Mina hjärtan

Tänk att för 2 år sedan slutade jag med mina underbara hobby som jag levt efter i så många år. Mitt liv vändes hel upp och ner så kunde inte längre ta han om mina hästar på bästa sett. Sakna dagarna man gick ut i stallet och hade sin bästa tysta vänn som alltid förstod en alltid tröstade en och aldrig frågade varför man grät. Dessa fem hästar har rädd mitt liv bokstavligen. När jag va så nere och dagligen ville dö tänkte jag alltid hur mina hästar skulle klara sej, hur skulle dem förstå varför jag aldrig mer kom ut och red. Så dessa är mina fem hjältar, mina ovärderliga ädelstenar.
Som tur är står Lilla Vimsan och Prisen kvar här hemma men jag rider aldrig, jag går aldrig ut till dem. Jag önska jag kunde men kan inte gå ut utan att känna skulden över att jag lämnade dem för jag inte orkade, känner mej så äckligt egoistisk. Ni som ej är häst människor kanske inte fattar hur ovärderliga dessa varelser är för mej, men kan säga att dom här djuren är mina bebisar! Jag kan bara tacka min mamma som tog över allt ansvar med min lilla Vimsan så hon iaf står kvar här hemma. Prinsen är ju inte min men han kommer ändå va min ädelsten <3