Drogpolitisk Saknad

Det är stor bit av mig som saknas, tomhet som ekar i mitt inre,
vänner börja sakas, jag sorterar grovt för fromheten bleknar, veknar fort som en ros i en förort.
Lojalitet, omtanke och respekt känns lika fejk som att knarklangare skulle gå ut i en strejk.
Skulle aldrig hända tyvärr utan pauser fortsätter de skörda liv och skapa meterslånga ärr, finns det minsta chans att tjäna flos, finns det alltid en som kan servera dig en stor dos av både blod, svett och tårar!
Undra om Cornelis hade skrivit sina visor på samma sätt om han levt i idag,
allt jag ser i förorten är obehag och det nyanseraras till allt mörkare gråskala.
Jag har tappat tron, lever i en dvala, för mitt mörker hade fått de flesta stå skaka.
Välkommen till surrealistisk Vreeswijk-blues.
Där vi får dödliga doser av sinnesdämpande juicer, piller och plåster.
Ungdomar som nyss fått en studenthatt,
gick från häst & flak, till Pest och vrak.
Tappar du ditt fokus är du farligt ute,
hellre linslusar än likmask på likrester,
likfester med likgrävaren Lester Adams där de flesta gäster bara är barn som skördats av knark, svek hat och utanförskap.
Trots att det dagligen mördas,
dödas ett barn är vi naiva, knappt vi reagerar av denna rödatråd,
av självmord och ODs som dödar mer än vapen och bomber, tsunamis eller tromber.
EN metertjock jävla tråd som slagit rot som trelänkar i oändlighetens tecken.
Vad förpestar oss från att tänka, förkasta faror och undviker vinklar, tills vi går på autopilot och hjärnan fylls med mera skrot.
Redan sedan dag numero.ett började världen sina, allt som vi så duktigt hjälper tina, vi låter allt ske oberört utan att blinka kan vi mörda, förstöra och skapa sorg, vad skiljer sig dagens massförstörelse en skandal och tragedin som på Treblinka.
Men disträ som man blir,
av att leva i byggställning, accepterar vi gladeligen vår självskapta misär medans vi bygger på vår nästa karaktär.
Är det ingen som lär sig av misstag och felsteg, trots att jag och miljoner andra har hunnit gå från elev till lärare.
Måste alla dö för att nån ska lära sig, makten måste våga slåss med oss lärare som ledande fanbärare.
Alla grisar som klampar runt i klaveret av rester,
sluta försörj er på unga som redan börjat få ångest av att inte stå i mot frestelser.
Ska vi slippa gräva ned våra barn, våran bror, din son, min dotter och stoppa produktionen av unga likrester, kan ni nyttja dessa tomma polisarrester på dem som drar unga in i döden. Röd-luden-kluven-tunga skapar missbrukare för sitt eget sjukabegär, märk dem med glödande järn och döm dem svärandes, till evig ensamhet i självskapat misär.
Jag lever kalt, i ett vakuum.
För tystnaden, Mattias!
Det är tystnaden av dig som är så tung,
du varför ung allt är kaos.

Stum och halvt apatisk stirrar ja mot den blombeklädda avgrund,
en grav där det står flera ljus, både brända och tända, du borde varit med oss i detta nu, i denna stund, inte fan borde det varit du som tog sin blund!
Varför? Gud? Mattias var inget avskum, han var vilsen,
påverkad av andra som påverkats av andra,
idioter som bjuder in i döden och likt marionetter dras deras öden mot sin spets.
Allt som skett och ständigt sker blir så förödande, att det kan bli tillflykten för andra som frivilligt väljer släcka glöden och med öppna armar välkomna bödeln.
Jag känner smärtan min mor måste ha känt,
för sin missbrukande son som stått på dödens vågskål säkert tjugo gånger, men ändå gjort om samma vägval för han ändå kände sig som ett misslyckande fån.

Fäller en tår för Juliano Andersson, Mattias Beyer, Sebastian Eriksson och alla tusentals unga barn som levt genom tunga val och kluvna tal, tungan är både kluven och luden på ormen som njuter av våra fuckade val!
Vila i Frid Juliano 1991 -2011 EnAnnanSidaAvSverige Vila I Frid