Jag saknar att känna mig hel..

Timmarna för rannsakan har kommit . Kommen utav … hopplöshet. Utan ens det minsta snitt förblöder jag. Jag lever, alltså är jag döende. Jag är inte den som värdesätter livet. Så nu när jag dör förstår ni mig väl. Hoppfull om att döden snart inträffar, härdar jag ut detta smärtfulla ingenting. Aldrig tidigare har ögonlocken känts så tunga utan att jag varit trött. Aldrig någonsin förr har lemmarna känts så tunga utan att jag ansträngt mig. Hela mitt väsen törstar och hungrar som en storknad av mätthet jag är. Jag har vältrat mig i ett överflöd som egentligen inte fanns. Jag tänkte en värld förandrat än det utav värde. Nu dör jag av ren vilja. Vilja? Den slutliga timman har kommit och jag andas häftigare, friskare, nu! Mamma och pappa ringer. Jag svarar med lugn röst som vanligt att det är bra. Och de nöjer sig med det. Det är sonika deras sak att göra det. Tur att de inte vet att nästa begravning blir deras son … frågetecken genom venerna. Kanske kan jag uppfattas av de kvarvarande i en … av min då renade själ kommer igjen. Som en dalande flinga av pur snö. Bara för att tyna bort, trampas, köras över, eller landa i frostad mossa. Nej, kommer jag igen är jag i sådana fall kristna idioters dåliga samvete. Fast i och för sig dalar det också. Jag älskar hudens reaktion. Om att hastigt djupt snitta ens arm, likt som … huden. De hopdragna kanterna pressar samman sina läppar likt ett barns mun. Vid en tvär örfil innan gråten och smärtan tagit vid. Att jag nu lämnar mitt liv ser jag som ett sista ställningstagande. Det har ingenting med feghet att göra, att jag inte klarar livet. För det gör jag, men motvilligt. Så det jag gör nu och genomför är styrka som banaliserar livet. Det är knappast så heligt och värdefullt. Livet. Bort från denna värld som jag har varit i, men aldrig varit en del av - Hypothermia