00.53

Det kanske löste sig till slut ändå.. typ.

Det är lite illa att man under uppehållet av kontakt hinner vara arg, ledsen, frustrerad
för att sedan reflektera över hela situationen, som i sin tur gör att man blir lite känslomässigt avtrubbad,
inte lika investerad. Men det är bra, kan jag tycka. Kontakten är ungefär som vanligt, minus vissa
saker, men jag håller mig på behörigt avstånd rent känslomässigt och mentalt.

Min teori är att paniken, rädslor och osäkerheten tog över. Rädd för att visa sig sårbar, blotta sig, emotionell
tillgänglighet, rädsla över att inte bli omtyckt i verkligheten.

Att vilja ha en individ i det tillståndet finns inte i min textbok just nu, jag kan inte kräva att någon ska vara
stabil och hel, eller laga sig själv på en kvart när man själv är lika trasig och eländig, men att samla sig,
sina tankar och komma till insikt med vad man vill och våga till viss del blotta sig och visa sig lite sårbar är
en bra start. Jag vill se vad personen har potential till att ge, inte för vem han kan bli.
Tills dess, är passivitet min bästa vän.