Pwopers blogg

Första pusselbiten av mitt liv är lagd på bordet.

Allt som är, det är. Allt som var, det var. Men ingen vet hur det som är kommer vara. Vi vet lika lite som isbjörnen som simmar för sitt liv i Arktiska Havet.

På många sätt liknar vi isbjörnen. Vi simmar, eller rättare sagt springer, hela livet. Tänk så vore livet ett tåg - hur snabbt du än springer kommer det alltid att köra på dig. Om du börjar springa nu kan du tjäna lite tid.

Likt en fågel har jag fått ett nytt sätt att se på världen. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara, att gå tillbaka till att leva i boet. Men likt en koala är jag förvirrad, trött och trög. Det enda som skiljer mig från en koala är att de gråter på utsidan och är höga på eukalyptus-blad.

Jag har en förmåga att inte orka med allt. Den kommer och går. Men man ser verkligen hur jag bränner broar. Inte som en hobby, utan mer som en daglig rutin.

Att kunna leva i extas, att se världen försvinna runt omkring en och se hur ens egen helhet är en del av något. Det, du. Jag önskar att jag kunde uppleva det, Mr Quid.

Om du väljer att sätta dig ner igen, kommer tåget att träffa dig lite tidigare - men du kommer ha tagit dig tid.

Det är få ting jag fascineras av. Ännu färre människor. Jag känner tre. Eller, jag vet tre. Jag kände tre. Jag känner ingen. Det är mitt fel, igen.

Man, eller jag, kan ofta inte relatera mitt liv till något. I natt drömde jag om ett korthus. När det rasade, vaknade jag.

Men jag är en isbjörn, och det jag har med mig är mina cigarretter och en tändare.

Världen är kall. Jag har suttit och bankat på dörren till alla svaren men jag får inte ens ett rop inifrån, det finns inte ens ett tecken på att det finns ett svar, som om någon hade satt munkavel på allt vetande och lät livet falla till avgrunden för de som undrar.

Klyschan kvarstår, vad är meningen med livet? Responsen kvarstår också; det finns ingen förutsagd mening. Du håller själv i pennan och det är du som bestämmer vad som ska stå i din bok. Boken om dig.

Dimman ligger som ett lock över staden, lika mycket som dimman ligger som ett lock över allt jag vill kunna känna. Jag vill inte förlora mig själv i likgiltighet och menlöshet. Jag vill kunna uppleva vänskap, närhet, kärlek, allt som ska vara så skönt.

Finns ödet? För det känns som om att om det gör det, så har jag lyckats slå ner mitt öde och stycka det i bitar, gömma de och glömma bort var de är. För jag glider bara runt. Glider runt i tomheten.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill någon skriva min bok åt mig? Lära mig att känna? För jag vill inte leva så här. Jag dör inombords, jag känner att det finns ett fysiskt hål mitt i min bröstkorg och i mitt huvud. Inte ens jag kan stoppa det den här gången.

Det känns som om jag är annorlunda. Jag säger saker ingen säger, folk tror jag hittar på och spelar men det är den jag är, och jag vill inte att folk ska tro att jag bara försöker. Jag vill att folk ska börja kunna se den jag är för den jag är och acceptera den jag är.

Jag skulle vilja älska världen, men jag vet inte hur man gör. Fan. Det enda jag vet är hur man vänder ryggen till, ger upp. Den insikten var inte rolig att komma fram till. Men det enda jag kände var att tomheten inom mig blev större.

Lögner har fått min värld att bli som utsikten. Suddig. Allt jag vill är att min värld ska rasa. Rasa, så att jag kan bygga upp den igen. Rasa, så att jag vet att jag har vilja inombords. Rasa, så att jag får känna något. Rasa, så jag kan hitta mod att försöka göra saker rätt med folk jag saknar så mycket att jag blir uppäten från insidan.

Jag bor bakom en vägg. En vägg ingen har sett någonting bakom. Folk har skrapat på ytan, men jag sitter så långt in att jag inte kan ta mig ut själv. Jag kan inte ens brinna inne. För här finns inga eldsprutande drakar. Här finns bara jag.

Att se världen, men inte tillhöra. Att se känslor, men inte känna. Att se liv, men inte leva. Att se text, men inte skriva.

Var min författare.
Var min katastrof.