Lite av mina erfarenheter av prostitution i missbruket.

Needless to say så är det ingen bra idé att läsa detta inlägg om man blir triggad av sexuellt våld.

Det finns många sätt att försörja ett missbruk på. Jag ägnade mig åt diverse olika någorlunda effektiva alternativ under min första tid. Till slut blev de alternativen omständiga. Jag må ha varit driftig likt alla andra ute på banan men jag ville helst att det skulle vara så enkelt som möjligt - jag är bara människa, trots allt. Innan jag ägnade mig åt den typen av prostitution som en tänker på när prostitution nämns (jag låg ju ändå med män som försåg mig med droger innan, men räknade det inte som prostitution då), så krävde mina valda alternativ för inkomst mer driftighet och energi än jag orkade lägga ner alla gånger. Jag var trött, apatisk och svag. Med en obefintlig självrespekt som genomsyrat relationen till mig själv under en lång tid, en totalt tappad livsgnista och ett behov av stora pengar dagligen, tillsammans med ett behov av något snabbt och enkelt, så satte jag mig och googlade runt lite grand, i jakt på en lösning utifrån en idé jag haft i bakhuvudet i några månader. Jag hittade en passande sida väldigt fort. "Tjejer som ser mycket unga ut sökes" skriver man efter man. Önskemål efter önskemål radas upp i de olika annonserna. Det gick snabbt att hitta den första. Han fick ingen bild (endast en beskrivning som tydligen dög bra), jag fick ingen bild, ingen visste vad den andre hette och han bad mig att komma till ett lager i Upplands Väsby för att träffa honom. Utan minsta tvivel åkte jag dit nästa dag. Min dåvarande pojkvän var med och han visste vad jag skulle göra. Vi hade ju inget val. Vi pratade inte om det varken innan eller efter händelsen och jag förstod snabbt att jag hade nått en ny botten, det förstod jag redan när jag skickade mitt första meddelande till honom.

Mannen ville vara diskret och ville att jag skulle komma in en bakväg till lagret så att ingen kunde se mig. Han var ändå på jobbet. Ett visst obehag väcktes i mig men pengarna lockade mer, jag hade bestämt mig och jag behövde dem för att kunna tända på den kvällen. Att han skulle kunna vara vem som helst (eller att det skulle vara 20 män därinne) och göra vad som helst var ingenting som störde mig. Jag minns inte hur han såg ut men han var en vanlig småbarnspappa, det kommer jag ihåg. Han hade arbetskläderna på, hans kollegor var i butiken utanför och allt gick på rutin i vanlig ordning därinne, sådär som det gör. Det var en vanlig matbutik, en av de största kedjorna i Sverige till och med. De hade ingen aning. Minns att han fick bestämma och att jag bara stängde av. Jag var tyst och han litade på att jag inte skulle våga annat, kanske var han väldigt rutinerad och visste att skrik inte hörde till det vanliga. Vi var på hans trånga lilla kontor inne på lagret. Jag ville att det skulle gå fort. Minns att jag inte tittade på honom.

När jag gick ut därifrån var det iskallt och mörkt ute, sedlarna i min knutna näve i fickan. Så jävla billig. Min pojkvän såg på mig med skam i blicken den korta sekunden som han klarade av att se mig i ögonen och tystnaden var smärtsamt påtaglig ganska länge. Jag kände en viss skam, dock en dov sådan, men jag minns att jag framför allt kände mig äcklad. Jag tuggade tuggummi för att få bort smaken av honom men den hade liksom etsat sig fast i min mun. Försökte få ur hans äckliga komplimanger ur mitt huvud, och lyckades till slut självklart stänga av helt när hans pengar kom till nytta.

Efter att ha gått över den gränsen så kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta. Nu hade min kropp redan ett pris och kunde säljas vidare. För varje gräns jag passerat genom mina år i livet så har jag blivit mer likgiltig inför att passera ytterligare en gräns. När det kom till droger och mina sätt och medel att skaffa mer så tycktes jag kliva över en ny gräns varje dag. Utan att blinka. Självklart föredrog jag att träffa samma män regelbundet för att känna mig aningen mer trygg, det vill säga slippa en del av rädslan för att bli misshandlad alltför allvarligt, men mina krav var inte särskilt höga.

Prostitution är enkelt i praktiken; det är enkelt att hitta män, enligt min erfarenhet främst småbarnspappor, som vill köpa kvinnor i olika åldrar - särskilt unga sådana vilket gjorde saken enkel för mig. De annonserar om det på internet och du får kontakt med dem fort. Däremot finns det absolut ingenting som är enkelt med utövandet i sig och den världen trasar lätt sönder allt man är på väldigt kort tid. Så var det för mig i alla fall och alla andra missbrukande kvinnor jag kände som försörjde sig på samma sätt. Jag var ingenting annat än ett objekt. Min kropp var inte min, den var till salu. Alltid. Vem som helst fick göra vad som helst mot mig så länge jag fick pengar i handen i samband med det. Varenda akt var en våldtäkt och varenda akt behövde jag stänga av under och efter för att det skulle vara ohanterligt att känna över huvud taget. Där fungerade drogerna (mer specifikt min huvuddrog som är känd för att stänga ner allting totalt) bra, men ibland blev det påtagligt att jag hade reducerat mig till något så obetydligt och - i mina ögon på den tiden - något så smutsigt.

Det går att fungera normalt sexuellt efter att ha levt i prostitution i sitt missbruk, men min erfarenhet är att det krävs mycket för att komma dit. För min del lever någonting litet kvar, vissa erfarenheter skaver mellan varven. Jag har aktivt fått programmera om och med jämna mellanrum faller tankarna in i att jag är till för någon annan, inte för mig själv, även om det var länge sedan jag sålde min kropp nu. Det har lett till sexuellt utnyttjande även i min drogfrihet, varav två gånger resulterade i att jag nästan förlorade mitt liv.

Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag kan säga att det är en smutsig verklighet därute, hemma hos de här männen och på deras jobb och på hotellrummen och allt vad det är. Total kontrollförlust. De behandlar en som ett objekt för att de ser en som ett och självklart för att man faktiskt marknadsför sig som ett. Det kommer inte ens på tal att våga säga emot. Jag har sett mitt blod täcka stora ytor av vita lakan när jag har rest mig ur sängen, jag har sprattlat och försökt nästla mig ur våldsamma grepp, jag har svimmat, jag har varit för rädd och skamsen för att skrika - framför allt har jag vetat att ingen skulle rädda mig om jag skrek ändå. Jag hade ju valt det, även om det kändes som vilken våldtäkt som helst. Jag fick skylla mig själv.

Jag hade aldrig "sex" (inom citationstecken då jag inte räknar prostitution som samtycke) för att jag ville under min sista tid i missbruket, jag hade bara sex för att jag behövde av en eller annan anledning. Idag kan jag fortfarande känna att jag måste trots att jag inte vill. Förändring sker långsamt och med tid, säger de. Men det gör ont i mig att tänka på hur många som just nu ligger och stänger av medan de blir använda av sjuka män och det gör ont att det är en verklighet som få pratar om. Det kommer nog inte att förändras.