Distanseringen

Det känns som att många beslut hänger i luften. Mycket har hänt sedan det senaste inlägget. Jag har medvetet valt passivitet enbart för att bevara den lilla gnuttan energi som krävts för att hantera den senaste tidens kurvor.

Jag fick tacka för mig på jobbet för några veckor sedan när kontraktet löpte ut. Nu sitter jag här, tillsammans med hundratusentals andra bittra människor, och fyller i mitt curriculum vitae och personliga brev i hopp om en snar nystart. Det innebär tyvärr också att lägenhetssökandet sätts på paus; de flesta hyresrätter kräver trots allt ett jobb i botten. Tråkigt att chansen inte finns just nu, men jag hoppas innerligt att det blir kortvarigt.

Terapin blir allt tyngre. Den senaste tiden har vi pratat om traumat och vad det har inneburit för mig. Att dissekera helvetets absoluta kulmen under 45 minuter slutade med att jag satt i bilen och skrek. Jag dunkade knogarna blå medan tårarna rann som vattenfall. Säkert drog jag till mig blickar från förbipasserande, men det sket jag fullständigt i där och då.

Trots att jag har pratat om det förut har jag aldrig kunnat gå in på den här detaljnivån. Det var smärtsamt och svårt... men det gick.

Nu står EMDR-terapi på agendan. Vi får väl se hur det går.

Överlag vandrar jag mest omkring i föräldrahemmet och försöker sysselsätta mig med sådant som jag mår bra av. Även om det sker på bekostnad av att ha rent och städat, skiter jag i det just nu. Terapin och jobbförlusten har tagit så mycket energi att jag medvetet bara låter allt vara till senare.

Allt vad dejting heter har jag lagt på hyllan. Jag känner inte att något intresse väcks, varken hos andra eller hos mig själv. Visst kan man ha trevliga samtal, men när det aldrig blir mer än text på en skärm orkar jag ärligt talat inte slösa mer energi på det.
Sedan känner jag mig som en röd flagga med tanke på hur jag mår. Att någon ens skulle vilja ta i mig med tång känns helt uteslutet. Jag låter det vara, eftersom det ändå ligger helt utanför min förmåga att påverka. Det är som det är. Det får vara så.

Jag tänker åka till Småland snart och bara stänga av. Även mobilen stängs av och jag vill strunta i att vara nåbar under en hel helg där nere. Det behövs. Precis som jag i princip har tystnat på sociala medier, tänker jag låta världen stanna utanför mitt liv ett tag. Det behövs nog.

Allt verkar behövas.