Mitt liv

Mådde skit igår över en massa saker som hänt mig när jag var yngre, så
jag bestämde mig för att skriva av mig lite.....
Varsågoda, här är lightverisonen av mitt liv:

Okej....

Det började väll egentligen i ettan i grundskolan. Jag kom som ny elev till en ny skola med helt nya människor. Tydligen hade jag fått en plats för att det var en kille i klassen jag skulle börja i som slutade. Alla tyckte om den killen. Så de tyckte att jag på något vis att jag ersatte honom.
Ettan och tvåan var väll helt okej, men jag hade svårt att hänga med i tempot under lektionerna och jag var rätt ofta ensam på rasterna. I trean började mobbningen på allvar, de frös ut mig, knuffade mig, kallade mig för saker osv. Nu stod det klart för mig att jag inte var som de andra, jag var inte normal. Så redan i trean började jag skada mig själv på olika sätt.
Jag ville inte gå till skolan så jag låtsades vara sjuk, jag var en mästare på skådespel och borde fått en Oscar för bäst skådespeleri.
Första gången jag försökte ta livet av mig var två dagar innan jag skulle börja fyran. Jag försökte hänga mig....
Det gick inte.
Jag började skolan och som väntat började mobbningen igen.
Jag fortsatte att skada mig själv.
Trakasserierna blev värre, det var några killar i klassen som brukade trycka upp mig i ett hörn och sedan antingen slå eller tafsa på mig.... Jag var för rädd för att säga ifrån. Inte ens när det bröt mitt finger sa jag ifrån. När mamma frågade vad som hade hänt sa jag bara att jag slagit mig på en basketboll.
Resten av fyran, femman och halva sexan är som ett töcknen. Men jag vet att under den tiden försökte jag varje dag ta livet av mig... Jag ville ha ett slut på mitt liv redan innan jag hade hunnit fylla 13.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när min lillebror hamnade i trubbel med ett par killar i min klass.
Jag minns att de sa på lektionen innan lunch att de skulle ta honom på lunchrasten.
Med en klump i magen går jag ner till matsalen, men jag har knappt fått i mig några tuggor, brorsans kompis kommer springandes och ropar att David (min lillebror) är i trubbel.
Jag rusar upp och rusar ut på bron som går mellan skolan och skolgården. Nästan hela min klass och pararellklass är där. Min bror rusar förbi mig helt rödgråten. Jag ser svart och går fram till en kille i min klass, en av de som mobbade mig mest, jag trycket upp honom i luften och gormar att han ska lämna min bror ifred, slänger ner honom på marken och gör samma ska mot en kille till. Sedan rusar jag vidare efter min bror.
Jag kommer inte ihåg vad som hände efter det, men jag bytte i alla fall skola och sen bytte jag skola igen.
Äntligen lite lugn och ro.
7-9 var de bästa åren i skolan för mig.
I nian blev jag tillsammans med en spanjor vid namn Oliver. Jag trodde att han var min livs kärlek och vi till och med förlovade oss.....
Den första månaden var underbar, sen började helvetet!
Han sa att mig att om vi inte hade sex skulle han slå mig.
Han sålde mig till andra och tog pengarna.
Den värsta gången sålde han mig till ett helt kompisgäng på 15 pers.
När jag var 15 testade jag droger för första gången. Och det var kärlek vid första sniffet, första tabletten, första blosset, första injektionen.
Efter 11 månader lyckades jag ta mig ur my living hell.
Då var jag helt förstör och beroende av både kokain och heroin. Jag var 16 eller 17.
Varje dag handlade om att få antingen en lina eller en spruta.
Jag har överdoserat mer än 100 gånger. En av gångerna blev jag tagen för död... And belive me, I wanted to be.
När jag fyllde 18 insåg jag att jag kan inte hålla på så här, så från ena dagen till den andra slutade jag tvärt med drogerna. Fy fan vad sjuk jag blev.
Efter att jag blivit ren hittade jag såklart en ny drog... Sex....
Jag hade sex för pengar, kläder, mat you name it.
Och kampen om att ta mitt liv fortsatte.
Efter ett och ett halvt år på två olika gymnasium hoppade jag av.
Jag fick några vikarie jobb på olika förskolor, men till slut fick jag en fast tjänst på ett dagis.
Det var rena jävla helvetet så jag slutade.
Efter det blev jag assistent åt en fotograf, det var kul men kunde varit roligare... Kampen att sluta leva fortsatte, då måste jag ha varit uppe i minst 250 självmordsförsök.
Jag var tvungen att sluta hos fotografen, hon hade inte tillräckligt med jobb....
Jag fick en praktikplats på Jimis (mitt ex) mammas jobb, men när Jimi dumpade mig slutade jag.
Efter de har jag drällt runt hela sommaren och mått dåligt tills jag började prata med Marcus. Och jag säger bara Marcus.... Fy fan vilken underbar människa! Han har fått mig att vilja leva igen.
Tack vare honom har jag tagit mig själv i kragen och börjat styra upp mitt liv...
Det är en lång väg från botten upp till toppen, men jag är sakta men säkert på väg upp. Jag kommer trilla tillbaka men nu vet jag att jag har vänner och familj runt mig som stöttar mig, vad jag än gör.
Så tack för att du finns <3