Jag inser att min blogg är rätt mörk, och det är av en väldigt enkel anledning: det är då jag behöver skriva av mig. Bryr jag mig om någon så läser jag gärna om deras vardag, men jag är totalt ointresserad av vad främlingar handlat på Ica idag eller vad de tycker om regnet såvida jag inte finner något intressant i dem och jag antar att folk skiter lika mycket i de detaljerna gällande mig. Därmed skriver jag inte om min vardag och allt det tråkiga och menlösa utan skriver av mig när behovet kommer. Eller ja, det har jag gjort ytterst lite på senare tid, men det är generellt så jag har använt bloggen. Bloggen har för mig alltid varit ett sätt att sortera känslor, att skriva av mig och att anonymt berätta om mitt liv.
Edit: Det är inget fel med att använda sin blogg som en dagbok. Om man är intressant nog får man ju läsare och jag har lika mycket respekt för det som jag har för folk som använder sin blogg i annat syfte. Men jag är inte såpass intressant att någon skulle bry sig om min vardag, särskilt med tanke på att jag inte lägger ut bilder på mitt face eller något annat, och därmed skippar jag vardagspratet.
I det stora hela ser mitt liv väldigt bra ut idag, även om det inte framkommit de sista inläggen eftersom att jag varken är särskilt kreativ eller har något större intresse av att berätta om min vardag när allt är frid och fröjd. I min drogfrihet har jag inte alltid haft det lätt; sexuellt våld, annat fysiskt våld, förlorandet av otaligt många vänner och annat som tärt på psyket har ingått, men fan vad bra jag har mått också. Och fan vad stolt jag är över mig själv. Mitt liv är bortom mina vildaste förväntningar och tacksamheten för att jag är drogfri är obeskrivlig. Jag har inte alltid haft självrespekt och jag har fått jobba på känslor av skuld, skam, otillräcklighet och allt annat som ingår i att vara en beroende, men jag har kommit väldigt långt. Här är ett brev jag skrev till mig själv när jag mådde bra. Kreativiteten är som sagt inte på topp och mitt sätt att uttrycka mig försämras markant när jag inte är miserabel och framför allt, dessvärre, när jag inte är påtänd; men det är lika viktigt för det.
Du stirrar tillbaka på mig med den där kritiska, hatiska blicken
Fylld av tankar på vad som hade kunnat och vad som borde vara
På allt som har varit och allt som inte borde ha hänt
På allt du önskar att din hjärna inte skulle bevara
Jag ser förbittringen som vuxit under tiden jag misshandlat dig
Sorgen över sveket från den enda som alltid stått vid din sida
Du har aldrig förtjänat att krossas och vingklippas av mig
I min oförståelse och mitt mörker har jag alltid låtit dig lida
Äcklig, ful, patetisk, ensam och dödsdömd
Har jag upprepat att du är varenda dag
Min förmåga till ödmjukhet, förlåtelse och omtänksamhet var bortglömd
Jag var bara förmögen till ilska och att att förvärra alla dina känslopåslag
Snälla förlåt för hur fruktansvärd jag varit mot dig
För hur mycket jag konstant torterat din själ
Förlåt för att du aldrig fick någon kärlek av mig
För att jag under så många år aldrig behandlat dig väl
Jag ser sårbarheten i dina ögon
Jag ser hur trött du är på din konstanta strid
Jag ser det starka och värdefulla skymta igenom
Det som förtjänar att äntligen få någon sorts frid
Knappnålspupiller har vuxit till normalstorlek
Tunga ögonlock har äntligen blivit lätta
Jag vet att förgiftningen av dig var ett av mina största svek
Men lyckligtvis har jag den osannolika möjligheten att göra det rätta
Jag brukar kunna skriva någorlunda kreativt, välformulerat och välutvecklat och gjorde det även som svinhorsad på den här bloggen, men det är en sådan sörja i mitt huvud just nu att jag knappt ens kan fånga enstaka tankar som rusar runt därinne, än mindre få ner dem i ord. Jag har varit drogfri sedan juni 2015, till en början på tvång men så småningom av egen fri vilja, för visst hade jag kunnat tända på när jag kom tillbaka till Stockholm efter min vistelse på behandlingshem i skogen men det gjorde jag inte. På vita knogar kämpade jag vidare för att jag såg förödelsen jag ställt till med och för allt jag blev som jag aldrig ville vara.
