Det svartvita i drogerna.

Idag är jag förstås väldigt absad och kan inte gå till skolan. Min kropp vrider och viker sig självmant av smärta och mellan tårarna och svetten som rinner längs mitt ansikte får jag fram en och annan flämtning, ett och annat stön. Det gör så jävla, satans ont.

Det känns som att jag har skrivit miljontals gånger i bloggen att jag ska sluta med h, och visst vill jag det, men så fort jag ser på saker och ting mer realistiskt så inser jag att det inte kommer fungera. Jag har ju byggt upp mitt liv på missbruket nu. Allt raserar om jag försöker bli ren.

Det finns ju en positiv sida hos drogerna. Det är den sidan som från början väger så tungt att man ger med sig och testar. För dig som inte har hittat en gemenskap är den här. Med andra missbrukare känns det som att alla är som du. För dig som inte hittat lugn så är det här. Med opiater i dig vilar din kropp i ett bomullslugn. För dig som inte har hittat energi och motivation är den här. Med tjack i kroppen drivs dina prestationer och din kropp fram som ett nybyggt tåg. För dig som inte har hittat dig själv finns allt på bordet framför dig. För dig som vill glömma. För dig som vill minnas. För dig som vill bli någon annan och för dig som vill bli den du var. Och så fortsätter det. Det låter ungefär som en inbjudan till byns lokala kyrka eller som någonting ett Jehovas vittne skulle predika ur sig utanför din ytterdörr. Skillnaden är att det här är på riktigt och är lätt att tro på. Då är det inte så konstigt att man blir frälst.

Jag har aldrig funnit en sådan lugn punkt i mitt liv som jag fann hos heroinet och benzon och subet och hela nedåtköret och jag har aldrig funnit en sådan vacker och lycklig punkt i mitt liv som jag har funnit hos syran och tjacket och knapparna och hela uppåtköret. Det har erbjudit mig en trygghet och en famn som jag liksom inte kan kasta mig in i någon annanstans. En gemenskap som jag inte delat med mattesnillet i klassen eller hästtjejen next door. Varför är det så? Varför passar jag med pundarna men inte med det som samhället klassar som stjärnorna? Det är som att det är menat att vara som det är. Och jag vet inte om det någonstans i mig också känns bra. Att jag är menad till något, även om det är till något så hemskt som det här. Jag hör hemma någonstans. Och med våra tefatspupiller eller knappnålspupiller i mörkret älskar vi varandra även om vi är främlingar, det är all about peace and love och vi sjunker ihop i varandras famnar och lär känna varandra med händerna utan att behöva delta i några sexuella akter när man inte vill. Bara finnas, sväva, sjunka, gunga. Mysa, som det kallas, fast tusen gånger bättre för din kropp myser med din själ också. Hur vackert är inte det?

Nu säger jag inte att jag är en sådan där kuf som sitter längst bak i klassrummet med snedluggen över ansiktet och tycker att jag är en unik snöflinga som inte passar in. Det jag värderar råkar bara vara det som jag har hittat i drogerna och dess lakejer. I pundarna. Gemenskap i musik, intellekt (inte hos alla men hos en del), lugn, trygghet, valmöjligheter (som sedan suddas ut mer och mer) och kärlek. Det har jag fått. Sedan har jag fått knivar mot halsen och knän mot revbenen och slag mot näsbenet och till och med är min bakre tand sprucken av ett knytnävsslag. Jag har blivit mordhotad och jag har sett saker som är värre än jag klarar av och jag har stulit gång på gång från min egen familj. Min kära, kära familj. Som trots alla sina brister är det finaste som finns. Men jag har tagit det som en uppoffring för drogerna. Det får man ta när man får något så fint och stort tillbaka. Nu vet jag inte hur fint och stort det är längre. Och nu vet jag inte varför jag sökte trygghet i destruktivitet istället för att söka trygghet i min familj som ändå har sagt att de älskar mig mest. De hade inte gett upp på mig om jag inte hade gett upp på mig själv. Och nu finns det inget hopp kvar.

Det var inte ens meningen att inlägget skulle färgas från vitt till grått till svart. Titeln var från början "Det vita i drogerna.", men allt eftersom fingrarna levde sitt eget liv på tangentbordet så kom det där fula ansiktet fram. Automatiskt. Och det säger väl lite mer om droger än vad det säger om min förmåga till att hålla sig till ämnet. Eller så säger det något om båda delarna.