Spyhinken och Confessions.

Jaha. Jag visste inte när jag skulle sluta äta rabarberpajen. Man tänker "Bara en bit till." Men det var en för mycket. Mår skit illa och spydde upp halva kakan.
Kändes dock skönt sen när man fick upp det. Mår lite bättre så att säga.

Kanske är nervös för halkan imorgon också? Får se hur jag mår imorgon. Hoppas det går bra!!!

Ska göra en liten confession här.
Ända sedan jag var riktigt liten, så har jag alltid känt mig annorlunda. Jag har inte riktigt känt mig...mänsklig.
Som barn så var jag rätt så känslokall. Jag hade varken medkänsla eller sympati. Jag fatta inte vad det var, och varför jag skulle ha det. Men nu som äldre så har dom känslorna vaknat i mig. Allt kommer på en gång, så det känns nästan lite jobbigt.
En del av mig saknar mitt gamla jag. Då när jag inte hade så mycket känslor.
Allt var så mycket lättare då. Nu kan jag knappt kolla på tv utan att börja tjuta. XD
Fast jag gillar det ibland. ;)

Jag fick gå med gipsad arm en gång i gymnasiet. och jag gillade att känna mig sårbar faktiskt. För att jag kände mig mer som alla andra då. Typ: "Titta, jag är också mänsklig. Jag kan också bli skadad."
Jag säger inte att jag kände mig som något större än dem. Bara mer komplicerad.
Jag har aldrig förstått vad andra människor tycker och tänker. Det är så ologiskt för mig.

Allt blev klarare sen när jag fick min asperger diagnos. Jag förstod äntligen varför jag kände mig så annorlunda. Varför jag inte förstod dem, och dem mig.

Har hittat andra likasinnade nu. Och det känns faktiskt fantastiskt att få någon att prata med. Som förstår en. :)

Jag skulle vilja veta mer hur "normala" människor fungerar, så min KBT kurator gav mig ett tips.

Ta ett block eller papper och penna. Sätt dig på ett café eller någon parkbänk. Iakta människorna som går förbi, och bygg upp scenarion om deras liv.

Så jag ska alltså sätta mig ner, kolla på människor, och sedan fantisera ihop hur deras liv och personlighet är. Det låter jätte kul, men jag har inte gjort det än!
Skulle vara kul om man hade en kompis att göra det med. :)

Jag kan nog inte bli helt "normal". Men jag försöker anpassa mig så gott det går. ^^

Många tycker att jag har gjort ett bra jobb. Och på sistone så har jag fått massa mer bekantskaper och nya vänner. :)

Jag hoppas att andra som jag kan känna igen sig, och veta att de inte är ensamma om det. <3

Jag är knäpp, jag vet. Men jag erkänner det iaf. ;)

Kram på er! Live long and prosper!

Yours truly, //Shizuka-Chan <3