Det var skittufft det första året. Det var turbulent, det var smärtsamt, det var vackert, det var det värsta jag varit med om och det var det bästa jag varit med om. I allt det mörka och det smärtsamma fanns dock hopp, och någonstans visste jag det, för i de tuffaste stunderna valde jag bort drogerna.
Nu är jag i en dipp som är djupare och intensivare än någon dipp jag varit i förut, det första året inkluderat. Varenda cell i min kropp skriker efter att få tända på. I december är det 5,5 år sedan jag tände på sist, men nu börjar jag tappa greppet. Nu börjar jag längta, jag känner desperationen, jag känner ångesten, jag känner besattheten kicka igång och jag tappar hoppet. Jag håller i mig. Men jag vet inte om jag klarar det.
Det här, om något, är bevis på att jag aldrig kommer att bli frisk.
Jag måste säga farväl till dig
Gång på gång
Säga farväl till värmen, lugnet och kärleken du så generöst gav till mig
Villkorslöst
Jag måste säga farväl till det vackra som uppenbarade sig för mig och fyllde mig ut i fingerspetsarna
Och din omfamning som under en tid tog bort allt det onda
Jag måste välja bort dig i den värsta saknaden
trots att jag är smärtsamt medveten om min tillgång till dig
Till en bedövning jag någonstans vet
Att jag aldrig kan få tillbaka igen
Mina minnen är få
Men alldeles för klara och tydliga
Och jag lyckas aldrig glömma den där tiden
Då du tog mig under dina vingar och jag svävade
Över golven på offentliga toaletter
Över tunnelbaneperrongerna
Över bänkar och tunnelbanesäten
Men mina minnen omfattar också när jag plötsligt slängdes ner på marken
När jag inte längre levde kvar under vingarna
Utkastad
När verkligheten kom ikapp
Och jag föll hårdare än jag någonsin gjort
Krossades mot betongen på konstant nya bottnar
Tills jag blev så härdad att jag nådde nästa utan att blinka
Jag måste säga farväl till dig
Så ofta som det behövs för att hålla mig vid liv
Säga farväl till misären, ensamheten och hopplösheten du så iskallt slängde över mig
Gränslöst
Jag har verkligen lust att börja blogga igen. Jag är fortfarande drogfri och har varit det i strax över 5 år, men regelbundet skriver jag noveller, poesi och annat om missbruket som ett sätt att bearbeta allt som har varit samt för att få använda min passion för att skriva. Jag har även funderat på att ge ut en bok, men det är ingen plan jag strikt kommer att hålla mig till då det kan komma annat i vägen och jag med stor sannolikhet kommer se det som ett överväldigande, ouppnåeligt projekt när jag väl sätter igång.
Nu till problemet: Jag ser inte om det finns någon vits med att blogga på EC. När jag kikar runt i bloggtoppen så känns det som att allt har förändrats något enormt och jag tror att de allra flesta som en gång i tiden läste min blogg inte längre är medlemmar på sidan, eller åtminstone inte är aktiva. Det var fint att skriva här och alla som läste min blogg och kommenterade var fantastiskt fina och stöttande människor, men jag vet inte om EC är samma plats som det var när jag bloggade regelbundet någon gång 2013-2014 och om det skulle vara samma sak att blogga idag. Det var ett tag sedan liksom. När jag väl tänker på det så är det alldeles galet hur länge sedan det var.
Hur ska jag gå tillväga? Vilka av er är kvar och vilka skulle vara intresserade av att följa min blogg idag? När jag skriver allmänt så skriver jag för mig själv; för att det är något jag uppskattar, mår bra av och behöver, men om jag väl ska publicera det någonstans så gör jag det ju gärna på en plats där någon läser det också. Det handlar inte om att jag vill ha en enorm mängd följare utan det är lika värt att lägga upp även om bara fem personer är intresserade av att läsa det jag skriver. Annars kan jag fortsätta som jag gör nu och har gjort i flera år; skriva för mig själv och nöja mig med allt det ger mig.
Ibland måste jag skriva av mig. Nu måste jag göra det. Ibland är jag trött på mitt liv.
