Du är ett frimärke bort

Världen är kall. Jag har suttit och bankat på dörren till alla svaren men jag får inte ens ett rop inifrån, det finns inte ens ett tecken på att det finns ett svar, som om någon hade satt munkavel på allt vetande och lät livet falla till avgrunden för de som undrar.

Klyschan kvarstår, vad är meningen med livet? Responsen kvarstår också; det finns ingen förutsagd mening. Du håller själv i pennan och det är du som bestämmer vad som ska stå i din bok. Boken om dig.

Dimman ligger som ett lock över staden, lika mycket som dimman ligger som ett lock över allt jag vill kunna känna. Jag vill inte förlora mig själv i likgiltighet och menlöshet. Jag vill kunna uppleva vänskap, närhet, kärlek, allt som ska vara så skönt.

Finns ödet? För det känns som om att om det gör det, så har jag lyckats slå ner mitt öde och stycka det i bitar, gömma de och glömma bort var de är. För jag glider bara runt. Glider runt i tomheten.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill någon skriva min bok åt mig? Lära mig att känna? För jag vill inte leva så här. Jag dör inombords, jag känner att det finns ett fysiskt hål mitt i min bröstkorg och i mitt huvud. Inte ens jag kan stoppa det den här gången.

Det känns som om jag är annorlunda. Jag säger saker ingen säger, folk tror jag hittar på och spelar men det är den jag är, och jag vill inte att folk ska tro att jag bara försöker. Jag vill att folk ska börja kunna se den jag är för den jag är och acceptera den jag är.

Jag skulle vilja älska världen, men jag vet inte hur man gör. Fan. Det enda jag vet är hur man vänder ryggen till, ger upp. Den insikten var inte rolig att komma fram till. Men det enda jag kände var att tomheten inom mig blev större.

Lögner har fått min värld att bli som utsikten. Suddig. Allt jag vill är att min värld ska rasa. Rasa, så att jag kan bygga upp den igen. Rasa, så att jag vet att jag har vilja inombords. Rasa, så att jag får känna något. Rasa, så jag kan hitta mod att försöka göra saker rätt med folk jag saknar så mycket att jag blir uppäten från insidan.

Jag bor bakom en vägg. En vägg ingen har sett någonting bakom. Folk har skrapat på ytan, men jag sitter så långt in att jag inte kan ta mig ut själv. Jag kan inte ens brinna inne. För här finns inga eldsprutande drakar. Här finns bara jag.

Att se världen, men inte tillhöra. Att se känslor, men inte känna. Att se liv, men inte leva. Att se text, men inte skriva.

Var min författare.
Var min katastrof.