Slaktarfisken

Jag tycker synd om dem och jag avundas dem. Människor, deras liv ter sig så simpla, för det avundas jag dem. Liv som endast varar i några decennium och för det så tycker jag synd om dem.
Men, det är på något sätt deras korta liv, som gör deras liv så meningsfulla och deras vilja så stark. För är det inte så, att det man finner värdefullt är det som man har lite av? Människor tar tillvara på var enda dag som kommer i deras väg, och gör någonting av den. Människor vet att de troligt vis inte kommer att hinna göra något speciellt, att deras liv inte kommer ha någon betydelse i det stora hela. Det till trotts så ger de inte upp utan kämpar på. Det finns människor som inte har något alls. Människors vars vardag består av att jobba sig halvt till döds och bli slagna, som tack för hjälpen, för en halv skiva mögligt bröd och skämt vatten. Än dock så kämpar de på lika envist som myror vilka bygger sin stack, ända tills deras kroppar ger upp och deras själ lämnar kroppen. Jag har sett dessa kroppar, kroppar av människor som inte har haft ett liv i ett livs bemärkelse, utan endast har varit vid liv, dessa döda kroppar har legat där med ett leende på läpparna som säger: Jag gav inte upp! jag blev besegrad i slutändan, men jag gav inte upp och därför vann jag en seger! (det är en stor skillnad mellan att leva och vara vid liv) En gång kom en alv han levde på samma sätt som dessa människor fyra dagar senare hade han satt sig ner och låtit sin ande lämna kroppen. Fyra dagar av det liv som en del människor föds och dör i.
vem är egentligen den starka rasen?
Jag tycker synd om dem och jag avundas dem. Jag avundas deras vilja och jag sörjer deras korta liv.

---

Är du fri nu? Som fåglarna, vilka flyger högt över trädens toppar.
Fri från den ondskans boning där du föddes, levde och dog. Fri från den helvetes-avgrund där jag fann dig, kom att älska dig och tillslut förlorade dig.
Själv är jag inte fri än och kommer nog inte att bli det. Inte förs än min ande vandrat vidare.
Det är så det är för dem som har gjort andras liv om intet. Även om det är för dem de älskar.
Men sörj inte över mig för det. Det är dessa kedjor av skuld, vilka berövar mig min frihet, som gör det möjligt att stanna kvar... och om jag stannar ett litet tag till. Om jag stannar ett litet tag till, så kanske jag kan hjälpa någon annan att bli av med de kedjor som håller dem på plats.
Det är du min kärlekens vita duva, som i mina drömmar bär mitt hjärta så att jag orkar fortsätta sona.
Det är du min kärlekens röda pion, som i mina drömmar omfamnar och skyddar mitt hjärta, så att jag orkar fortsätta leva.
Tack du mitt hjärtas leverne bröd, för allt som du gav mig.

---

Titt som tätt kommer mina tankar.
De tankar som kommer från det Jag,
det Jag som inte är Jag, men ändock är...
just Jag.
Den där mörka delen...
Den onda delen...
Den där Besten, Djävulen, Odjuret.
HAN, som finns inom oss alla.

Eller är det bara inom mig HAN lever?
Det är Honom jag fruktar
mer än allt annat.
HAN! Som viskar i mitt öra:
"Ta din Ilska; ditt svärd
Gör världen ren, städa bort allt...
smuts"

Det är då mina skälvande armar
famnar mina ben och det Jag,
det Jag som är Jag, men ändock självt ej är...
just Jag...
bönar och ber:
"snälla Hungern stilla dig;
låt sången ljuda."



Ni har nu tagit del utav en del av mig, eller inte jag, utan det jag som börjar existera där Sebastian tar slut och Calmalindë (länge känd som Erëssea) börjar.
Min lajv karaktär, för er som undrar och bryr er... ni som inte gör det... ja ni har nog ändå inte läst hela vägen hit.


ja vem är jag annars då???


jaaa... fast nu ljög jag ju de där hopkoket av bilder är lite för gamla
egentligen så ser jag nog lite mer ut... ungefär

Så här!:

charmigt va?

Det sorgliga är dock att jag inte har några riktigt nya, fina eller bra bilder på mig...
men förhoppningsvis hindrar det inte er.


ha det bra och på återseende.