Egentligen borde jag se allt det positiva i livet; jag lever, jag har fantastiska vänner, jag har ett program, jag är drogfri, jag är fri att fylla mina dagar med saker som är bra för mig, jag har ett jobb och en lägenhet och allt det där materiella som jag aldrig trodde att jag skulle ha. Listan kan göras lång. Ändå kan den, sjukdomen, slå över mig - kväva mig, slita sönder mig och lämna mig att gråta i ångest och desperation. Bara sådär. Mitt i allt det där som går så bra. Känslor av otillräcklighet, trauman som gör sig påminda, längtan efter att få stänga av igen, känslan av saknad, ilska, sorg och skam, återfall i gamla beteenden, längtan efter flykt. Skammen är för stark för att jag ska våga prata om det, även om jag har lärt mig nu att det är precis det jag ska göra. Jag skäms för att jag borde veta bättre när jag har varit drogfri i flera år, jag skäms för att min sjukdom gör sig påmind och läcker ut över alla aspekter av mitt liv även om det är det inte är annat än helt naturligt och helt normalt. När tårarna kommer och verkligheten blir överväldigande blir min första tanke fortfarande att jag vill stänga av. Jag vill inte känna. Jag har aldrig velat känna. Det bästa med att knarka var just det, att stänga av och att inte bry sig. Nu är jag fruktansvärt, äckligt närvarande i mina känslor och jag vill inte. Inte när de är negativa och trasar sönder mig. I sådana här stunder kan jag romantisera heroinet, en kamp skapas någonstans mellan sjukdomen och mitt sunda förnuft. Jag kan nästan se sidorna slåss med varandra. Mitt sunda förnuft slänger upp avskräckande minnen av död, äckliga gubbar och deras äckliga andedräkter och äckliga kukar, deras äckliga flämtanden, ändlösa begravningar, avtändningar, sjukhusvistelser, misär. Sjukdomen slänger upp minnen av bomullsmjuk trygghet, minnen av att ingenting spelar någon roll, total avskärmning och avstängning från allt vad verklighet heter, att knappt vara vid liv och framför allt att slippa känna. Så sitter jag där och försöker någonstans mata det sunda, det gör jag nu också, men fyfan vad slug sjukdomen är. Den filtrerar bort all misär och försöker lura in mig i ett långsamt självmord genom att försöka få mig att klamra mig fast vid minnen av det där som kunde tolkas som bra. Som inte var värt allt jag skapade runtom mig och inom mig. Och som inte ens var där till slut. De vackra rusen var bara minnen.
Jag ska inte tända på. Jag har inga planer på att göra det idag. Men känslan av att vilja stänga av slår ihjäl mig snart.
I mitt nyfikna lilla rotande efter minnen hittade jag denna dikt. En vanlig dikt om heroinet. Den är en relativt bra, men inte helt allomfattande (samt rätt förenklad) beskrivning av det som hände i livet, dag in och dag ut, men som inte skrevs ner just här. Jag skrev lite sporadiskt genom hela mitt aktiva, mycket är dock oavslutat mitt i meningar och mycket är helt obegripligt. Att tyda vad jag skrev för hand är i vissa fall omöjligt, men en hel del går att läsa och en hel del dikter (som var det jag skrev mest) har jag kvar. Mina kärleksdikter till drogen var alltid lika mörka, jag förstod ju att jag levde i misär, men någon kärlek fanns alltid där. En dödlig, destruktiv kärleksrelation helt enkelt. Jag bjuder på den här texten i alla fall, sådär på kvällskvisten.
"Insjunken i avskärmning, värme och outgrundligt självhat
En släckt cigarett mellan fingrarna som aldrig nådde till ett askfat
Ständigt jagande efter att vila i tillståndet mellan liv och död
Att vara så nära hjärtstopp som möjligt är mitt eviga levebröd
Dagar och nätter suddas ut i dimman av förgiftande blodomlopp
I dimman av substanser som bedövar mitt psyke och min kropp
Tusentals tankar som rinner ut i kritvit sand
Tusentals möjligheter och livshopp som aldrig kommer att gå i land
Svalkande somrar och värmande vintrar upprepas år efter år
Vi passerar vår årsdag varje gång vintern slår om till vår
Och vi firar den genom att använda mer än igår
Håller ihop tills mitt hjärta inte längre slår"
Needless to say så är det ingen bra idé att läsa detta inlägg om man blir triggad av sexuellt våld.
