Mitt misslyckade liv

De va jag som var han som var ledsen som liten,
Mobbad som barn, smutskastad och skiten.
Blev stöddig som fan, drogs med förlorarna och tog plats bland eliten.
Jag gav blanka fan i allt, slogs med de stora barn och blev flyttad till hem för folk som gav just blanka fan i allt hela tiden.

Nio år blev jag inlåst i hem för en liten bråkstake som inte kunde sköta om sig själv. 6 år i fängelse och jag hade knappt fått min hjärna hänga med i svängarna. 16 år som inlåst ligist och har inte hunnit fylla trettio, sorgligt ja, de känns ganska trist.
Men jag bryr mig inte om de gamla längre, för äntligen är tiden slut i mörkret som jag hela tiden var runt och fumlade, ramlade, samlade strunt och mitt osunt handlande klantade jag mig som dum och ung.

Jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande, men lever med ärr från samvetskval som ständigt gärna vill piska mig, upp friska mitt minne om hur man är en oduglig figur som borde varit fiskmat utan tjej och barn, utan nerkörd i en matkvarn.

Kanske tycker ingen så, men misslyckad kommer ihåg alla gånger som man var ett hån, ett fån, alla skratt som ekar i den milslånga korridoren.
Jag är stark idag, tack vare nära och kära, drogfria dagar i all ära men de är komplimangerna som bygger upp självförtroende och får allt att bära