SaaZiis blogg

ja, idag är det rätt dag. Rätt mående, rätt tillfälle, rätt organiserat.^

Ikväll, i natt.. ja. Tack alla. Som funnits där, vid min sida.

TACK FÖR ATT NI FANNS DÄR VID MIN SIDA.

Jepp, de senaste två månaderna har jag varit sjukt neddeppad och knappt orkat med mer än försöka klara av det som skall göras i skolan. Vara hemma och försöka vara en bra mamma till min dotter.

Men ibland tryter tålamodet och då känns det så jävla hemskt att jag känner att annie förtjänar en bättre mamma, som kan ge henne ALL uppmärksamhet och kärlek. Men jag funkar inte så, inte längre. Jag klarar inte av att försöka le hela tiden, klarar inte av att låtsas vara glad och lycklig när jag inte är det.

Men trots allt står jag med båda fötterna på jorden ännu, dock med en släng ångest. Men jag kämpar, jag gör mitt bästa för att klara av att vara både en bra mamma, och en bra flickvän. Det är kämpigt, som inihelvete.. Men jag försöker mitt yttersta. VERKLIGEN!

Dock går tankarna många gånger åt fel håll, och jag väljer ett mer destruktivt beteende än att försöka kontrollera min frustration på rätt sätt. Ja, jag är absolut inte perfekt.. Det har jag aldrig sagt, men helvete.. Trodde aldrig det skulle vara såhär svårt att komma ur depressionen.. Känns som jag ligger och blir nedtrampad i botten. Fan, det både gör ont i mig och runtom mig.

Är det meningen att man som mamma ska känna sig så värdelös? Att man aldrig, nästan ALDRIG finner en riktig lycka i att vara mamma.. Utan att man mest känner sig misslyckad och totalt värdelös. Well, that's how i feel. And i'm tierd of it. For real.

Om inte livet ger mig ett bättre levnadsvillkor är jag inte intresserad av att existera. Tack o Hej!

Imorgon börjar allvaret igen, har blandade känslor såhär dagen innan..
För ett par dagar sedan tyckte jag det skulle bli skönt att komma igång med skolan igen, men nu.. nu vet jag inte? Jag vet inte om jag fixar det, jag vet inte om jag orkar, vet inte om jag pallar med dessa idiotiska lärare som befinner sig under skolans tak! Bara så less på deras snobbiga beteenden. *suck*

Visst, jag kommer få pengar från csn nu när skolan väl kommer igång igen - men även en skuld sen när skolan är slut. Tog csnlån för att fixa allt, kunna gå runt och kunna bidra med ngt här hemma utan att ha ångest över det 24/7 - om hur värdelös jag är och hur lite jag kan bidra med pengar.. Nu jäklar!

Anledningen till att jag fortfarande går i skolan är att när jag gick ur nian hamnade jag på iv - största grunden var väl att jag missade mycket i nian då jag sov i princip på 80% utav alla lektioner osv.
Sedan efter IV började jag Medieprogrammet, och i mitten av tvåan på gymnasiet fick jag reda på att jag var gravid. Behöll barnet, och fick min dotter vid 19års ålder, den 18:e december.
Gick i skolan tills en vecka innan beräknad födsel av bebis. Och ja, sen var jag mammaledig, och tog sedan upp skolan efter att hon var ett år. Men gjorde lite saker hemma innan hon var ett år, för att kunna hänga med lite, annars hade jag inte bara haft en termin kvar nu.

Förra terminen gick det ganska bra i skolan trots mycket med ångest, lämna & hämta min dotter hos dagmamman, skola, skolarbete, läxor, uppgifter m.m - lyckades prestera mig fram till godkänt i 11 / 12 ämnen som jag gjorde under vårterminen. Så, man kan ju bara hoppas att denna termin går bättre!

Jao.. så länge jag pallar... iallafall... ehum.

[ Doesn't hurt me, hu-hu-hu. You wanna feel how it feels.. ]

Placebo - Running up that hill.
Words. Så sant, altså - musik, text och sound.. Allt är så viktigt i det sammanhangen.

Suck, jag kände att jag behövde skriva av mig.. men vafan ska man skriva för att den känslan ska försvinna, att man ska känna att man skrivit av sig och lixom kan gå vidare några myrsteg, allt står still, allt känns så jävla tomt & ensamt. Trots att vi alla finns härute, med ångest, panikattacker, borderline m.m

Vad gör att vi inte förtjänar att må bra? Förtjänar vi inte mer än olycka?
För om det ska vara så, då vill jag inte finnas i denna värld. För jag är för bra för denna värld. Och att man avslutar livet i förtid kan ju igentligen bara vara till fördelar. Eller?

Men va vet du efter du dött, inget. Du kan inte säga att någon inte skulle bry sig iallafall, för DU VET INTE VAD ANDRA KÄNNER NÄR DU ÄR DÖD.. eller? Eller är det som en del påstår, de vakar över oss däruppe?

Confused.

Att skriva är enkelt, men att få ut det på rätt sätt, utan att folk ska undra om man är hög när man skrev - för att meningarna inte verkar ha något sammanhang med varandra. That's a big issue for me.

I flera dagar nu har verkligen humöret varit räva och jag blir så himla trött på mig själv, så orkeslös, så ointresserad, ointressant, oengagerad - jag känner att välmåendet ligger på botten, för det är fan makalöst hur jävla deppig man ska bli när man hamnar där. Allt är tamejfan svart, man ser ingen anledning till att fortsätta leva, men så kommer berg- & dalbanan och kör en upp & ner hela tiden för humörträsket.

Blir bara så less, att ingen verkar förstå.. Jag orkar lixom inte förklara mer, kanske ta fram tattueringsmaskinen och tattuera in "MISSFOSTER, LÅT MIG VARA" i pannan, så folk slutar prata helt och hållet, tar avstånd för alltid.. istället för allt flängande fram och tillbaka.

Suck! Jag vill inte fortsätta med självskadebeteendet, och ett tag höll jag mig därifrån i över 8 månader - sedan föll jag, igen och igen och igen! Jävla fittliv!

Give me something...