Dubbelmoral

Hur fan kan nån man hata så mycket så man nästan inte ens klarar av att tänka på den?, men ändå så delas denna känsla till en dubbelmoral så när tårarna rinner vet man inte om man gråter för man hatar den personen eller om det är för att man är snuskigt jävla kär.
Hur kan man springa runt med känslan att man låssas som inget har hänt men man vet att hela världen har rasat samman nu när denna vackra människa inte håller en uppe längre. Man vet att denna person kan få tillbaka en bara genom skriva orden ''Kom hit, jag sakna dej''. Man skulle hoppa direkt in i bilen eller ta första tåget som går till platsen man ska mötas.