Det finns många sätt att försörja ett missbruk på. Jag ägnade mig åt diverse olika någorlunda effektiva alternativ under min första tid. Till slut blev de alternativen omständiga. Jag må ha varit driftig likt alla andra ute på banan men jag ville helst att det skulle vara så enkelt som möjligt - jag är bara människa, trots allt. Innan jag ägnade mig åt den typen av prostitution som en tänker på när prostitution nämns (jag låg ju ändå med män som försåg mig med droger innan, men räknade det inte som prostitution då), så krävde mina valda alternativ för inkomst mer driftighet och energi än jag orkade lägga ner alla gånger. Jag var trött, apatisk och svag. Med en obefintlig självrespekt som genomsyrat relationen till mig själv under en lång tid, en totalt tappad livsgnista och ett behov av stora pengar dagligen, tillsammans med ett behov av något snabbt och enkelt, så satte jag mig och googlade runt lite grand, i jakt på en lösning utifrån en idé jag haft i bakhuvudet i några månader. Jag hittade en passande sida väldigt fort. "Tjejer som ser mycket unga ut sökes" skriver man efter man. Önskemål efter önskemål radas upp i de olika annonserna. Det gick snabbt att hitta den första. Han fick ingen bild (endast en beskrivning som tydligen dög bra), jag fick ingen bild, ingen visste vad den andre hette och han bad mig att komma till ett lager i Upplands Väsby för att träffa honom. Utan minsta tvivel åkte jag dit nästa dag. Min dåvarande pojkvän var med och han visste vad jag skulle göra. Vi hade ju inget val. Vi pratade inte om det varken innan eller efter händelsen och jag förstod snabbt att jag hade nått en ny botten, det förstod jag redan när jag skickade mitt första meddelande till honom.
Mannen ville vara diskret och ville att jag skulle komma in en bakväg till lagret så att ingen kunde se mig. Han var ändå på jobbet. Ett visst obehag väcktes i mig men pengarna lockade mer, jag hade bestämt mig och jag behövde dem för att kunna tända på den kvällen. Att han skulle kunna vara vem som helst (eller att det skulle vara 20 män därinne) och göra vad som helst var ingenting som störde mig. Jag minns inte hur han såg ut men han var en vanlig småbarnspappa, det kommer jag ihåg. Han hade arbetskläderna på, hans kollegor var i butiken utanför och allt gick på rutin i vanlig ordning därinne, sådär som det gör. Det var en vanlig matbutik, en av de största kedjorna i Sverige till och med. De hade ingen aning. Minns att han fick bestämma och att jag bara stängde av. Jag var tyst och han litade på att jag inte skulle våga annat, kanske var han väldigt rutinerad och visste att skrik inte hörde till det vanliga. Vi var på hans trånga lilla kontor inne på lagret. Jag ville att det skulle gå fort. Minns att jag inte tittade på honom.
När jag gick ut därifrån var det iskallt och mörkt ute, sedlarna i min knutna näve i fickan. Så jävla billig. Min pojkvän såg på mig med skam i blicken den korta sekunden som han klarade av att se mig i ögonen och tystnaden var smärtsamt påtaglig ganska länge. Jag kände en viss skam, dock en dov sådan, men jag minns att jag framför allt kände mig äcklad. Jag tuggade tuggummi för att få bort smaken av honom men den hade liksom etsat sig fast i min mun. Försökte få ur hans äckliga komplimanger ur mitt huvud, och lyckades till slut självklart stänga av helt när hans pengar kom till nytta.
Efter att ha gått över den gränsen så kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta. Nu hade min kropp redan ett pris och kunde säljas vidare. För varje gräns jag passerat genom mina år i livet så har jag blivit mer likgiltig inför att passera ytterligare en gräns. När det kom till droger och mina sätt och medel att skaffa mer så tycktes jag kliva över en ny gräns varje dag. Utan att blinka. Självklart föredrog jag att träffa samma män regelbundet för att känna mig aningen mer trygg, det vill säga slippa en del av rädslan för att bli misshandlad alltför allvarligt, men mina krav var inte särskilt höga.
