deppigt!

Jepp, de senaste två månaderna har jag varit sjukt neddeppad och knappt orkat med mer än försöka klara av det som skall göras i skolan. Vara hemma och försöka vara en bra mamma till min dotter.

Men ibland tryter tålamodet och då känns det så jävla hemskt att jag känner att annie förtjänar en bättre mamma, som kan ge henne ALL uppmärksamhet och kärlek. Men jag funkar inte så, inte längre. Jag klarar inte av att försöka le hela tiden, klarar inte av att låtsas vara glad och lycklig när jag inte är det.

Men trots allt står jag med båda fötterna på jorden ännu, dock med en släng ångest. Men jag kämpar, jag gör mitt bästa för att klara av att vara både en bra mamma, och en bra flickvän. Det är kämpigt, som inihelvete.. Men jag försöker mitt yttersta. VERKLIGEN!

Dock går tankarna många gånger åt fel håll, och jag väljer ett mer destruktivt beteende än att försöka kontrollera min frustration på rätt sätt. Ja, jag är absolut inte perfekt.. Det har jag aldrig sagt, men helvete.. Trodde aldrig det skulle vara såhär svårt att komma ur depressionen.. Känns som jag ligger och blir nedtrampad i botten. Fan, det både gör ont i mig och runtom mig.

Är det meningen att man som mamma ska känna sig så värdelös? Att man aldrig, nästan ALDRIG finner en riktig lycka i att vara mamma.. Utan att man mest känner sig misslyckad och totalt värdelös. Well, that's how i feel. And i'm tierd of it. For real.

Om inte livet ger mig ett bättre levnadsvillkor är jag inte intresserad av att existera. Tack o Hej!