20.46

Jag gillar inte att vara en övertänkare. Jag inbillar mig att han inte tycker om mig längre, ungefär var och varannan dag. Även fast fallet inte är så. Minsta avvikelse reagerar jag på, även om det kanske inte är en avvikelse egentligen, men min hjärna intalar mig att det är det. Han är så bra på så många vis, omtänksam, varm, genuin, något avstängd kanske när det kommer till hans tankar etc, men vad fan, det släpper väl till slut. Han gör mina dagar så mycket bättre, mer än nån annan nånsin lyckats med. (Förutom när jag övertänker men det är ju min hjärna det är fel på🫩). Han får mig att skratta. Han är min höjdpunkt på dagen.

Jag har länge varit rädd för att känna nånting för någon. Och jag har hållt mig ifrån det, sen dök han upp som gubben i lådan. Och ingen är gladare än jag för det 🥹