Prostitution är enkelt i praktiken; det är enkelt att hitta män, enligt min erfarenhet främst småbarnspappor, som vill köpa kvinnor i olika åldrar - särskilt unga sådana vilket gjorde saken enkel för mig. De annonserar om det på internet och du får kontakt med dem fort. Däremot finns det absolut ingenting som är enkelt med utövandet i sig och den världen trasar lätt sönder allt man är på väldigt kort tid. Så var det för mig i alla fall och alla andra missbrukande kvinnor jag kände som försörjde sig på samma sätt. Jag var ingenting annat än ett objekt. Min kropp var inte min, den var till salu. Alltid. Vem som helst fick göra vad som helst mot mig så länge jag fick pengar i handen i samband med det. Varenda akt var en våldtäkt och varenda akt behövde jag stänga av under och efter för att det skulle vara ohanterligt att känna över huvud taget. Där fungerade drogerna (mer specifikt min huvuddrog som är känd för att stänga ner allting totalt) bra, men ibland blev det påtagligt att jag hade reducerat mig till något så obetydligt och - i mina ögon på den tiden - något så smutsigt.
Det går att fungera normalt sexuellt efter att ha levt i prostitution i sitt missbruk, men min erfarenhet är att det krävs mycket för att komma dit. För min del lever någonting litet kvar, vissa erfarenheter skaver mellan varven. Jag har aktivt fått programmera om och med jämna mellanrum faller tankarna in i att jag är till för någon annan, inte för mig själv, även om det var länge sedan jag sålde min kropp nu. Det har lett till sexuellt utnyttjande även i min drogfrihet, varav två gånger resulterade i att jag nästan förlorade mitt liv.
Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag kan säga att det är en smutsig verklighet därute, hemma hos de här männen och på deras jobb och på hotellrummen och allt vad det är. Total kontrollförlust. De behandlar en som ett objekt för att de ser en som ett och självklart för att man faktiskt marknadsför sig som ett. Det kommer inte ens på tal att våga säga emot. Jag har sett mitt blod täcka stora ytor av vita lakan när jag har rest mig ur sängen, jag har sprattlat och försökt nästla mig ur våldsamma grepp, jag har svimmat, jag har varit för rädd och skamsen för att skrika - framför allt har jag vetat att ingen skulle rädda mig om jag skrek ändå. Jag hade ju valt det, även om det kändes som vilken våldtäkt som helst. Jag fick skylla mig själv.
Jag hade aldrig "sex" (inom citationstecken då jag inte räknar prostitution som samtycke) för att jag ville under min sista tid i missbruket, jag hade bara sex för att jag behövde av en eller annan anledning. Idag kan jag fortfarande känna att jag måste trots att jag inte vill. Förändring sker långsamt och med tid, säger de. Men det gör ont i mig att tänka på hur många som just nu ligger och stänger av medan de blir använda av sjuka män och det gör ont att det är en verklighet som få pratar om. Det kommer nog inte att förändras.
Plötsligt kom tanken på min gamla blogg upp; jag kom på att det fanns människor här som faktiskt intresserade sig av mitt liv en gång i tiden. Efter att ha skrivit in x antal olika lösenord lyckades jag logga in, och efter det satte jag mig och läste varenda inlägg. Ett efter ett. Inga pauser. Tankarna rusade, känslorna kikade fram emellanåt och framför allt slogs jag så ofta av att det nästan är lustigt att jag var i sådan fruktansvärd förnekelse på så fruktansvärt många plan. "Ingen märker någonting" skrev jag upprepade gånger. Nu i efterhand har jag fått veta att alla såg allt men att ingen vågade säga någonting. Jag noddade vid matbordet, tydligen var jag otrevlig mot alla i skolan, klasskamraterna påpekade att mina ögon flöt iväg. Välfungerande var jag absolut ett litet tag, det kan jag ge mig själv, men mitt liv kollapsade mer och mer för varje dag som gick. Den här sjukdomen jobbar verkligen hårt med att förblinda en; förnekelsen är med största sannolikhet en försvarsmekanism.
