Välkommen till mitt liv,
välkommen till idiotin,
välkommen till mellanland.
Kom,
bryt ner mig
och bygg upp mig igen,
gör mig hel,
gör mig till din .
& Jag vill inte vara som ni,
Kyss mig hårt och släng mig på golvet,
trampa på mig,
sparka på mig,
knäck mig på mitten,
riv mig i tusen delar.
Jag vill inte vara som ni,
som dig,
som er.
Jag vill ta mitt liv,
och slänga det i soptunnan,
gå raka vägen till Ica och köpa mig ett nytt på extrapris.
Ett liv med dig.
Sparka på mig,
trampa på mig,
det känns inte längre.
Skrik åt mig,
spotta på mig,
jag är van.
Knäck mig en gång till,
Hellre död än att leva som ni.
Små små bitar från en klar vit himmel
singlar ner så dystert i sitt försök att täcka allt vimmel,
vita flingor från en himmel så klar,
vita flingor som försöker att ge oss ett svar,
ett tecken på att det finns något annat till livet än det vi vet,
ett tecken på att livet kanske inte varar i all evighet.
Precis som flingorna från himlen en gång kommer smälta bort,
kommer även livet vårt att försvinna inom kort,
Precis som solen någon gång går i dimma, kommer livet vårt att en gång försvinna.
Precis som våra tårar kommer rinna, när vi ser vårat liv sakta men säkert försvinna.
För älskling, vi ska alla en gång dö.
Precis som att snön försvinner när det blir tö
Möjligheten finns att du läser det här,
möjligheten finns att jag har kramat dig.
Möjligheten finns att vi har legat,
jag kanske har varit kär i dig,
du kanske har varit kär i mig,
vi har kanske varit kära i varandra.
Jag kanske har ett minne av dig,
du kanske har ett minne av dig,
vi kanske har betytt någonting för varandra,
vi betyder kanske någonting för varandra.
du kanske är valet jag borde ha gjort,
du är kanske valet jag gjorde, men inte borde.
Vi kanske var skapade för varandra,
vi kanske borde haft en romans.
vi kanske missade någonting,
gick förbi varandra på stan,
nuddade vid varandra,
försvann.
Tänk om vi var gjorda för varandra,
tänk om våra kroppar och sinnen,
är skapade för att förenas.
tänk så hatar jag dig,
du kanske hatar mig.
Tänk så vill jag fortfarande tränga in i dig,
med mina tankar,
med min kropp.
Jag tror vi har träffats,
på något sätt,
kosmos och allt det där du vet.
För jag grät med dig,
jag vet inte varför men jag grät,
du var någonting fint,
som jag inte riktigt visste om jag fick ha kvar.
För vi låg i din säng,
mitt tåg skulle snart gå hem,
du visade mig min gud,
du visade mig någonting annorlunda,
en annan sida av mig själv.
För du fick mig att gråta, att känna efter.
Att känna mig trygg,
vid din sida.
Din doft,
känslan av ditt hår som snuddade vid min hud,
värmen från din fullt påklädda kropp.
Det blev liksom ingenting,
jag tror vi rann ut i sanden.
för jag var ung, och dum
men du var yngre, och kanske dummare,
jag var liten då,
men du var mindre.
Jag känner mig fortfarande liten,
känner du dig stor?
Du var så liten i min famn,
jag kände mig stor,
jag var liten då, är jag större nu?
För jag var inte ens arton, jag visste ingenting.
Jag ville hjälpa dig, lära dig om världen
skydda dig från dig själv, hjälpa dig.
Hur kunde jag hjälpa dig,
på vilket sätt hade jag styrka och kunskap att hjälpa någon,
när jag själv var hjälplös.
Jag tror jag vill lura i mig själv att jag hjälpte dig,
jag tror inte jag räddade dig,
men jag kanske puttade dig en bit på vägen,
hjälpte dig upp,
en liten knuff,
ett litet lyft,
en kram eller två.
