Spill som tea

För mig har det hela livet varit svart på vitt, alltid. Jag har alltid varit styrd av impulser och mina känslor.

Kortfattat så var det därför jag ens började på DBTn. Oavsett om det var en miss av bup och vården att sätta mig på behandlingen för att de inte kunde hjälpa mig mer, så är detta fortfarande ett faktum.

Jag behövde vården som jag fick då lika mycket som jag behöver nu. Mina svårigheter har alltid varit densamma oavsett hur gammal jag var då eller är nu.

Det var där jag lärde mig se gråzonerna, men nu minns jag knappt hur det var. Sen dagen jag slutade tynade alla färdigheter bort.

Antingen så finns det massa hopp i mig eller så är det totalt djävla mörker, utan någon form av ljus eller hopp. Inget.

Med allt det så så kommer sättet jag är runt andra människor och hur jag ser på andra människor.

Jag är antingen otroligt naiv som tror det bästa om allt och alla. Liksom egentligen så har det aldrig varit svårt för mig att vara social, lära känna nya människor, skaffa vänner. Men samtidigt så är det rent ut sagt ett helvette.

Jag kan nästan citera en person som jag ej kommer nämna vid namn (obviously)

Saga du måste sluta vara så himla snäll mot folk, de ser att du tror det bästa om dem. De ser dina svagheter och märker av att du är lätt manipulerad. De ser dina svagheter och ser hur de kan använda det emot dig. För att skada dig och såra dig.

Jag är medveten om det, jag har blivit det så länge jag kan minnas. Kan tracea det enda tillbaks till dagis. För jag glömmer aldrig sånt. Vare sig om det har varit vänner, familj eller släktingar.

Jag vet att jag är naiv.

Men som jag sa tidigare,
Svart på vitt.

Som alltid så vänder det.


Jag har så otroligt svårt att lita på folk nu, jag drar mig undan tillbaka in i mitt skal. Så fort jag postar detta så är jag 100% säker på att alla kommer snacka skit om mig, fast det gör ni redan.

Bara grejen av att en partner till en av mina bekanta läste min blogg för ett tag sedan bekräftar den teorin. Det bekräftar alla mina paranoida tankar om att alla i grund och botten är ute efter att såra mig.
Jag är i det stadiet där jag tror att alla jag någonsin stött på har varit ute efter att såra mig. Är helt övertygad om allt jag delar med mig av nu kommer att användas emot mig på ett eller annat sätt.

Varje gång jag åker tunnelbana och pratar i telefon så märker jag hur folk reagerar på det jag säger.

Jag övertänker precis allt eller så tänker jag inte alls

Jag är antingen bubblig av energi, självsäker och karismatisk eller så är jag låg osäker och tillbakadragen

Citerar min pappa nu
"Du är överkänslig"