Noteringar
Det uppstår ibland en känsla av att något redan har blivit fördelat innan det ens tar form. Inte som en process, mer som ett tillstånd som existerar före sina egna villkor. Man rör sig genom det, eller det rör sig genom en, och skillnaden mellan dessa två verkar sakna betydelse.
Det som framträder gör det inte helt. Det lämnar alltid kvar något som inte riktigt går att lokalisera, som en rest av en intention som aldrig uttalades. Kanske är det just denna rest som styr, snarare än det som faktiskt kan observeras.
Det talas inte om detta, men det verkar ändå följas. Som om riktlinjer finns, men bara i den mån de inte formuleras. När något blir tydligt förlorar det sin funktion, vilket gör att det mesta hålls i ett slags halvskugga, tillräckligt närvarande för att påverka, men för diffust för att kunna ifrågasättas.
Och i detta uppstår en märklig kontinuitet. Inte stabil, inte kaotisk, utan något däremellan. En form av beständig förskjutning, där varje ögonblick både ersätter och bevarar det föregående utan att riktigt erkänna det.
Det är möjligt att detta bara är en effekt av att försöka förstå något som inte är avsett att förstås. Eller så är själva försöket det som upprätthåller det.
Det är svårt att avgöra vilken del som kommer först.