När jag skrev i den här bloggen gick jag i skolan. Det slutade jag snart göra, trots att den var så viktig för mig egentligen. Bara inte viktigare än drogen. 2013 skrev jag ett inlägg om att jag inte hade gett mig in på prostitution. Snart sålde jag min kropp varenda dag. Jag minns fortfarande första gången faktiskt, jag minns att jag trots hur bedövad jag var faktiskt kände mig vansinnigt äcklad, och jag tror att jag kommer att skriva ett blogginlägg om min tid som prostituerad snart. I läkningssyfte. För att skriva har alltid fungerat för mig på ett eller annat plan, för mig har det alltid fungerat terapeutiskt, oavsett om någon läser det eller inte. Utöver det så var jag i princip bostadslös till slut, men hade alltid någonstans att sova. Jag bodde hos vem som helst som jag hade möjlighet att bo hos och hade ingen fast, trygg punkt att luta mig emot. Jag kunde inte bo hos mina föräldrar. Det värsta var nog att jag absolut inte brydde mig om vad mitt liv hade blivit. Till slut var jag likgiltig inför allt. Jag överdoserade ofta, jag var död flera gånger. Kort sagt så hände mycket efter att jag slutade skriva. Och många saker kräver ett eget inlägg.
Idag är jag 22 år gammal. Jag är drogfri. Jag ville bara kika in och säga hej, kolla om det finns någon kvar här, och säga att jag tänker berätta mer snart.
Jag ska börja blogga igen. Har flera texter som ska upp nu och jag har saknat att skriva av mig, har saknat att se era fina kommentarer. Misären fick övertaget helt enkelt, men jag lever. Jag hoppas att ni alla gör det också.
Hej alla som stannat trots mina ständiga avbrott och mina mindre hoppfulla inlägg. Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till er idag och säga att allt har gått så bra, att jag hittat mig själv och allt vad de rena säger och att jag är aningen mer stabil och pepp på livet. Så är inte fallet. Samma dag som jag kom hem från Portugal lånade jag pengar och tiggde mig in på bussen för att träffa honom, och så föll jag tillbaka in i det jag älskar (läs: hatar); in i värmen och det bomullsmjuka som hållit mig över ytan alltför länge. Jag har nog aldrig njutit så förskräckligt mycket av att bli penetrerad av ett vasst objekt som jag gjorde när jag bokstavligt talat sprang in på närmaste offentliga toalett och somnade på den skitiga stolen. Lukten av avföring och såpa har aldrig varit så fantastiskt vacker. Och så tänkte jag gång på gång att fan vad jag har saknat det här, trots att jag någonstans innerst inne visste att jag ljög. Någonstans, den sista dagen utomlands när jag lyssnade på Heroin med The Velvet Underground, så visste jag att det här inte var allt jag ville bli och allt jag ville uppnå. Men det blev så. Härom dagen växlade jag mellan att skrika med gråten i halsen att "JAG VILLE BLI NÅGOT MER ÄN DET HÄR HÄR" och att ligga under mitt fysiska och psykiska täcke och tänka att det vill jag inte alls.
Men det var okej ändå, ibland. Att vara ren. Att tänka utan att sluta täcket av substanser runt sin kropp. Att ligga i skuggan med musik i lurarna och blunda utan att tänka på Det eller vara påverkad av Det. Om ens för några sekunder. Det har fått mig att inse hur mycket jag har gått miste om när jag envisats med att uppleva. Hur cheesy det än låter, så finns det något att uppleva i livet som inte involverar att inta all skit man ser för att bara känna något mer. Och jag önskar så innerligt att jag visste det innan.
Jag har alltid varit envis och alltid velat gå emot allt som omslutit mig, till och med mig själv. När jag var yngre och någon bad mig att göra något så gjorde jag det inte direkt, bara för att faktiskt göra det senare under mina egna villkor. Jag gjorde det inte argt utan bara bestämt, som att det är så det ska vara. Så hade jag sagt det här till mitt yngre jag hade jag säkert inte lyssnat, även om jag hade velat säga att det skulle vara så. Jag var dömd till att hamna här, känns det som. Jag gick emot för mycket och gav upp för mycket, som min självrespekt och min vilja att klara livet. Men nu är det som det är, och jag är tillbaka. Nu ska jag blogga igen.
