Shizuka3s blogg



Tjej, 34 år. Bor i Östergötlands län. Är offline

Shizuka3

Senaste inläggen

Ja jävlar!
22 januari 2015 kl. 23:07
Lindsey Stirling.
9 oktober 2014 kl. 13:02
My new love, corset! <3
10 juni 2014 kl. 18:11
Sorry for party abscense.
22 april 2014 kl. 16:19
Sorry for lazyness!
8 mars 2014 kl. 22:57
Carryon My Wayward Son~~
16 februari 2014 kl. 20:01
Uppdatering! AS monolog.
4 februari 2014 kl. 22:32
Asperger möte?
3 december 2013 kl. 16:39
Ångest.
1 december 2013 kl. 20:59
Knäckemacka. <3
28 november 2013 kl. 19:17
Visa alla

Fakta

Civilstatus: Förlovad
Läggning: Straight
Intresse: Nörda
Bor: Med någon
Politik: Politik?
Dricker: Läsk
Musikstil: J-rock
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2013-03-20

Ångest.

Måste det vara Måndag imorgon?
Varför kan man bara inte spola framåt i livet så att man får vara pensionär redan?
Varför finns knappt inga hemma fruar längre för?
Och varför har folk så stora krav på en?

Har sjukt mycket ångest för att jag inte har något jobb. :(
Jag vill ha jobb och inkomst, men för att få jobb måste jag ha körkort och högre utbildning. Universitetet duger tydligen inte. XP Nu måste man typ ha högskoleutbildning för att ens kunna bli städ tant!!

Kan jag inte bara få ett jobb snart? :( I Juni går bidraget ut, och då står jag där utan inkomst. Skrämmande som fan...går inte ens att beskriva min rädsla. Mår så illa och vill bara ligga ner och gråta.
Tänker att jag aldrig kommer att klara av detta, så kan lika gärna ge upp ibland. Men nej, jag vet att jag kan klara det, och jag har backup planer som ser till att jag får en fortsatt inkomst. så det löser sig, det vet jag. Men endå är jag så jävla rädd och orolig,

Alla andra verkar få jobb så lätt. Anställer folk inte mig pga mitt utseende? Att jag inte är tillräckligt snygg och lockar kunder? Är jag för ung? För gammal? Min Asperger?

Har förklarat så många gånger att min Asperger inte är ett hinder, men folk lyssnar inte.
Känner mig ledsen för att jag inte "duger" och är tillräckligt bra.
Dom fortsätter att ställa höga krav på mig, och jag orkar inte att kämpa hela tiden.

När jag väl bryter ihop så är det inte för att jag är svag, utan för att jag har varit stark alldeles för länge.

Jag har min familj som stöttar mig, och min fästman. Så jag borde inte oroa mig så mycket, men känner mig endå så himla fail i livet.
Är för fan 23 och har kommit längre i livet än vad jag trodde, så varför kan jag inte vara gladare!?

Jag har flyttat hemifrån, jag är lyckligt förlovad och har en hyfsat bra ekonomi. Jag borde vara gladare, men endå så kan jag inte sluta oroa mig och må dåligt. :/

Har äntligen fått kontakt med en kurator, så ska prata mer med henne och se vad hon och hennes kollegor kan göra för mig. Ska även försöka ha mer kontakt med min handläggare och förklara hur jag känner/oroar mig.
Hon vet dock om det, och säger att jag är en av de flitigaste arbetssökande hon träffat, och att jag har hur många idéer som helst. så det peppar ju. Men endå. Jag önskar jag hade mer stabilitet i mitt liv.

Snart jul, så hoppas på snö snart. Köpte ett par slalom skidor billigt idag, så är definitivt redo.

Vill inte sova inatt, vill inte att det ska bli Måndag. Men allt kan man inte styra. ^^'

Bara att bita ihop och se glad ut. Finns fler deppiga människor än mig, så jag är ju inte ensam. :)

Julbelysningen är uppe, snön borde komma på Torsdag (enligt yr.no), och jag kommer få massa julklappar. ^^ Så det känns lite bättre. :)
Får äntligen se min underbara systerson och familj snart igen. <3

Ska äta upp min älsklings pizzakanter nu. ^^
Vi hörs! :)

Hoppas ni har det bra!
Kram kram// Shizuka-Chan <3


Logga in för att kommentera