Jag finner lycka i min smärta..

Jag har under några år skadat mig själv för jag ser ner på mig själv och mitt liv..
Jag vill inte ha någon uppmärksamhet eller höra vilket "Emo" jag är..
Jag gör inte detta för jag tycker det är kul eller underhållande
Jag gör det inte för att jag tror att det löser några problem nu eller i framtiden..
Den enda anledningen till att jag gör det är för att jag står inte ut med mitt psykiska tillstånd och
mina tankar kring att begå självmord. Jag ersätter hellre den psykiska smärtan med fysisk smärta under dom stunder när jag bara vill ge upp. Det hade kvittat om jag svalt en hel karta ångestdämpande för det hade inte gjort någon skillnad. Rakbladet och knivarna gör det jobb som dom ångestdämpande inte klarar av, att ta bort den psykiska tröttheten och smärtan.

Döm mig inte utifrån den här bilden utan döm mig med ert hjärta som jag hade gjort med er om ni betett er som jag själv gör..varje människa kan göra gott och jag har en förmåga att se det goda i många människor som andra hade haft svårt för att se. Jag kan inte vinna över min egen hjärna men jag kan lura den och hoppas att detta inte får fortsätta mycket länge till. För jag är verkligen trött på mig själv och vem jag är
men jag är ändå så jävla nyfiken på vad livet har planerat för mig. Kärlek,Bråk,Folk som går bort osv..är bara några av dom saker som kan dra ner mig i ett träsk av känslor och oavsett var jag än trampar så fortsätter träsket dra ner mig i gyttjan och jag försöker kämpa mig ur det.