nu. det är fan inte klokt.. jag ska vara 29 år gammal liksom och beter mig som en tonåring.. och att han ska bo i Sheffield, hela 136 mil ifrån mig fågelvägen, inte få prata med honom när jag vill, inte krama om honom när jag känner för det.
tänk att vi har känt varandra i 11 år nu denna månad..... tiden går så snabbt. vi började som vänner med 5 års åldersskillnad, blev lite som bror och syster. under den tiden tänkte jag ALDRIG på honom som någonting annat än just det, något av en vän och en bror i ett. under åren hann jag vara tillsammans med några killar som visade sig vara samma sorts grisar allihopa, innan dess hade jag haft två flickvänner varav den ena dumpade mig på alla hjärtans dag, inte ens med tjejerna höll mina förhållanden, av olika skäl. tillfälliga romanser med olika tjejer och killar hann man ju med också, inget allvarligt, men det var en del av utvecklingen så att säga - och sen så träffade jag J. eller ja, jag kände honom sen tidigare, men det blev han och jag, vi var tillsammans i 4 år, vi hann förlova oss och nästan bilda familj, men under hela tiden var det ett jäkligt destruktivt förhållande, Chris var mitt största stöd hela tiden, även fast J verkligen förstörde mig helt under våra 4 år tillsammans. men sen så när det tog slut och sanningen om J:s alla affärer vid sidan av mig kom fram så var jag ett levande vrak, och dessutom sjuk utan att veta om det än. men Chris lyckades på något märkligt sätt få upp mig ovanför vattenytan igen och fortsatte finnas där HELA TIDEN när alla andra skingrades för vinden. och där någonstans på vägen hände det någonting, helt plötsligt såg jag honom på ett annat sätt, vår relation var totalt förändrad. jag som trodde att jag aldrig skulle älska någon annan än J började känna nåt liknande för Chris - och det skrämde livet ur mig! NEJ NEJ NEJ inte blir sårbar igen, inte riskera det fina vi har, inte tillåta dig själv att älska någon igen, BIG NO NO. och däremellan träffade han en annan som det tog slut med, lite pga mig.... och det ironiska är att denna person, Rachael, än idag är en av mina absolut bästa vänner, haha.... det är så ironiskt att man nästan smäller av!
men så under den tiden, precis då det höll på att ta slut mellan dem, så gick inte fakta att förneka längre - jag var helt galet kär i Chris, och det där "speciella" som uppstått mellan oss fanns kvar, kemin fanns där hela tiden.. detta var 6 år sen nu.
under de åren har det hänt OTROLIGT MYCKET och vår relation har pendlat lite (eller ja, MYCKET) pga saker som svartsjuka, avstånd, missförstånd, skitsnackande vänner, lite mer svartsjuka, gräl... men hela tiden kommer vi tillbaka till det där "lite mer än vänner"....
ja , tills nu i somras då vi verkligen satte oss ner och pratade igenom allt, jag erkände allt som jag känt under dessa år och känner nu, erkände att mina känslor är starkare än någonsin och bara växer hela tiden. och det enda vi konstaterat är att så länge båda har usel ekonomi och avståndet är vad det är så går det inte att han en fast relation, men det finns planer på att försöka fixa jobb till honom här.

men ja, vad är problemet kan man ju fråga sig? jo, det faktum att vi för en del människor smyger med det ännu (de närmaste vet dock allt), men det kommer hela tiden små "secret and discreet signs of affection" från honom, in public så munhuggs vi och driver med varandra hela tiden och folk skrattar och roas av det just för att de VET. och när vi är helt ensamma... ja... då är han världens underbaraste. verkligen världens finaste. och jag är i himmelriket och är då världens lyckligaste människa.
men vi står verkligen på en vågskål ang hur vi ska fortsätta.. och trots att han säger fina saker när vi pratar själv och han bedyrar att han ALDRIG skulle behandla mig som J gjorde och att han aldrig kommer tröttna på mig vilka problem jag än har..... så vågar jag inte tro honom. inte helt.
jag får höra att jag är vacker, rolig och en fantastisk människa på alla sätt, trots att jag pga min sjukdom gått upp i vikt och känner mig vidrigt och ful och fet och allt, han talar gladeligen om vilka fina ögon jag har, vilken vackert kurvig kropp jag har, fantastisk vacker och mjukt hår osv.... och någonstans, fast det är vad jag vill höra och vill känna mig uppskattad och vacker, så kan jag inte tro honom..
och jag kan inte fatta själv hur jag fungerar. och vågar heller inte tro helt att han verkligen älskar mig på ett annat sätt än som en vän, fast jag och ALLA ANDRA ser tecken på det.. ändå går jag och tänker att "tänk om jag bara inbillar mig för att jag innerst inne VILL att det ska vara så, att han ska älska mig.."
han gör klart att han "vill ha mig för sig själv", tar på mig lite sådär i smyg, är väldigt kelsjuk när vi är ensamma, han står vid mig i ALLT, HELA TIDEN, försöker hjälpa mig att bekämpa mina matspöken, han blir svartsjuk ofta... och sen det att vi bråkar om små skitsaker hela tiden...
alla som känner oss båda säger att det är så uppenbart att det finns något där.
eller som min f.d. fosterbror M sa nyligen: "kalla det vad du vill, inofficiella eller flirtiga, vänner med förmåner eller whatever, men ni ÄR ju redan ihop! bara det att ni inte har sagt det högt än. men med alla dessa känslostormar emellan er två och viljan att ses så ofta det går - ja, ni är redan ett par i praktiken, vare sig ni vill inse det eller inte!"


jag BLIR lite glad när han bedyrar att han kommer finnas där oavsett vad, att jag är vacker, har fängslande ögon och är "a perfectly welll-shaped woman" så är jag någonstans långt inne livrädd för att något ska vara fel med allt, att det ska vara inbillning.. eller ja.. ååååh jag och mitt dumma huvud, jag fattar inte hur jag själv fungerar! vem sa att man skulle bli klokare i kärlek med åren?
hej Charlene 14 år.......... hur känns det att ha uppnått nivå 4 av 10 i kärlek?
ååh suck!

fånigt att skriva här, men behövde skriva av mig någonstans där inte så många känner mig sen tidigare.

tack och lov iaf att jag har en chef med egen studio att göra musikprojekt med, jag skriver lyrics för fullt och vi kommer att börja jobba med musiken snart och såsmåningom om spela in. blir eget material och ett antal covers, ska bli så himla roligt, det är lite terapeutiskt också att skriva sina egna låttexter!
och en riktig upplevelse att få spela in ett eget album även om det inte kommer gå ut bland de stora så att säga, är ju inte ute efter att bli nån världskändis eller så.... detta är för våra egna kreativa själars skull. esteten i mig har vaknat igen!

jaja, ska nu ta och läsa lite andra bloggar här nu och se om jag finner något roligt.