Minnen från december för 4 år sedan.

Jag minns det där dagen, den där dagen för snart fyra år sedan, den 15:e december 2004. Det var där, efter SO-lektionen allting hände. Det där som fortfarande får mig att må dåligt. Det som fick det sista AV mitt självförtroende att raseras helt. Vi fick reda på våra betyg, och jag var näst sist på listan, vilket innebar att efter jag fått reda på mitt betyg blev jag ensam i salen, trodde jag.

De var där, Marie, som var en lärare på skolan, och kuratorn. De ville prata, sa de. Så fan heller, tänkte jag. Jag ville därifrån, men de höll fast mig. De lät mig inte gå därifrån. De försökte tvinga mig till att prata. När jag gjorde motstånd trycktes jag upp mot ett skåp, och efter fortsatt motstånd slängde runt med mig som en trasdocka. Jag försökte slå mig loss, men allting resulterade i fler slag mot mig, och hårdare tag. Jag minns det där paniken, jag glömmer det aldrig. Vid det här laget hade min klassföreståndare och min klasskompis hört vad som pågick i klassrummet och de stod och kollade på mig när jag blev näst intill misshandlad av en lärare. Till sist kom jag ändå loss, och jag hoppade ut genom ett fönster för att ta mig därifrån. Snö var det ute, det minns jag, och jag hade ont överallt. Tårarna hade för längesen börjat rinna på mina kinder. Jag var helt mentalt förstörd. I samma stund som jag lämnade det där rummet försvann all tillit på "sånna där" människor, alltså psykologer, kuratorer och liknande.

När jag en stund senare kom med tårarna rinnandes till idrotten möttes jag av alla klassens tjejer. Jag var sen tidigare mobbad och utfryst och jag kunde liksom känna hatet i luften. De frågade vad som hänt, och jag förklarade precis vad som hänt. Jag sa att allting var deras fel, och det var det också, det var det. Men deras hårda ord haglade över mig. Allt hat de kände mot mig passade de på att få ur sig. Jag har aldrig kännt mig så utatt som den där timmen i tjejernas omklädningsrum på en högstadieskola. Fattar de vad de gjorde? De tog sönder mig totalt, det sista försvann. Alla ord krossade mig, helt. Den sista gnistan självförtroende försvann, och allt mitt hopp försvann. Det som hände där för fyra år sedan är en förklaring till att jag är den jag är idag.