Läkarvården suger!

Har precis kommit hem efter att ha suttit på akuten i 10 timmar.
.......TIO TIMMAR!!!!!

Fick ingen hjälp, ingen mat eller nått att dricka, och folk fick gå före mig i kön hela tiden.
Varför då?
Jo för jag hade LÄGST PRIORITET!

Här så ringde man 1177 för att högra halvan av ansiktet är avdomnat. Dom ville skicka en ambulans, men jag sa nej och tog taxi ist.
Kom fram till akuten, fick se en sköterska som tog pulsen, och sen satt man på en stol i 10 timmar och fick se på tv 4.....

Har lock för höger örat också, samt yrsel. Men ingen hjälp fick man.
Passade på att ge en äldre herre stöd när jag skulle fråga en sköterska om näsdroppar.
Har skulle på toan och gick ostadigt, så jag lät honom stödja sig på mig så han inte skulle trilla. Han tackade för hjälpen, och det värmde hjärtat. :)

Fick prata med två andra patienter också. Dom hade också suttit i timmar, och den äldre mannen, hans son har också Asberger.
Så vi satt och pratade om hur dålig läkarvården var, samt lite om allt annat.

Efter 10 timmar och ingen hjälp så gav jag upp. Ville hem till min älskade sambo och fästman. Hem till värmen och maten. Hem till tryggheten.

Brast i tårar när jag gav upp. Gjorde så ont när dom sade att jag hade lägst prioritering.
Kändes precis som när jag blev mobbad. Som om jag inte är lika värd som dom andra. Som om jag inte är lika viktig.
Folk som var mindre sjuk än mig fick hjälp före mig. Och dom som såg riktigt sjuka ut fick ju hjälp ganska snabbt.
Men jag som plågades av oro och rädsla fick ingen hjälp. Ingen alls.

När jag grät så tröstade dom två manliga patienterna jag pratat med i åtminstone 5 timmar.
"Bry dig inte om dom. Glöm bort det här. Jag kan inte förstå att du inte fått hjälp på 10 timmar. Det är ju hemskt! Glöm den här dagen och se framåt i stället. Det kommer att ordna sig."
"Skit i dom här." Sa den andra. "Jag åker fan hem snart jag med!"
Och den första sa "Enda gången du ska se tillbaka är ifall du har ett trevligt minne. Resten ska du försöka glömma bort."

Dom önskade mig lycka till sen, och jag åkte hem. Vill inte glömma dom två patienterna. Dom var verkligen en trygghet under dom timmarna. Skönt att det fortfarande finns underbara människor där ute. <3

När jag kom hem så mötte min älskling mig. Jag fick kebabrulle och cola, och så bröt jag ihop och grät.
Lock i örat, rädd och känner mig bortglömd av läkarvården. Mindre värd.
Men han kramade om mig och sa att det blir bra. <3 "Det kommer gå över." <3

Jag är så lycklig över att jag har honom. Samt att mamma har messat och hört av sig under dagen också. <3

Hoppas verkligen det blir bättre snart. Vill inte vara rädd längre.

Hoppas att ni har haft en bättre dag än mig.
Kram kram// Shizuka-Chan <3