spökhistoria- bra eller dålig?

Mörkrets offer

Mörkret omfamnade staden som tycktes helt öde. Kanske berodde detta på de mystiska dödsfallen som hade skett i staden och kanske berodde det på att folket tvekade att gå ut i detta mörkret. Det var som att inga gatlampor gav ett ordentligt sken. Snarare gjorde det svaga skenet som hjälpte till att göra staden mer spöklik. Hon gick sakta och försiktigt genom gatorna, trots mörkret och trots dödsfallen som hade skett här ville hon ändå vara på den säkra sidan.

Vad det var som gjorde att hon hade beslutat sig för att gå hem just denna kvällen visste hon inte. Sanningen var att hon hade kunnat sova över hos sin vän istället för att gå hem. Men det var som sagt vad något som hade fått henne att besluta sig för att gå hem i mörkret istället. Kanske var det längtan efter den egna sängen eller så var det något mer.

Hon rundade hörnet förbi det övergivna huset som hade stått där som ett spökhus så länge hon kunde minnas, sedan hon växte upp hade hon alltid fått höra om huset som övergavs på grund av en mystisk olycka och sedan har det talats om hur hemsökt det var. Ingen kunde minnas något om personerna som hade bott där innan eller varför olyckan hade hänt.

När hon gick förbi huset kände hon hur någon tycktes iaktta henne från mörkret men hur hon än vred på huvudet tycktes hon inte kunna se någon person.
?Jag måste inbilla mig, ingen kan vara här. Huset har varit övergivet länge och kanske är det bara detta mystiska mörker som lurar mig.? tänkte hon samtidigt som hon gick vidare på gatan men ändå fanns känslan kvar där.

Hon fortsatte gå förbi mer mörka hus, med inte en enda lampa tänd, vilket inte var så konstigt med tanke på hur sent det var. Men desto närmare hon kom sitt hem desto mer kände hon av känslan av att det fanns någon där som iakttog henne. Hon kunde fortfarande inte se något även om hon vred på huvudet men känslan fortsatte finnas där och hon började få gåshud.

Hon ökade takten och hon visste att det bara var någon gata kvar innan hon var hemma.
?Men vad är det här?? tänkte hon samtidigt som hon beslutade sig för att gena genom trädgården till ett hus som hon visste var tomt då ägaren nyss hade flyttat. Genom att ta denna vägen visste hon hur pass mycket tid hon skulle spara hem. Hon klättrade över staketet in till huset och när hon vände sig om efter att ha klättrat över såg hon en mörk skepnad röra sig emot där hon var.
Skepnaden rörde sig ljudlöst mot henne och hon började öka takten och samtidigt kände hon hur den kom närmare och närmare.
Hon var nästan över det sista staketet när hon kände en stark hand dra bort henne och emot sig. Hon kämpade att ta sig fri men skepnaden var för stark och det var omöjligt för henne att kunna ta sig fri.

?Du är min nu....? hörde hon en mansröst viska i hennes öra samtidigt som hon sedan kände något vasst som tog sig in i hennes nacke och hon försökte skrika men vad det än var som höll fast henne satte en iskall hand över hennes mun för att hon inte skulle skrika. Smärtan ökade då hon kände hur hennes blod och liv rann ur hennes kropp in i vad nu denna varelsen tycktes vara.

**

Han släppte ner den livlösa kroppen på marken, slickade sig runt munnen och log åt sig själv samtidigt som han såg på den livlösa kroppen. ?Om du bara visste att det var för min skull som du gick ut inatt och det var därför du gick förbi mitt hem istället för någon av de andra vägarna? viskade han till den döda kroppen samtidigt som han tycktes sväva ifrån den döda kroppen och sakta bort mot ödehuset. Han visste att dagen efter skulle någon hitta hans senaste offer, men just nu kände han sig nöjd med sitt byte.
För hans jakt hade fortfarande bara börjat och den skulle inte sluta än på ett tag...